A Quiet Place

Det blev alltså John Krasinski som fick göra 2018 års hype-rysare – som jag varit inne på förut så verkar det som att det är en ny tradition att det kommer en indieskräckfilm om året, ibland två, att kalla för supermegadumåsteseden- och aldrigharenskräckfilmvaritsåhärbratyp- och nuärdetcooltattgillaskräckfilmerliksom-bästafilmensomnågonsingjorts-ellersomgårattstreamanuiallafall-åtminstoneframtillsnästaår-bäst.

Jag försöker att inte raljera med dessa jobbigahopskrivningar, för jag vill verkligen inte falla i fällan som är att recensera andras åsikter och filmers anseende, men ibland faller det sig naturligt att svara en film med att försöka ge den motstånd. Jag finner det svårt att inte hobbypsykologisera över vad som hänt här – jag tror pressen på tanken på en ny indierysare nu är så stor att festivaljournalisterna väntar på att få se den, och sedan sveps med i behovet av att ha en nyhet att känna behag för. Det påminner lite grann om vad som hände efter Tarantinos genombrott på 90-talet – det kom en jäkla massa filmer som det plötsligt ansågs väldigt coolt att gilla, men idag är det ingen som vill kännas vid dem som något annat än ”daterade” Tarantino-wannabes.

Gemensamt för de senaste årens indierysare är att de bygger en väldigt skissliknande intrig runt en väldigt konkret pitch – utbränd mamma plågas av barnboksmonster, svarta killen får det jobbigt hos sina vita svärföräldrar, kidsen gör inbrott hos blind gubbe medan han är hemma, någon i hedenhösfamiljen är en häxa fast kanske intenågot kommer på kvällen men vem vet vad. Alla kan se VMP (vitsen med pitchen) och resten är liksom inte så noga.

A Quiet Place är ute efter att slå ett nytt rekord i den här vattentrampande passiv-aggressiva säg-så-lite-som-möjligt-men-få-det-att-verka-viktigt-på-något-sätt-konsten. Filmen har sin pitch, den har sitt habila stämningsbygge och den har tillräckligt med diffusa inslag för att förvirra oss till att leta efter något under ytan – medan ytan är det som i slutändan gäckar. Filmen är till och med, tametusan, exekutivproducerad av Michael Bay. Krasinski spelar numera Jack Ryan, och har räddat världen ihop med Bay förut (när han inte gängat för lite spekulativt politiskt våld med Kathryn Bigelow) – här spelar han hjältemodig pappa i postapokalypsens attraktiva landskap – där kärnfamiljen plötsligt har blodigt allvarlig orsak att försvaras.

Inte för att det spelar så stor roll egentligen, men det är lustigt hur ingen börjar hojta om de uppenbara, stock-konservativa förtecknen. Istället får Emily Blunt agera liberal make-up i rollen som den höggravida mamman.

Ah, jag glömde pitchen – i detta postapokalyptiska scenario får ingen prata. Då blir de bums uppätna av generiska utomjordingar, typ Alien via Starship Troopers. Lägg ihop detta med Blunts gravida mamma så kan vi riktigt höra Michael Bay gnugga händerna av förtjusning – inget fel med att slå mot knäskålarna, reaktionen sitter ju där.

Bortsett från denna, redan rätt så ytliga, chockidé så kommer aldrig en punkt då Krasinski gör sin pitch till en utmaning, och det är filmens största besvikelse. Var och varannan skräckfilm innehåller ju en scen där någon måste gömma sig och hålla tyst för att inte bli mördad eller uppäten – A Quiet Place erbjuder inget annat än denna kliché lite svajigt utbrett till 90 minuter. Så fort någon komplikation uppstår lägger Krasinski in en ologisk nödlösning eller något bekvämt undantag – det är som en stumfilm som har lite ljud ändå, eller en svartvit film som slänger in lite färg när det blir för grått. Poäng missad.

Filmen är en attraktiv film av sitt slag? Kul att se medan den pågår? Jovars. Men inget blir riktigt sagt eller gjort och jag har svårt att se hur någon kommer minnas den här filmen om ens ett år. Snabba kickar, låtsasbudskap och bra business kan ta sig in i kreddfilmens sfär också, visar det sig.

FREDRIK FYHR

Comments
  1. Robsku L

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *