Sherlock Holmes i Washington (1943)

Hur brittisk Sherlock Holmes än är så var Universals Holmes-serie amerikansk och den gjordes för att peppa folket inför tanken på det goda kriget. Alltså var det inte mer än nödvändigt för Holmes och Watson att styra skutan över havet och hälsa på USA. En nödvändighet är precis vad man kan kalla Sherlock Holmes i Washington för också – en teknikalitet kanske, rentav. En slags diplomatisk gest som helt enkelt nödgades.

Filmen är troligen den sämsta i serien, och det finns inte överdrivet mycket intressant att rapportera om den. Inledningen är relativt stark – och eventuellt inspirerad av vad Hitchcock gjort på 30-talet. Liksom i En dam försvinner (1938) är vi på ett tåg där fuffens saker händer under den till synes normala ytan. En mager och lustig liten farbror, som inte verkar vara mer än en comic relief först, visar sig vara en spion, bärandes sådan där Oförklarad Men Mycket Viktig Information, som alltid gör att sådana här filmer (eller moderna Mission: Impossible-varianter) kan handla om något. Hitchcockianskt presenteras vi även för filmens McGuffin, en till synes oansenlig tändsticksask, som slinker ner i handväskan på en intet ont anande tågresenär.

Hon visar sig ha en romantisk relation med någon tvålfager jeppe – de är praktiskt taget utraderade ur hjärnan innan filmen är slut. Frågan är om Holmes och Watson är sådär jättemycket piggare i sina paradroller här – det kan vara fördomar jag har om filmen, men jag tycker det känns som att inte ens dem vet riktigt hur de ska hålla liv i filmen. När spionen försvinner måste de ju ta ett privatplan till Washington, vilket leder till flertalet sekvenser där Holmes måste peka på olika sevärdheter (läs: stickbilder och projektioner) som om han är någon slags reseguide. Watson, i Nigel Bruces sedvanliga skepnad, är tyvärr relegerad till en femårings stadium nu – han är nämligen mycket mer intresserad av att läsa sportsidorna och serierna. (”This Flash Gordon’s quite a character, ey?”)

Sättet Holmes jagar ner naziskurkarna följer en logik som är minst sagt skral. Filmens bristande logistik syns redan när Holmes och Watson reser till USA som last på ett flygplan fullt med lådor – de sitter mitt emot varandra på varsin brits och ingen verkar ha tänkt på hur jobbigt det skulle vara att sitta utan mat, vatten eller toalett i flera timmar uppe i ett obekvämt flygplan – å andra sidan kanske det var så spioner flög på den här tiden, vad vet jag.

Väl på plats i Washington hittar Holmes ledtrådar stora som hus, och han finner dem genom att via någon slags kosmisk tur vandra rakt dit han behöver. Varje vittne ger honom exakt det han behöver och vid ett tillfälle lyckas han till och med lista ut att skurkarna kidnappat en kvinna genom att rulla in henne medvetslös i en matta. Holmes är bra på deduktion, han är inte Nostradamus? Vid ett annat tillfälle hittar han en träflisa och kan genast se att den kom från en särskild stol, byggd ett särskilt år, och enbart såld på en särskild affär i Washington. Wow!

Den där affären ”ägs” av filmens skurk, som bara går under namnet Stanley – han spelas av George Zucco, som åtminstone är kul att återse efter att han spelade Moriarty i Moriartys sista strid. De får dra igenom lite hedervärt ärekränkningsgruff efter att Holmes låtsas vara pillemarisk samlare som klagar på priser och har sönder vaser till höger och vänster. Det är som sagt något slags mirakel att han är där, likaså att den där tändsticksasken – som innehåller Den Viktiga Informationen, och som farit runt mellan olika ägare – inte bara blivit slängd i soptunnan vid det här laget.

Rutinen varvas med patriotiska longörer – den här gången om det vackra i demokrati och hur vi måste stå upp för våra nationer. Holmes går så långt att han till och med har mage att citera Churchill, i ett tal som han hörde honom framföra ”förra veckan” – så lägger han till ”right in that building!” och pekar på kapitoliumet medan fanfarer tutar.

Även Sherlock Holmes behöver en semester ibland, kanske.

FREDRIK FYHR


SHERLOCK HOLMES I WASHINGTON

Sherlock Holmes in Washington. 1943 USA 71 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Roy William Neill. Manus: Bertram Millhauser, Lynn Riggs. Producent: Howard Benedict, Roy William Neill (okrediterad). Huvudsakliga skådespelare: Basil Rathbone, Nigel Bruce, Marjorie Lord, Henry Daniell, George Zucco, John Archer, Gavin Muir, Edmund MacDonald, Don Terry, Bradley Page, Holmes Herbert, Thurston Hall. Foto: Lester White. Klippning: Otto Ludwig. Musik: Frank Skinner. Scenografi: Jack Otterson, Russell A. Gausman. Kostym: Vera West. Produktionsbolag: Universal Pictures. Svensk distributör: Universal (35mm, 1943), Altantic (DVD, 2007), Koch (DVD, 2013). Kategori: Bred studioproduktion, mellanbudget, serie, propaganda. Genre: Thriller, spionthriller, krim/deckare/pusseldeckare, inslag av propaganda, romantik, action, toner av äventyr. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 24 mars 1943 (Mexiko). Svensk premiär: 19 april 1943.

Omdöme: Standard-äventyr i matinéstil med påfallande tunn och ogenomarbetad intrig med dålig logik och svag konflikt. Hantverksmässigt OK.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *