A Star Is Born

Anthony Hopkins har sagt i en intervju att han inte förstår vad kritikerna menar när de säger att skådespelare har eller inte har ”kemi” med varandra. För honom är det bara ett jobb, säg din replik, gör rollen och gå hem.

Det är lätt att säga för någon som är mest berömd för att spela butlers och seriemördare – jag tror påståendet grundar sig helt i faktumet att han aldrig behövt rulla runt i kalsongerna med en kvinnlig motspelare och försökt övertyga oss om att han är våldsamt kär.

Det finns många bra saker i A Star Is Born, men detta tycker jag är det mest imponerande, för det händer inte så ofta – filmen är påfallande fysisk. Den har något närgånget organiskt över sig, som inga darrande Ibsen-repliker kan åstadkomma. Bradley Cooper, som regisserat filmen, har gjort en kärlekshistoria som faktiskt känns som en kärlekshistoria. Han gör en av sina mest själfulla porträtt i rollen som dekad rockstjärna och det är något i honom som hookar med Lady Gaga, som spelar diskaren och barsångerskan som han blir kär i, och som via honom blir en stor stjärna. Men mer än någon ironisk Hollywood-saga är detta en kärlekshistoria av kött, blod och intensiv närvaro. Man känner deras kroppstyngd när de rör sig. Man känner trycket mot bröstkorgen av deras röster, även när de inte sjunger. A Star Is Born kommer liksom med baskagge – vi kan nästan kliva in i bioduken, upp på karaktärernas axlar, och vara med i festen.

Inte för att filmen är något slags party – faktiskt har den färre sångnummer än man kan förvänta sig av en film som eventuellt ska leverera Lady Gaga som filmstjärna. Cooper ser till att forma filmen så att den hela tiden handlar om Jack och Ally, deras rollfigurer, och hur deras kärleksrelation trovärdigt och outsägligt växer fram. Detta allmängiltiga möte, som nästan alla människor känner till på ett eller annat sätt, som definierar resten av ens liv. Kärleken hur den känns i början, och längsmed vägen. Filmen handlar om två stjärnor, ja, men också om två människor som bara är sig själva – det är därför de känns som du eller jag.

Det är bäst i början, för så är det ju alltid. Jack körs runt i sin limo efter ett slentrianmässigt gig inför tiotusentals fans – det råder inga tvivel om att han är alkoholist, ett faktum som filmen varken romantiserar, moraliserar över eller fördömer. Ett faktum är bara ett faktum, och den här filmen är tacksamt rak – Jack letar efter första bästa bar där han kan få en sup, för så är det.

Det råkar bli en dragbar, och där råkar det vara så att Ally sjunger Edith Piaf. Hon har talang, men ingenting som göder den – hon är långt ifrån någon Ally Superstar. Hon är ”Ally från jobbet” snarare, också det ett rakt faktum, varken mer eller mindre så det är. Den barnatro hon en gång haft är ersatt med en krass ”vad är väl en bal på slottet”-inställning. Ändå ser vi på henne, bara i sättet hon rör på sig, att talangen inuti henne ligger och värker som en fånge i cellen som är hennes verkliga omständigheter. Hon är spirituellt undernärd, och man ser det på varje minut för sent hon kommer till jobbet, varje förolämpande gest hon gör åt sin chef eller varje bit smutsdisk hon plockar undan från sin pappa, som hon bor med (eller om det är tvärtom).

Här skulle filmen kunna förvandlas till den välbekanta askungesaga som den egentligen är – detta är fjärde gången storyn berättas, och vi kan formulan i ryggmärgen. Men denna uppsättning av A Star Is Born ser till att göra varje utveckling till något som känns autentiskt. Fotot närmar sig den moderna europeiska arthouse-stilen – där fotografen är en ständigt närvarande cinema varité-stalker som då och då låter bilden vila i stiliga helbilder, men aldrig så att det blir fisförnämt – men framför allt känns Ally och Jack som riktiga människor.

Deras första möte ska vara ett otroligt sammanträffande, där den vanliga människan genom en chans på miljonen råkar träffa superkändisen. I sämre filmer skulle den otroligheten accentueras i OMG-klumpeduns-slapstick-rutiner á la Notting Hill (1999) eller så. Istället skildras mötet trovärdigt och oanseligt – Ally och Jack gör allt för att inte peka på elefanten i deras rum (hon är ”ingen”, han är ”stor”) eller på alla de outtalade, konstiga maktperspektiv som uppstår i detta unika sociala spel.

Just därför blir otroligheten ännu mer kännbar än den hade varit i en mer förutsägbar film – och detsamma gäller för romansen som följer. Det finns hundra orsaker att misstro dessa människors avsikter med varandra, och det finns hundra orsaker för dem själva att ifrågasätta varför (eller ens om) de faktiskt känner som de gör. Men efter de trevande första undersökningarna finns inga tvivel om att de hör ihop. Alla som blivit kär i någon vet känslan – du minns hur det var före, du minns hur det var alldeles, alldeles i början, men du kan inte sätta fingret exakt på när färden började – bara att du visste att det var, när det väl blev, och är.

Liksom med människor i verkliga livet kan vi också förstå Allys och Jacks personligheter genom de subtila detaljer som genomsyrar allt de säger och gör – vad de säger när, vilka deras närmaste vänner och familjer är, vad vi kan lista ut om resan som tagit dem till platsen de är nu. Det är ett oerhört lyhört, skickligt karaktärsbygge, fångat i fina svep som ligger någonstans mellan rockschwungig dokumentär och den där kaotiska livsströmmen som är våra liv. Cooper ser ut lite grann som en rockmanskliché, men inte så mycket att vi inte ser att han är en riktig person, som vi kan se i ögonen och prata med. Detsamma gäller för Lady Gaga, som ironiskt nog är oigenkännlig när hon ser ”normal” ut – men det är ingen ironisk twist, utan något som gjorts helt avsiktligt. Poängen är ju att hon är en vanlig människa. Det är vi allihop.

Bradley Cooper har aldrig regisserat en långfilm förut och Lady Gaga har aldrig spelat i en. Jag tror det finns något avgörande med att det är just de två som gör det nu. Jag tror ingen av dem är ämnade för en ny karriär, även om de båda är utmärkta i sina nya roller, men kanske det är den nygamla känslan av dem som ger filmen en nerv – vi känner igen skådespelaren Cooper i regissören, liksom vi känner igen skådespelaren Lady Gaga i artisten, men talangerna får här nya former. Med avsikten att hitta människan under den glammiga ytan och den helt banala och egentligen vardagliga verkligheten under kändisskapets hägringar.

Kanske det är därför det tragiska i berättelsen inte har samma ideologiska klang den här gången. I tidigare versioner har det funnits en vampyrliknande ironi över kärlekssagan – den gamla, avdankade stjärnan göder den nya, uppåtgående, och den enas framgång kommer på bekostnad av den andres fall. Coopers A Star Is Born tycks mycket mindre cynisk, mycket mer storögd, samtidigt som den är den minst glammiga. Det finns en dyster logik i intrigen, särskilt mot dess oundvikliga slut, men lika stark som sorgen är kärleken. Det är svårt att ställa känsla mot förnuft – ungefär lika svårt som att prata sammanhängande om en film utan att spoila intrigen (som jag försöker göra nu).

Det är inte i berättelsens helhet som A Star Is Born imponerar mest utan på mikronivå, i det lilla, i den närgångna mänskligheten. Jack är en alkoholist, men till skillnad från andra amerikanska skildringar av sjukdomen så definieras han aldrig av den. Bara genom ett par tårögda referenser till deras pappa, också en alkis, från Jacks storebror (Sam Elliott) så förstår vi mer av Jacks hjärta och själ än vad någon fyllemelodram skulle kunna göra kabuki av.

Det är samma sak med Allys pappa (Andrew Dice Clay) som säger att världen är full av begåvade människor som det aldrig blir något av – eftersom han aldrig slutar tjata om det förstår vi att han pratar om sig själv, och eftersom han är Allys pappa förstår vi varför hon fått sina dubbla attityder från; å ena sidan tar hon ingen skit från någon och ska gå sin egen väg, å andra sidan ger hon aldrig sig själv någon nåd. Hon känns som någon man känner och liksom du eller jag eller vem som helst har hon styrkor och svagheter. Att hon i den här filmen heter Ally och råkar bli superstjärna är egentligen helt ovidkommande.

Det finns något ofiltrerat och uppfriskande uppriktigt över alla karaktärerna, säkerligen ett signum från Cooper (skådespelare regisserar ju gärna med skådespelare och karaktärer i tanken). Ingen tillåts bli en stereotyp – till och med den ytlige managern (Rafi Gavron), som i vilken annan film som helst varit en samvetslös blodsugare, tillåts här vara en kille som bara försöker göra sitt jobb så gott det går, utifrån sättet han ser på världen.

Allt det där är fint och bra, och A Star Is Born får oss att tänka lite grann. Men mest av allt är det en känslodriven film, en djupt varmblodig historia som lyckas skapa något genuint och övertygande i den gamla rockmyten och showbiz-sagan. Det den främst lämnar efter sig är känslan av två själars närvaro i ens egen – Ally och Jack tar sig in i minnet, bekantar sig med våra undermedvetna. Och liksom en bra låt så berör A Star Is Born genom rösterna som framför den, de konstnärliga människovarelserna som släpper taget och försöker nå ut till dig, och känslorna som tar sig in i och sätter sig i en, och på något sätt blir mer än summan av sina delar.

FREDRIK FYHR


A STAR IS BORN

2018 USA 135 min. digital färgfilm ARRIRAW 2.8K (3.4K) DI 2K DCP (även 35mm) 2.39:1. Regi: Bradley Cooper. Manus: Eric Roth, Bradley Cooper, Will Fetters. Producent: Bradley Cooper, Bill Gerber, Lynette Howell Taylor, Jon Peters, Todd Phillips. Huvudsakliga skådespelare: Bradley Cooper, Lady Gaga, Sam Elliott, Andrew Dice Clay, Rafi Gavron, Andrew Dice Clay, Bonnie Somerville, Dave Chappelle, Anthony Ramos, Rebecca Field, Michael Harney, D.J ’Shangela’ Pierce, William Belli, Derek Kevin Jones, Alec Baldwin, Eddie Griffin. Foto: Matthew Libatique. Klippning: Jay Cassidy. Scenografi: Karen Murphy, Matthew Horan, Bradley Rubin, Ryan Watson. Kostym: Erin Benach. Produktionsbolag: Warner Bros, Live Nation Productions, MGM, Peters Entertainment, Gerber Pictures, Joint Effort, Malpaso Productions, Thunder Road Pictures. Svensk distributör: Warner. Kategori: Bred modern melodram, studioproduktion med diverse producentföretag och producentbolag inblandade, typ av auteurproduktion, nyinspelning, typ av musikal. Genre: Drama, romantik, melodram, musikfilm, inslag av musikal och komedi. Struktur: 3/5. Stil:  EMS-variant (EMS-MS med tendens till långa tagningar som etableringar). Premiär: 31 augusti 2018 (Venedig). Svensk premiär: 5 oktober 2018.

Omdöme: Utmärkt modern melodram och kärleksberättelse som hittar ett elegant men opretentiöst sätt att tona ner allt utom karaktärerna och göra dem kännbart mänskliga, passionerat kära och otvivelaktigt begåvade. Intrigen är genomtänkt och välbalanserad, person- och miljöskildringen imponerande naturalistisk överlag och den romantiska kärnan hela tiden vibrerande, inte minst på grund av engagerade skådespelare och genuint framförda musiknummer.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *