First Reformed

Jag ska erkänna att jag var skeptisk redan från början, när jag hörde från festivalernas kryptiska land att First Reformed hyllades som den stora comebacken för Paul Schrader. Lovord som hade varit värmande… om Paul Schrader någonsin varit en speciellt lysande regissör. Och efter Schraders senaste par filmer är det svårt att tänka sig att han rest sig ur askan som en demonauteur.

Det låter lite krasst förstås, men under hans fyrtio år långa karriär har jag inte sett en enda verkligt lysande film under hans regi. Det är inte så att han inte kan berätta en bra historia, för som manusförfattare är han oklanderlig, påhittig, angelägen om att varje scen ska ha styrka. Manuset till Taxi Driver (1976), som han skrev i en depression och isolation som matchade Travis Bickles, har rent litterärt värde. Men som regissör saknar han det mesta som skulle kunna göra hans berättelser rättvisa och ofta sätter han käppar i hjulet för sig själv – långa, otympliga scener med halvt självförsörjande skådespelare, en övergripande brist på den kvickhet och precision som han kan åstadkomma i manuset och en karaktärslös tomhet som, i bästa fall, påminner en om vad någon annan skulle ha gjort.

Schrader slår mig som en filmskapare som är bäst på att skapa berättelser som andra kan ge mening åt. Själv har han ingenting att ge, verkar det som. Taxi Driver kan ses som ett bra exempel – Travis Bickles upplevelse må vara Schraders, på någon ursprunglig rotnivå, men det hade inte framgått om inte filmen, och därmed visionen, också var Scorseses. Hade han själv regisserat hade den troligen framstått som helt meningslös.

Vid första anblicken verkar First Reformed däremot vara väldigt meningsfull. Eller, ska vi säga anspråksfull. Det första som slår en är attraktivt disciplinerade förtexter i stilig font, en dramatisk tystnad, det gamla hederliga standardbildformatet (1.37:1) och lysande foto (Alexander Dynan) som perfekt imiterar den europeiska standarden från efterkrigstiden med statisk kamera och utmärkta bildkompositioner. Det här är minsann En Seriös Film. Tydligen ska stilen vara inspirerad av Robert Bresson och den europeiska stil som Schrader i en text från 70-talet definierade som ”transcendental”. Oki-doki.

Tystnaden är skön att lyssna på, och bilderna är sköna att vila ögonen i, och överlag skänker filmen ett sakralt allvar som är tillfredsställande – men den genomgripande känslan av såväl stilen som hela filmen är det av att man tittar på en förfalskad målning. Inte bara är stilen en ytlig kopia av någon annans stilideal, vilket gör den till ytligt effektsökeri helt utan någon personlig mening eller angelägenhet, det visar sig snart att även berättelsen är över parodins gräns ”inspirerad” av Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963).

Det är faktiskt enklare att se filmen som en indirekt nyinspelning. Ethan Hawke tar över Gunnar Björnstrands roll som den deprimerande prästen i den minimala församlingen – etableringen kopieras rakt av. Det unga paret (Gunnel Lindblom och Max von Sydow) som söker mening han inte kan ge dem spelas nu av Amanda Seyfried och doldisen Philip Ettinger. Schrader tar obekymrat deras ark och placerar punktligt in en exhustru (Victoria Hill) för att få sin snörvliga Ingrid Thulin. Också deras relation är exakt likadan, komplett med Bergmanska salvor om hur mycket han äcklas av henne och så vidare.

Jag är inte överraskad över att Schrader använder andra källor – hans senaste filmer kanske avslöjar vad han har att ge om han går helt på egen maskin – men den största besvikelsen kan nog komma mot tredje akten, då han vänder tillbaka till Taxi Driver och rånar sig själv på de centrala idéerna och ögonblicken därifrån. Och om det nu låter som bra rörigt att föreställa sig en korsning mellan Nattvardsgästerna och Taxi Driver så är det precis så det ligger till – särskilt när det saknar syfte. Allt är slarvigt effektsökeri utan samband.

Ytligt sett är filmen ofantligt attraktiv, visserligen. Det är en lysande imitation av idén om en väldigt bra film. Men filmens formella kvalitéer kan bara kamouflera Schraders halvhjärtade regi – ett bra exempel är Ethan Hawke, som spelar den deprimerade prästen. Vi är vana vid att se Hawke som den flängige slackern, och han är nog helt klart van vid att spela den rollen också. Schrader hade kunnat anstränga sig för att kavla ner manspojken till den strama, seriösa troende mannen men Hawkes små tics slinker ut då och då ändå (nacken och händerna som inte vill sitta still och genast igenkännbara saker som att avsluta ett resonerande påstående med ett snubbigt ”right?”) – Hawke är visserligen inte dålig i rollen, men jag ser ingen lidande präst så mycket som jag ser en skådespelare försöka göra så lite som möjligt utan att kunna ersätta det med något annat. De andra skådespelarna är också fångade i ett liknande vakuum – Amanda Seyfried särskilt – medan de går igenom tomma gester och uttryck i roller där de inte verkar ha något, eller någon, till exempel en regissör, som motiverar dem.

Denna tomhet går igen i den slappa tematiska rutinen som påminner om Woody Allens senare filmer – känslan av futilitet och meningslöshet bakom predikarstolen är lika förutsägbar som den futtiga småstadspolitik som kyrkan är en del av. Ändå är det inte livets okomplicerade meningslöshet som Hawkes präst lider av, som i Bergmans film, utan Schrader slänger in miljöförstöring och korrupta storföretag som bovar… eller, jag ska inte säga för mycket för det finns inget som händer i First Reformed som inte motsätts av något annat. Kanske prästens misstro för mänskligheten rinner över bägaren när han blir ekoterrorist, fast kanske allt bara handlar om att han förlorat ett barn, men egentligen kanske han är sjuk från början, nej men självmordsbenägen åtminstone – nej han har bara blivit skvatt galen, nej han behöver bara kärlek, och han har martyrkomplex, fast allt är den unga generationens fel, nej kyrkan är för kommersialiserad. Schrader har svårt att välja mellan klyschorna så han duttar sin pensel i allihop.

Det leder till en film som är urvattnad och menlös, under en stringent och elegant yta. Varken teologin eller karaktäriseringen har någon som helst röd tråd eller substans och filmen är lustigt nog lika osammanhängande som uppenbar. I slutändan blir inte Schrader heller hjälpt av den fantastiska ytan – skalar man bort alla ytterligheter, som den här visuella stilen gör, så skapas bara ett enormt momentum, och vad som än fyller hålet i mitten måste det vara starkt nog att dominera hela filmen. Och ju mer fokus fotot ger First Reformed, desto tydligare blir det att filmen inte har någonting att säga, även om den hemskt gärna vill göra ett intryck ändå.

Man kan argumentera för att det räcker så, antar jag, och att filmen är tillräckligt välgjord för att fungera. För att hålla ihop tekniskt, skulle jag replikera. Men det är inte mer än en inspiratorisk övning, lite mindre intressant än Gus Van Sants Psycho.

FREDRIK FYHR


FIRST REFORMED

2017 USA 113 min. digital färgfilm (Arri Alexa SXT) DI, DCP, 1.37:1. Manus och regi: Paul Schrader. Producent: Jack Binder, Greg Clark, Gary Hamilton, Victoria Hill, David Hinojosa, Frank Murray, Deepak Sikka, Christine Vachon. Huvudsakliga skådespelare: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Cedric the Entertainer, Victoria Hill, Philip Ettinger, Michael Gaston, Bill Hoag, Kristin Villanueva, Ingrid Kullberg-Bendz, Ken Forman, Christopher Dylan White, Frank Rodriguez, Gary Lee Mahmoud. Foto: Alexander Dynan. Klippning: Benjamin Rodriguez Jr. Musik: Brian Williams. Scenografi: Grace Yun, Raphael Sorcio, Nadya Gurevich. Kostym: Olga Mill. Produktionsbolag: Killer Films, Fibonacci Films, Arclight Films, Big Indie Pictures, Omeira Studio Partners. Svensk distributör: Universal/Sony (DVD/BR/VOD). Kategori: Indie/auteur, företagssamarbete, arthouse. Genre: Drama, arthouse. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition med delar EMS. Premiär: 31 augusti 2017 (Venedig). Svensk premiär: 24 september 2018 (DVD/BR/VOD).

Omdöme: Visuellt och tonmässigt självsäkert drama vars starka formella hantverk bara skiner än mer ljus på tomheten i intrigen, som rent tematiskt är totalt osammanhängande, och regin som av flera skäl inte hittar några sätt att accentuera (de eventuella) avsikterna. Det är svårt att inte tolka filmen som lättjefullt effektsökeri, särskilt med tanke på de praktiska, lätt exploitationliknande ”lånen” från andra källor.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *