Night of the Living Dead (1968)

mästerverkfont

Night of the Living Dead är eventuellt den viktigaste skräckfilm som någonsin gjorts. Den är det av så många anledningar. Faktiskt så många att det är svårt att säga att en är mer viktig än en annan.

Jag tror att de bästa skräckfilmerna är de undflyende. Jag kan inte komma på ett bättre ord för det. Undflyende, som i att de inte går att sätta fingret på, de kan inte definieras eller helt bli kloka på, och för varje uppföljare och kopia som görs så blir deras kusliga närvaro bara starkare och mer unik.

Night of the Living Dead är kanske det bästa exemplet. Femtio år efter dess oansenliga premiär lever den ett märkligt liv. Många ser det som en helig film, en klassiker. Filmen som öppnade dörren för den moderna skräckfilmen, efter att Psycho (1960) knäckte formeln. Filmen som satte grogrunden för zombiegenren – orsaken till att alla filmer och serier du sett som heter något med ”Dead” ser ut som de gör. Samtidigt är nog kontrasten mellan de som är bekanta med filmen, kontra de som är bekanta med ”The Walking Dead”, rätt enorm. För en stor majoritet människor misstänker jag att Night of the Living Dead fortfarande är en okänd film, något skruttigt och obetydligt som flimrar förbi på Öppna kanalen medan man zappar vidare.

Och det är också, med det sagt, en film som ingen någonsin riktigt ägt. Den har flutit runt i den offentliga domänen i årtionden, som ett spöklikt arvegods. Manusförfattaren och regissören George A. Romero har alltid varit en legend i skräckvärlden, en evig underdog vars verksamhet negligerats (har många ansett). Men samtidigt har Night of the Living Dead blivit mer och mer av en erkänd filmklassiker även i finsalongerna – filmen är en av de som den amerikanska kongressen sparat i ett valv för framtiden, eftersom de anses kulturellt värdefulla, och nu senast gavs den ut på Blu-Ray av Criterion. Romeros egen verksamhet (som gått ut på att fortsätta göra zombiefilmer, med sinande framgång) har inte gjort mycket för att upprätthålla helgonstatuset heller. Det löste sig själv, antar jag, i fjol när Romero avled, vid 77 års ålder.

Night of the Living Dead lär förbli hans evergreen, och det är en märklig prisma till film. En klassiker som få sett. En välgjord och elegant film, gjord av glada amatörer på nästan ingen budget alls. Den är magnifik, men skruttig. Den är skitig och knarrig, men otroligt sofistikerad. Den sätter reglerna för en hel subgenre, men förblir separerad från alla andra zombiefilmer, alldeles egen, som om ingen annan zombiefilm skulle ha kommit efteråt – den enda äkta zombiefilmen och samtidigt inte en zombiefilm alls. Den är känd men okänd, stor men liten, ökänd och erkänd, bortglömd men älskad, politiskt meningsfull fast av en slump, filosofiskt poänglös på ett sätt som verkar meningsfullt. Den var en del av sin tid, men kom också i precis rätt tid för framtiden. Den växte sig till att bli en kategorisk kultfilm, och därmed tidlös. Den har inspirerat tusentals andra filmer men ingen har egentligen lyckats kopiera det som pågår i den. Det som händer i Night of the Living Dead händer bara i den, där och då, och i det nu medan den pågår. Den är, just, undflyende. 

Det är inte nödvändigtvis en enkel film för en generell publik att komma in i. Första gången jag såg den var det med stor förväntan i fjortonårsåldern, och jag fann den vara på det stora hela en besvikelse. Jag hade inget emot svartvita filmer men denna kändes väldigt svartvit, och upplevelsen hade något platt över sig – filmen tog inte på mig. Med åren såg jag om filmen och kom att uppskatta den mer och mer för tekniska skäl. Nuförtiden ser jag i den ett märkligt, unikt mästerverk. Nyckeln till att uppskatta filmen ligger i en tanke som är central för Romeros filmskapande – tanken att inte ta filmer för givet. Att det inte är en självklarhet att en film existerar. Bakom all syntes – marknadsföringen, de kritvita stjärnornas tandrader, storfilmernas eskapistiska fantasier – så är film ett människogjort hantverk. Romero var av allt att döma en filmskapare för filmskapandets skull. Han blev aldrig del av något etablissemang och han gjorde alltid filmer trots, inte på grund av, industrin. Hans filmer blev därför väldigt mycket som egengjorda små hantverk, saker man bara kunde hitta i just hans bod.

Hans bod stavades i begynnelsen Image Ten – det var det lilla produktionsbolaget han var del av i Pittsburgh. De var filmskapare att hyra, och hade gjort TV-reklamer, PR-filmer, diverse kortdokumentärer… det var inte Hollywood, men de var helt habila hantverkare som kunde göra en solid kortfilm om någon beställde en. Det betalade hyran men måste ha bottnat i den rena passionen, bara glädjen i att göra jobbet. Night of the Living Dead – som först skulle heta Night of the Flesh Eaters – var deras första steg in i långfilmen, och beslutet följer deras logik av konst och cash. Projektet behövde vara mer lukrativt än de saker de gjort tidigare, annars skulle det inte vara vettigt. En skräckfilm var en rimlig idé – skräckgenren är ju den som nästan vilken ung filmskapare som helst kan ta sig an, eftersom de kan säljas enkelt och dra pengar fort.

Men det var Romeros säregenhet som gjorde detta till något mycket mer än en b-film i mängden. År 1968 var skräck fortfarande mestadels synonym med Dracula och Frankenstein, Hammer Horrors viktorianska fantasier eller kinky whodunnits. Romeros team hade ingen studio, knappt någon budget annat än vad de hade på sig. De grävde där de stod och kom på en story byggd runt vad de hade omkring sig. De använde bilen som producentens mamma ägde. De spelade in allt omkring den lokala kyrkogården, och i ett gammalt hus där ingen bodde. Rollerna spelades av främlingar, bekanta eller dem själva. Lokalbefolkningen lockades till att bli statister.

Storyn blev också, enligt samma logik, så verklig som den kunde bli – Night of the Living Dead handlade om människor som dem själva, som finner att döda går omkring i trance-liknande jakt efter mänsklig föda. De stänger in sig i ett gammalt hus och börjar därefter bråka med varandra om vad som ska göras. Ångesten mellan de levande är lika påtaglig som hotet från de döda utanför. Spänningen är inte bara läskig utan deprimerande. Vi kan, liksom karaktärerna, ana att vi går mot världens undergång – men denna lilla mardröm, för det här axplocket människor, är bara prologen.

Ingen hade kommit på tanken, praktiskt taget, att göra en skräckfilm på det sättet. Genren var praktiskt taget relegerad till barnfilmen. En av Roger Eberts bästa texter beskriver sensationen som var att se filmen på dess premiär – det lät som en fånig monsterfilm, och publiken var full av barn som kom för att ha kul med vad som lät som det gamla vanliga mysryset. Gradvis kom alla att inse att det de såg var långt ifrån eskapistiskt. Filmen var lika verklig som TV-nyheterna. Bilderna hemskt konkreta. De döda gick runt på två ben. De reste inte upp från sina gravar, som den senare klichén dikterade. De gick bara omkring, som i en obegriplig dröm. Galna och långsamma. Biter de dig så dör du och blir en. Det spelar ingen roll vem, vad, hur när. En åttaårig flicka äter sina föräldrar. Ebert beskrev hur barn i publiken tyst grät, medan filmen pågick inför en knäpptyst salong. Skräckfilm blev, kanske i den stunden, något verkligt.

En av sakerna som gör filmen så stark är kontrasten mellan den tekniska ruffigheten och det stiliga sätt som filmen är gjord på. Det är populärt att beskriva filmen som knarrig och amatörmässig, kanske för att det göder tanken om att vem som helst kan göra en film, att det skulle vara ”enkelt”. Men tar man en närmare titt så ser man att filmen är välgjord och proffsig, och man märker att Romeros team bestod av människor som hållit på ett tag – de är lite gröna kanske, men definitivt solida filmskapare. Allt är pragmatiskt och ekonomiskt genomtänkt, från valet att filma i svartvitt på 35mm istället för i färg (vilket hade krävt 16mm, och en uppblåsning till 35 att tänka på) till saker som scripta och rumslig logik. Fotot är perfekt okomplicerat, precis som man kan tänka sig att ett gäng reklamfilmare skulle gjort, med handhållen kamera och statisk kamera som de enda valmöjligheterna. Det begränsar filmens stil men ger den också en konkretion. Klippningen är psykande effektiv. Betänk den legendariska scenen i början när vi får se den första ”zombien” – han som vi först bara tror är en vanlig man som är ute och går. Romero inleder scenen i långa klipp, men ökar tempot mellan klippen gradvis, innan vi på någon kognitiv nivå kan känna snaran dras åt. Samtidigt är vi precis lika förvirrade som karaktärerna.

Den här täta gedigenheten gäller även för filmens intrig. Night of the Living Dead är en film som ändrar perspektiv kameleontiskt, och vi tillåts aldrig vila i en och samma handling. Den börjar med ett syskonpar som är ute på en kyrkogård för att lägga blommor på en grav. Det leder till en förvirrande jakt på liv och död. Inte långt senare tänker vi inte längre på dem, för vår eventuelle hjälte Ben (Duane Jones) spikar upp brädor och försöker att förstå situationen vi är i. Sedan, inte långt senare, har ett slags kammarspel dragit igång. Nyckelfrågan handlar om källaren, där en man barrikaderat sig med sin familj. Han är övertygad om att källaren är den bästa platsen att gömma sig, medan Ben vill stanna på marknivå nära radio och TV. Resonemangen, vem som har rätt och vem som har fel, och den totala futiliteten i deras gräl, är lika effektiv spänning som allt annat som händer i den.

Och trots allt deras tjafs, gnäll och deras svettiga kamp så är detta en skräckfilm – eller en apokalyptisk skräckfilm, rättare sagt. Vi ser den inte för att se det goda segra, eller för att det är kul att bli rädd, som Ebert så klokt noterade i sin text. Vi ser den för att möta ett mörker i oss själva, för att verkligen få uppleva hur det skulle vara att se slutet på vår civilisation. Det är en annan sak som skräckfilmer gör så bra när de är som bäst – de inspirerar oss till att acceptera vår dödlighet, insikten att vi kan misslyckas, att vi bör vara redo för undergång. Night of the Living Dead tar vad den behöver från skräcken som den såg ut fram till denna punkt – man kan nämna ”Twilight Zone”, ”Världarnas krig”, Hitchcock, en eller två italienare – men det förblir en djupt olustig film, obehaglig bara på grund av dess djuprotade fantasi och dess råa verklighet. Det där slutet, till exempel, som bättre än dagens Spike Lee illustrerar rasismens verklighet.

Vad gäller filmens ”meningsfullhet” hamnar vi i en annan del av stan. Att ingen regissör i skräckgenren inte varit inspirerad av Romero är uppenbart, likaså är hans status som skyddshelgon för indiefilmare. Desto mer komplicerade är de oändliga analyser och tolkningar som gjorts av filmen – precis som de gjorts på alla mer eller mindre populära eller ”erkända” skräckfilmer. Visst måste det ha varit något slags statement, ändå, att Romero valde en svart man i rollen som hjälten – något som också var otänkbart – under detta turbulenta år 1968?

Ja och nej. Romero har varit ökänt ödmjuk vad gäller sina egna handlingar, vilket lett till ett par missförstånd. Det var inte ett stort statement – Duane Jones var helt enkelt den bästa skådespelaren för rollen. Hans rollfigur skulle vara en råbarkad lastbilschaufför som slog kvinnor och sköt skurkar á la Clint Eastwood. Jones var en känsligare och mer intellektuell kille, och han gjorde figuren till oerhört mycket mer sympatisk eller, om man vill, ”feminin”. När han då gör de saker han gör, när han gör dem, blir händelserna extra obehagliga, eftersom de vrider om våra förväntningar på vad en hjälte ska vara. Liknande saker går att säga om surgubben i källaren – vi läser honom som en rasistisk skitstövel, åtminstone tänker vi oundvikligen tanken, men det gör vi av ingen annan anledning än att Duane Jones inte är vit. Som i de bästa av filmer är inte de här sakerna inopererade i manuset, utan de uppstår via uteslutningsmetoden – det avslöjar hur vi ser på saker, och vad för varelser vi är.

Mycket kom till på grund av en slump, men castingen av Jones blev ett statement vare sig Romero ville det eller inte. För Romero var det bara en naturlig del av tidsandan att vara inkluderande – Image Ten hade gjort många filmer om afroamerikaner, särskilt många om jazzmusiker, och att ”låta” svarta människor delta i deras filmer var ”just the way we did things”. Men såklart kan en sådan gråzonad verklighet inte överleva i legendtryckarkonstens värld, och redo-att-låta-sig-förklaras-teorierna har levt kvar. Men sanningen är mer dynamisk och komplex – det var en film som gjordes på ett väldigt liberalt sätt, i en mycket mindre liberal värld.

Många andra luckor har fyllts i sedan 1968. Night of the Living Dead ses som den första zombiefilmen även om zombier inte var en grej då – zombies var de där voodooslavarna som Boris Karloff och Bela Lugosi hade makt över. Ordet de använde för de levande döda i Night of the Living Dead var ”ghouls”. Zombiegenrens regler och klichéer skulle Romero utveckla i sina fristående uppföljare, med start i Dawn of the Dead (1978), men han var nog själv inte lika engagerad för dem som de verkliga fansen skulle bli. Men inte heller var han en businessman – han fick stå och se på medan hans idéer omvandlades av andra, i tusentals andra filmer, i årtionden framöver, med zenit i ”The Walking Dead”, på det stora hela en skamlös rip-off på Romeros filmer, som han inte fick ett korvöre för. Ironin är smärtsam. Familjer tittar på TV-såpan som innehåller de våldsamma saker som trettio år tidigare ansågs omoraliskt för alla att se, särskilt barn.

Ändå, trots allt det, förblir Night of the Living Dead ett unikt äventyr att ta sig an, varje gång jag ser den. Det känns fortfarande som ingen annan film. Den förnekar de här sakerna och termerna – zombies, postapokalyps, virus – och föreställer sig armageddon som något som bara händer, varför inte alldeles just nu. Världens undergång är inte en spännande, splattrig fantasi – det är en deprimerande mardröm, och om det inträffar så har du bara en begränsad bit kvar av ditt liv, och du har ingen aning om varför, eller vad du ska göra. Det enda som jag kan jämföra Night of the Living Dead med är verkligheten – som när folk i Hawaii trodde att Nordkorea skulle atombomba dem. En stund var det deras verklighet. Den känslan, den verkligheten, är exakt vad Night of the Living Dead fångar.

Kulten som följt, och till slut lett till den logiska slutsatsen i masskommersialism, tror jag har att göra med människans inneboende kontrollbehov. Syftet med nörderi är att samla in information om något märkligt och ofattbart, och försöka se till att allting i det är förstått, bemästrat, så att man kan vara en expert inför de som famlar i ovetskap. Detta hände med världen Romero skapade, vilket till sist lett till en definitiv övermättnad på allt som har med zombies att göra (åtminstone för väldigt många människor). Och ändå är Night of the Living Dead en för speciell film för att kunna begränsas av sådana saker. Den fångar fortfarande nuets märklighet, och den har kvalitéer och betydelser som är för många att fånga eller förstå. Att se den är att se och uppleva vad alla bra skräckfilmer får oss att se och uppleva – inte något vi känner till, utan något okänt. Inte något som är ”kul”, utan något som får oss att vilja se bort. Något som är otäckt, inte för att det är verkligt eller relaterbart, utan tvärtom, för att det är så otroligt besynnerligt. Det borde inte hända. Men…

FREDRIK FYHR


Night of the Living Dead är del av 2018 års (ovanligt skräcktunga) retrospektivserie.


<- The Village.
-> Halloween.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *