The Village (2004)

mästerverkfont

Jag tycker att The Village är en av de bästa amerikanska filmer som gjorts under de senaste två årtiondena. Jag tänker inte ödsla mycket tid på att försöka försvara det påståendet, för det är helt enkelt vad jag tycker, och inte heller ska jag försöka förklara varför filmen är så underskattad – ärligt talat vet jag inte.

Allt jag kan säga om den saken är att inte heller jag tyckte om filmen när den hade sin ursprungliga premiär. Jag minns exakt vad mitt problem var. M. Night Shyamalan var vid det här laget en mycket ung och het regissör, men hans anseende byggde helt på vad som gått hem i genombrottet Sjätte sinnet (1999) och de följande filmerna – Unbreakable (2000) och Signs (2002). Allt verkade allt föreslå att också The Village skulle vara en skräckfilm, eller en spökhistoria, eller någon slags hjärngympa. Filmen hade också tillräckligt med igenkännbara Shyamalan-element (mysig atmosfär, en mysterieintrig och en ”twist” i slutet) för att man skulle feltolka filmen som en konstig miss.

Vad alla verkade missa, även jag själv, var att The Village inte är en skräckfilm, knappt ens en thriller. Det är en modern saga, en märklig, metafysisk typ av fantasyfilm, mysteriet är ett enda stort villospår, och kärnan i filmen är romansen mellan den tystlåtne Lucius (Joaquin Phoenix) och den blinda Ivy (Bryce Dallas Howard). Två unga människor som, liksom så många andra unga människor, upptäcker att de lever i något de måste revoltera mot.

Många misstolkar Shyamalans filmer för att det inte är lätt att läsa dem korrekt – trots hans breda, kommersiella anspråk är han djupt säregen. Till att börja med har han inte ett ironiskt ben i sin kropp och alla hans filmer kräver att man går in i dem med fullständig acceptans. Gör man det märker man, kanske, hur genuin hans människokärlek är, och framför allt hur komplexa hans resonemang om mänskligheten kan vara.

Alla hans filmer utspelar sig på vad vi kan kalla Platsen. Det är alltid En Plats, och den står i konflikt mot vad som än Hotar Utanför. I The Village är det, som titeln antyder, en by. Det är tidigt 1800-tal och de sektliknande ledarna – som inte verkar vara valda enligt någon demokratisk process – informerar invånarna om allt vad de behöver veta. Allt de säger syftar till att hålla människor lugna, säkra, trygga… och inomhus. Där ute härjar ”de vi inte talar om” och hela premissen för att de ska kunna bo i byn hänger på att dessa maror inte förargas. Vilket förstås skulle ske om någon gick ut i skogen.

Att det är 1800-tal kan vi förstå genom det högtravande sättet alla pratar på… eller, nja. I byn pratar man genom en utstuderad grammatik som är bokstavstrogen och maskinellt informativ. Repliker som ”Berries! What a splendid present” och ”You must pardon my manners, I haven’t slept in many nights” låter väldigt mycket som någon som försöker imitera ett gammaldags språk.

Och det är precis det som är meningen, kan man notera mot filmens sista tredjedel, när ”twisten” ”avslöjas”. Shyamalan gör det inte lätt för sig, och jag lider med honom när jag tänker på hur många människor som så oceremoniellt skrattat åt toppen av isberget utan att orka bemöda sig med vad som finns under ytan. ”Twisten” är ju ingen ”twist”, nämligen, utan bara den naturliga punkt då vi inser vad vi redan vet – vet vi att en hund är begraven så är det ingen chock när någon börjar gräva.

Ändå vore det för omständligt att gå in på allt som händer i The Village – och jag rekommenderar alla att se filmen fler gånger än en, för det är när man vet vad som ska hända som många av filmens poänger går fram. Enkelt uttryckt så är människorna i byn lika symboliska som pojken som ropade varg eller Hans och Greta som var för förtjusta i godis. Ivy och Lucious är de enda som verkar misstänka det, men eftersom de är födda och uppvuxna i byn kan de inte tolka vad som är fel. De förstår inte ens att misstanke är vad de känner. De kan bara handla på instinkt. De måste riskera livet, bokstavligt talat, och korsa gränsen till den förbjudna platsen. De måste ha ett svar på gåtan som gäckar dem, om det så blir deras död.

Shyamalan korsar den här suggestiva, abstrakt psykologiska konflikten med en djupt romantisk – filmens höjdpunkter är extremt taktila, och infattar Ivy och Lucious trevande men intensiva romans. Scenen där de sitter utomhus på en kall kväll och indirekt erkänner sin kärlek är besynnerlig i sin styrka, just för att den är så naivistisk.

Karaktärerna pratar ju inte bara ”styltigt” utan totalt utan andemening eller ironi. Det är ingen slump att byns ledare lärt alla prata på ett sätt som inte tillåter dubbla meningar. Dessa människor är tvungna att säga exakt vad de menar, det är ett slags maktapparatens språk (eller som Orwell sa, ”newspeak”). Och när Ivy och Lucius darrar inför varandra, eftersom deras känslor är för starka för att sägas rakt ut, famlar de efter sätt att inte säga sanningen, hitta något annat sätt att säga vad de känner. Det är slående, inte minst för att Howard och Phoenix gör dessa enkla-men-svåra karaktärer så intensiv rättvisa.

Kärleken mellan Ivy och Lucious innehåller ett frö som kan störta hela byn – de välkomnar kärlek, men relaterar det till äktenskap och hela den gamla proceduren av tillåtelse… det vill säga kontroll. The Village är alltså en kategorisk dystopi – men Shyamalan vänder sig inte mot figurerna utan skildrar dem med empati och förståelse. Han artikulerar den ömklighet, den svaghet, som gör att människans tyranni kan innefatta sig, om än så på de bästa av grunder.

Ännu mer intensivt skildrar han dock Ivy och Lucious. Deras kärlek inte är hemlig i narrativen men bildspråket signalerar hela tiden att den är så stark, och hotfull för byn, att den måste förstås som något tabu – bland de mest magiska ögonblicken i filmen är dessa ögonblick som signalerar ”stulen tid”, särskilt den minutiösa slow-motion-sekvensen där deras händer griper tag om varandra. Shyamalan poängterar, med intensiv romantik, hur kärlek finns, ja, och kärlekspar finns överallt, ja, samhället är ju fullt av dem, men det här är något speciellt.

När han gjorde filmen sa Shyamalan att han ville göra en film om oskuldsfullhet. Det var hans första film efter 9/11 och filmen kan läsas som en reaktion mot World Trade Center-attackerna – det är ingen slump att filmen har en stor referens till 1970-talet, en annan tid av turbulens och desillusion, en tid för hippiedrömmar, vars (naiva?) idealism vävs in i filmen på så sublima sätt att det är bortom imponerande.

Faktum är att jag var i förundran, när jag såg filmen nu, över hur många intrikata detaljer Shyamalan får fram – en av anledningarna till att filmens ”twist” är så ”uppenbar” är för att tid och plats är diffus till att börja med. I början av filmen ser vi snillrikt, via en gravsten, att året är 1807. Men vi vet att inga övernaturliga monster sprang runt i skogarna ens år 1807. Såvida vi inte ser på en genuin historisk fiktion så måste en konspiration ligga begraven här. Ingen som bor i byn skulle känna till den dock, annat än kanske de mystiska ledarna, så vi i publiken vet inte bättre heller. Vi delar deras förvirring av att vara vid liv i en förvirrande värld. Och hemligheterna som är begravna i filmen ligger så djupt att man mycket lätt kan missa hur filmen når ett gigantiskt öppet slut.

Vad gäller Shyamalan förblir han en lika fascinerande regissör som någonsin – inte minst på grund av hur han delar upp sin publik. Liksom Orson Welles en gång i tiden så drivs han av sin egen fantasi och envisa skapelsekraft. Vilken konstnär med självrespekt gör inte det? Han kan inte stoppas av motgångar, inte heller borde han. Oundvikligen är detta varför många stör sig på honom – han är för många lika frustrerande som en dålig komiker som vägrar gå av scen. Eller för att citera Simon Callow, angående Welles, han har brutit det största Hollywood-tabut – han har ”misslyckats, men inte gett upp”.

En kompromisslös vision är inte lätt att ha att göra med – jag ska villigt erkänna att Shyamalan gjort ett par usla filmer – men jag vågar känna mig lite stolt över att jag aldrig sett honom som något slags skämt. Det jag beundrar med honom är just hur han tillåter sig själv att göra olika typer av filmer – i en industri där det är kutym att gömma sig under en sten om ens film floppar har han istället stolt traskat på och gjort filmerna han velat göra, utan kompromisser.

Han har därmed blivit för bra för Hollywood, egentligen, eller åtminstone för äkta. Efter att producenten Jason Blumhouse plockat upp honom har han funnit en ny form, särskilt med den framgångsrika Split (2016) nu senast. Den filmen är på väg att få en uppföljare vid namn Glass. Sätter han upp sig själv för att falla? Absolut. Kommer han fortsätta göra filmer även om Glass är en kalkon? Absolut.

Jag tror även detta är varför han får fortsätta göra filmer, vilket måste ha att göra med att skådespelare tycker om att jobba med honom. En av de mer upprörande saker jag brukar höra om The Village är att skådespelarna skulle vara dåliga, vilket jag tycker är grymt orättvist att säga. Alla är extremt lojala till materialet, och de anstränger sig med blod, svett och tårar för att göra filmen som Shyamalan vill ha (likaså Roger Deakins, vars foto är i symbios med Shyamalans vision här). Det är inte deras fel att det inte riktigt ser ut eller låter som någon annan film du sett – inte heller är det en dålig sak. Det rör sig bara bortom de horisonter som man är van vid, om man bara jämför med andra mainstreamfilmer gjorda i studiosystemet, eller förväntar sig av en liten thrillerfilmare att låta sig piskas till att göra samma film och om igen, eftersom det är bra business för alla. För många är kontrollbehovet för stort – när filmen väl flyr det förväntade på så sätt att det bryter mot vissa särskilda konventioner, eller kanske till och med förlöjligar dem, så går mångas försvar upp och aggressionen stiger.

Det är ironiskt att sådana idéer flyter som en flod genom The Village, en film som i slutändan handlar om rädsla och kontroll. De subtila Flower Power-spåren kastar på ett elegant sätt en skugga av falsk utopi över hela byn. I slutändan kan vi inte fly från världen och verkligheten, hur mycket vi än kan sympatisera med behovet. Ondska, i brist på bättre ord, är del av alla samhällen – likaså är korruption och sociala falskspel, vilka ligger stenkast från kulten, eller bara en särskild kultur där människor växer upp i tron att saker är på ett visst sätt. Är man för insyltad i platsen man kommer från så kommer den verkliga världen, med alla dess möjligheter och dess kaos, framstå som totalt surrealistisk – ett kliv ut ur Platons grotta.

Alla Shyamalans filmer handlar om detta djupt mänskliga krux – att människan är född in i en skrämmande slumpmässig värld och att hon måste finna upplysning genom att vandra ut i den och bredda horisonterna. Eller, likaväl, låsa in sig i isolation, skapa ett fängelse av rädsla. Men ingen av Shyamalans filmer bär mer skärpa och komplexitet än The Village. 

Det är en film vars verkliga mysterium ligger i varje människas egna hjärta och själ. Vart börjar vårt fängelse och vart slutar vår frihet? Kanske där borta…? Eller kanske rentav här, i närheten någonstans? Är vi beredda att byta ut vår rädsla för världen mot något att kalla för hem? Men vad gör vi när också ”hemmet” börjar bli skrämmande? Som om något där ute följt med in. Som om det inte finns någon väg ut.

FREDRIK FYHR


<- Den sista färden.
-> Night of the Living Dead
.


THE VILLAGE

2004 USA 108 min. färgfilm 35mm 1.85:1. Manus och regi: M. Night Shyamalan. Producent: Sam Mercer, Scott Rudin, M. Night Shyamalan. Huvudsakliga skådespelare: Bryce Dallas Howard, Joaquin Phoenix, Adrien Brody, William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson, Cherry Jones, Celia Weston, John Christopher Jones, Frank Collison, Jayne Atkinson, Judy Greer, Fran Kranz, Michael Pitt, Jesse Eisenberg, Charlie Hofheimer, Scott Sowers, Zack Wall, Pascale Renate Smith, Robert Lenzi, Willem Zuur, Liz Stauber, M. Night Shyamalan, Tim Moyer. Foto: Roger Deakins. Klippning: Christopher Tellefsen. Musik: James Newton Howard. Scenografi: Tom Foden, Tim Beach, Michael Manson, Chris Shriver, Larry Dias. Kostym: Ann Roth. Produktionsbolag: Touchstone Pictures, Blinding Edge Pictures, Scott Rudin Procutions. Svensk distributör: Buena Vista International (35mm, 2004), Disney (DVD, 2005). Kategori: Eklektisk genremix i bred, kommersiell utformning, entreprenörsindie i kombination med studio (Disney). Genre: Thriller, fantasy, modern saga, romantik, inslag av skräck, komedi, historisk film, toner av science fiction och musikal. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MS, med diverse inslag av särskild mise-en-scene, speciella emfasscener o dyl. Premiär: 26 juli 2004 (Brooklyn, New York). Svensk premiär: 25 augusti 2004.

Omdöme: Unik typ av modern saga, säreget utformad både vad gäller intrig, stil och ton. Använder en naivistisk, anti-ironisk ton för att berätta en romance längsmed en mysterieintrig designad för att fungera tematiskt på olika plan samtidigt – sensmoraliskt, liksom i en saga, men också vidare in i en idékonflikt mellan humanism och upplysning, medmänsklighet och självrannsakan, kärlek och samhällskritik; denna resa speglas i sin tur i karaktärernas upplevelser. Tekniskt oklanderlig med förföriskt foto, otroligt stämningsarbete, extremt hängivet skådespeleri och flera inslag av intensiv, oförfalskad empati och romantik.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *