Psycho (1998)

Vissa filmer viftas oförklarligt bort – antingen med tanke på hur bra de är, eller med tanke på hur… märkliga de är.

Gus Van Sants nyinspelning av Psycho (1960) var ökänd vid ankomst. Kölhalad av kritiker. Föraktad av publiken. Ändå är det märkligt hur blasé alla varit mot den, nästan som om man valde att reagera på filmen som marknadsfördes snarare än filmen som den faktiskt var. Har man inte sett Psycho ’98 så är den enklare att avfärda. Det är en remake på Psycho. Vem vill se den? Hör du att det är en ”shot by shot”-remake, ja det låter ju värdelöst. Alla nyinspelningar suger förresten, et cetera.

Men till skillnad från de flesta nyinspelningar så är verkligen Psycho ’98 om inte en shot-by-shot så nästan en total replik-för-replik-remake. Van Sants idé var mindre kommersiell och mer experimentell – han knäckte idén att göra om Hitchcocks film en gång till, bara trettioåtta år senare. Poängen med det var att studera hur mycket som kunde vara kvar och vad som behövde förändras.

Jag håller med kritikern-och-intellektuella-vilden Camille Paglia som sa att filmen var mindre av en händelse än den borde varit. Tanken bakom den här nyinspelningen är mindre meningslös än de flesta sommarblockbusters. Van Sant behandlar Hitchcocks film som en urtext och sätter upp filmen en gång till, som man skulle göra med ”Hamlet” eller ”Linje lusta”. Han gör alltså något som då och då dyker upp i samtalsämnen mellan filmnördar – nyinspelningar försvaras ofta med just det argumentet; ja, men de sätter ju upp pjäser flera gånger? Också Van Sant sa att han kunde tänka sig en till ”uppsättning” av Psycho om ytterligare 40 år eller så.

Men det behöver väl inte påpekas att det inte är troligt att det blir så.

Det fascinerande med Psycho ’98 är förstås att idén inte fungerar. Filmen är en plågsam flopp, en långtråkig maskerad med bara ett par ögonblick av patetik att erbjuda som underhållning. 1998 års version av Lila Crane (Julianne Moore) måste till exempel, innan hon skyndar mot Bates Motel för att lösa gåtan om sin försvunna syster, säga ”Vänta! Jag ska bara hämta min walkman.” (Medan Moore spelar Lila spelar Philip Baker Hall sheriffen och William H. Macy detektiven Arbogast, vilket gör att filmen emellanåt känns som en konstig förfest till Magnolia ett år senare).

Många störde sig på filmens små skillnader, vilket lortade ner vad som skulle vara en steg-för-steg-princip. Det mest ökända exemplet är hur Norman Bates (Vince Vaughn) nu känner sig manad att tillfredsställa sig själv när han spionerar på Marion Crane (Anne Heche) i duschen. Sedan finns det små trick som att låta Lila flörta med honom vid ”incheckningen” (övertolkning?) eller bara konstiga MTV-liknande, skenkonstnärliga stickbilder som flyger förbi vid mordscenerna. I dokumentären 78/52 (som handlar om duschscenen) berättar klipparen Amy E. Duddleston att de försökte klippa duschscenen som Hitchcock hade gjort men fann att det var omöjligt att få ihop – som ett erkännande av nederlag klippte de in alla flashy grejer. De visste att de misslyckats, men kände att de inte hade något val.

Det är en talande kommentar, och den leder mig till mitt största problem med filmen – dess generella slarvighet. Det är ingen slump att vissa av Hitchcocks scener inte kunde kopieras. Film är ett tekniskt medium, men det kräver fortfarande talanger som kan innefatta en del mystik. En liknande sak hände Claude Chabrol när han skulle återskapa en scen från Fritz Langs M (1931) i en kortfilm gjord för TV. Det verkade vara en enkel tagning av en man som går nerför en gata, men Lang hade filmat scenen från någon vinkel som helt enkelt inte gick att hitta. Det kan kanske liknas till att försöka gå tillbaka till exakt den plats där du stod, för att försöka återskapa ett minne, och inse att du inte vet vart det faktiskt var du stod. Vad än inspirationens ögonblick bestod av så kan det inte reproduceras.

Jag blir irriterad när jag hör att Psycho ’98 skulle vara en ”shot-by-shot”-remake för det är den inte alls. Hitchcocks mer dramatiska inramningar imiteras – Marion i bilen med de ekande rösterna, Norman när han står vid målningen, helbilden på det stora huset – men det mesta av filmen är fotat i fula närbilder och en rörlig kamera, nästan som om man tittar på en widescreen-film pan-scannad för TV (som man gjorde på den gamla dåliga tiden). Hitchcock tenderade att låta bilderna vila i statiska, klassiskt komponerade mediumbilder eller i noggrant utformade bildkompositioner. Van Sants kamera svänger hit och dit och fastnar ofta i skådespelarnas näsborrar. När kritiker säger att filmen är en remake, ”shot-by-shot”, så tycker jag att de avslöjar att de inte riktigt vet vad en ”shot” faktiskt är.

Slarvigheten läcker också ner till regin, som är slående flat. Tydligen valde Van Sants strategin att lämna det till skådespelarna hur de ville göra sina roller, vilket praktiskt taget innebar att vissa (som Macy) gjorde rollen som den hade gjorts i Hitchcocks film, medan andra (Vaughn och Moore) försökte ta replikerna från originalet och klämma ut dimensioner och egna tolkningar.

Ett annat sätt att se det är att Van Sant bestämde sig för att helt enkelt inte regissera filmen, vilket förklarar hur anonym och degig den känns. Likaså skänker den förklaring till vissa otroligt pinsamma stunder, särskilt mellan de extremt kameramedvetna Heche och Vaughn. De verkar otroligt nervösa i sina mer än legendariska roller, och man kan bara tycka synd om dem. Brist på regi kan kanske också förklara varför vissa – som Hall, och stackars Robert Forster i den otacksamma rollen som psykologen i sista scenen – bara verkar vilja säga sina repliker och gå hem.

Sedan finns förstås möjligheten att det helt enkelt är någonting i filmens tekniska aspekt, och det organiska sätt på vilket en film görs, som inte kan kopieras. Roger Ebert nämnde det i sin recension av filmen, att en film är resultatet av en typ av magisk kemi som inte går att få igen. Det är en attraktiv tanke, även om den låter lite för hokus pokus-aktig för mig. Jag tror att Van Sants film hade varit mycket mer intressant om han varit disciplinerad och faktiskt hade gjort en visuellt identisk nyinspelning. Våra ögon och sinnen hade känt igen likheterna mellan bilderna, och vi hade kanske upplevt en sensorisk déjà-vu och något intressant hade kunnat uppstå. Som jag ofta brukar säga – det räcker inte med att ha, och kunna identifiera, en idé. Den måste utföras också.

En mer konkret sanning om filmens värld är att en produktion kostar pengar och överses av företag. I slutändan är det deras beslut att det inte kommer bli någon ytterligare ”omtagning” av en traditionalistisk Psycho, även om det hade kunnat vara en lustig och kanske charmig tradition i en perfekt värld. Film som en progressiv konstform blir jämt och ständigt förnekad på sådana sätt, genom de kedjor och bojor från industrin som föder den. På så sätt kan jag faktiskt uppskatta att den här filmen gjordes, eller att den överhuvudtaget lyckades bli av. Det gick inte så bra, men filmer behöver inte alltid vara bra. Att de görs är viktigare än att du eller jag gillar det vi ser i dem. Och en film som är dålig men intressant är ungefär samma sak som en film som är bra men förutsägbar. Kanske det till och med är bra att nyinspelningen av Psycho blev det första snarare än det senare.

FREDRIK FYHR


Psycho ’98 är del av 2018 års retrospektivserie.


PSYCHO

1998 USA 105 min. färgfilm 35mm 1.85:1. Regi: Gus Van Sant. Manus: Joseph Stefano efter en roman av Robert Bloch. Producent: Brian Grazer, Gus Van Sant. Huvudsakliga skådespelare: Vince Vaughn, Julianne Moore, Viggo Mortensen, Anne Heche, Robert Forster, Philip Baker Hall, Anne Haney, Chad Everett, Rance Howard, Rita Wilson, James Remar, James Le Gros, Steven Clark Pachosa, O.B. Babbs. Foto: Christopher Doyle. Klippning: Amy E. Duddleston. Musik: Bernard Herrmann. Scenografi: Tom Foden, Carlos Barbosa, Rosemary Brandenburg. Kostym: Beatrix Aruna Pasztor. Produktionsbolag: Universal Pictures, Image Entertainment. Svensk distributör: Universal (VHS, DVD). Kategori: Bred skräckfilm, studioproduktion, licensfilm, nyinspelning, typ av experimentfilm. Genre: Thriller, mysteriethriller, skräck, inslag av melodram, romantik, toner av komedi och western. Struktur: 3/5. Stil: EMS-variant. Premiär: 4 december 1998 (USA). Svensk premiär: 4 december 1999 (VHS, DVD).

Omdöme: Ett odisciplinerat försök att göra en bokstavstrogen nyinspelning – idén har ett visst kuriosavärde men saboteras av oengagerad regi, följt av ojämnt skådespeleri, samt mediokert foto/klippning – avsevärt mycket sämre än i originalet på alla plan, ibland på pinsamt tydliga sätt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *