VECKANS TEXTER:
Recensioner (nya): A Star Is Born, First Reformed, Goliat, Venom. År för år: 1950. Serie: Sherlock Holmes i Washington (1943). Retrospektiv: Psycho (1998). Special: Hur länge är filmen? Tid på film 1.
Videosöndag 7/10 2018
15.00-18.00. EN STJÄRNA FÖDS (1954, DVD/BR/VOD)
Veckans mer osökta eftermiddagsfilm. Medan 2018 års upplaga av den här storyn hämtar sin inspiration från den trista filmen från 1977 så är 50-talsfilmen den som bär all det ursprungliga glammet – Judy Garland i sin sista stora musikalroll, full av färgsprakande CinemaScope-inramningar, storyn en oslagbar bagatell uppblåst till tre timmar. Åtminstone i regissören George Cukors originalversion. Warner Bros slaktade ner filmen till 154 minuter och den tre timmar långa restaureringen består av ersatta scener med audio-ljudspår. Relativt distraherande att sitta och titta på, men bättre än ingenting.
James Mason är förkrossande i rollen som alkoholiserad filmstjärna med dekis-karriär – den typ av roll som Mason tog sig an gång på gång men här verkade gå all-in på. Han faller för sångerskan Garland och bestämmer sig för att göra henne till stjärna samtidigt som han själv störtar mot botten. Bob’s your uncle.
19.30-22.30. ROCCO OCH HANS BRÖDER (1960, DVD/BR)
Visconti avslutade eventuellt den italienska neorealismen med detta mästerverk om en familj från den bonniga italienska södern som reser till Milano i norr för att vara nära en ditflyttad son – den härjade modern har hans fyra bröder med sig, däribland känslige själen Rocco (Alain Delon) som verkar vara den enda som kan infria löftet om en framtid i den stora världen, men då som boxare. Ingenting går som planerat och karaktärernas olika destruktiva band – till religionen, familjehedern, klassen och inte minst till varandra – skapar en serie onda cirklar som omöjliggör alla drömmar.
Detta lite på grund av Goliat som blivit jämförd med socialrealistiska filmer á la Ken Loach och, just, neorealismen. En sak som dessa filmer har, som Goliat inte har, är karaktärer som får komma till tals om sin egen situation. En av Roccos bröder, till exempel, är en oförbätterlig skurk – Rocco själv slits mellan lojaliteten till honom och till sig själv. Men det hade varit exploaterande hade det inte varit för Roccos andra bröder, hans mamma, och skamfilade kvinnan Annie Girardot – karaktärer som på olika sätt grundar berättelsen till verkligheten och ger den dimensioner som den mer sadomasochistiskt ”kittlande” Goliat inte har. Visconti glömmer inte att belysa hur alla dessa karaktärer är lika mänskliga, mångfasetterade och felbara som alla andra på den här planeten, och att de hade kunnat vara jag och du, allt annat lika.
Så är Rocco och hans bröder en av de bästa filmer som någonsin gjorts också, så världens mest rättvisa exempel är det kanske inte. Men utmärkt tillfälle att se den.
23.00-01.00. ONT BLOD (1997, DVD/BR/VOD)
Så har man varit taskig mot Paul Schrader igen – i min recension av First Reformed fick jag bita mig i fingrarna för att inte kalla filmen för ”Pauls charader”. Jag skrev att han aldrig gjort en enda riktigt bra film, men det är förstås en sanning med modifikation – alla har jag inte sett, och Ont blod är inte bara en nästan lysande liten film, utan även en som råkar passa oerhört bra in på denna videosöndag.
Filmen utspelar sig i den där vintriga småstaden som blev poppis efter Fargo och Nick Nolte spelar sheriffen som får psykbryt när han nästlar sig vidare in i ett inavlat mysterium, som börjar med ett suspekt jakt-dödsfall.
Detta är en av Schraders mest jämnt regisserade filmer, en av de han gjort själv som bäst lyfter fram hans egna manus – som visserligen bygger på en roman här, men som fortfarande bär hans signaturer. Det är en dyster men uppriktig studie i destruktiv maskulinitet inom arbetarklasstrukturen, samtidigt som det är ett ambivalent karaktärsdrama och något av ett mordmysterium. Återigen ser jag Goliat som mer en film i Ont blod-kategorin än Loach- eller Visconti-facket. Och då är Ont blod en mycket djupare berättelse, där Noltes huvudperson är driven framåt av samma impulser och nycker som leder honom till nederlag, varpå han måste livnära sig på negativism när det positiva i hans liv tar slut.
Schraders regi är fortfarande lite för platt och dimmig för att filmen ska bli så lysande som den skulle kunna bli, men berättelsen är fortfarande ovanlig och oförutsägbar, tematiken skarp och tolkningarna många – dessutom utmärkta skådespelare, med ett stycke Oscarsbelönad James Coburn i rollen som elaka farfar och en vemodig Willem Dafoe som utflugen bror tillika universitetslärare… för den som ser en väg ut ur en sådan här familj lär nog ta den.