Jag har en hatkärlek till den svenska språkkutymens behov av ondskefulla förenklingar och blodlösa konkretioner. En versal per titel! Översätt titeln till något man kan förstå! Död åt all romantik! Fram med Mariekexen, fika som folk. Men om filmen heter A Star Is Born i förtexterna så skriver jag det så, inte det patetiska A star is born, som ser ut som något slags lämmeltåg av gemena små gemener. Om David Cronenberg gjort en film som heter eXistenZ, så är det förstås precis så det ska stå. Det är helt okomplicerat. Eller ska vi i så fall kalla filmen Existenz men poängtera att originaltiteln är eXistenZ? Kanske ta bort det där konstiga zetat förresten, så där stavas det ju inte!
Ibland kan det dock bli rätt av misstag, som när man inte kunde översätta Child’s Play (antar jag) till något kreativt – ty de som sysslar med det svenska språkets byråkrati har ej kreativitet på agendan – så man tittade på omslaget och tänkte att filmen handlar om en ond docka. Så… den onda dockan. Något liknande måste ha hänt i början av 60-talet när man kallade Brides of Dracula för ”Dracula – blodtörstig vampyr” fastän Dracula inte ens är med i filmen. Vadå, måste man se en film för att sätta en titel? Ju fler gamla svenska filmtitlar jag ser över, desto mer börjar jag tänka att de måste ha satts en efter en, helt processlöst, som när man skriver bokföring.
Men jag gillar titeln Den onda dockan. Den är faktiskt rättvis, eftersom den onda dockan – Chucky kallad – är det enda som filmen egentligen handlar om. De var så nöjda med den här idén – vi gör en slasher om en munter leksak som dödar folk! – att de inte tänkte två gånger på manuset.
När jag var liten var Den onda dockan naturligtvis en slags röd flagga i hyrvideobutiken, intill miniserien ”Det” och Motorsågsmassakern. Jag såg omslaget till Chucky-filmerna – det fanns tre stycken! – och tyckte att de såg ut ungefär som det läskigaste hittepå någon någonsin skulle kunnat hitta på. När jag väl såg filmen var det på TV i tolv-trettonårsåldern och jag tyckte redan då att den var något av en besvikelse – det var något nopprigt och sunkigt över den, och framförallt var den inte ett dugg läskig utan snarare lite töntig.
Vid det här laget är Chucky, förstås, likt allt annat, auto-kult. Min generation bestämde sig ju någonstans, på vägen in i vuxendomen, att åka tillbaka i tiden som rövare och roffa åt sig allt från barndomens land, redo att använda det som livsnödvändiga nostalgilampor för den mörka framtiden.
Men bortsett från att det är kul att se en mordisk docka som är ful i mun, gestaltad av en rätt seriös skådespelare som Brad Dourif (med ironin i bagaget att han skulle bli en kultskådis i Peter Lorre-traditionen i och med detta), så är den här filmen… tja, vad är den här filmen? Den är åtminstone inte riktigt filmen den borde vara, om det går att lista ut vad det är för en film.
I början har vi en seriemördare (Dourif) som bara råkar kunna lite voodoo – okej. Är det viktigt? Han för över sin själ till en leksak, så okej, det är praktisk voodoo. Vad ska han göra sedan? Finns det en handling att engagera sig för, månne?
Nä, han är bara i dockan så nu måste han komma ut – och voodoo-schmoodoo.
Okej, det leder oss till världens mest timida mamma – genialiskt spelad av Catherine Hicks som perfekt gör henne till ett exemplar av Nora Ephrons kategori kvinnor som är ”republikaner som aldrig fått en orgasm”. Hon ger dockan till sin åttaårige son Andy (Alex Vincent), en på alla vis stapplande Bambi-begåvning som pjåååta så heeeee liksoooom? (ja, allt han säger är liksom en fråga) Alla ens gamla ”Rädda Joppe”-larmsignaler börjar genast gå av.
Men den filmen blir heller aldrig riktigt av. Fastän vi vet vad som hänt så börjar Chucky leva sitt liv i skymundan, genom POV-vinklar och små ettriga fotsteg i hallen. Andy blir huvudmisstänkt för att ha dödat barnvakten – ! – som om det skulle vara tal om något slags mysterium det här. Mamman vägrar tro att dockan lever, men när hon har bevis så vägrar hon förstå att någon skulle kunna ha svårt att tro henne. Så fort den här filmen kör in i något krux så börjar den aningslöst vissla medan den kör förbi kratern som storyluckan lämnat efter sig. ”Inget att se här, vi kör bara vidare till nästa scen…”
Jag gillar det där fejk-mysteriet, i och för sig, för det är nästan som om själva filmen, på någon freudiansk nivå, vill ta de vuxnas parti och vägra acceptera att dockan skulle kunna vara vid liv. Men allt det där är förstås bara mina övertolkningar, för i verkligheten är Den onda dockan bara inkonsekvent och inte tillräckligt kreativ eller fantasifull för att hitta på ett bra sätt att berätta berättelsen den vill berätta.
Vi kan konstatera att mördaren inte är viktig, att voodoo inte är viktigt, att den levande dockan inte är en big deal, och snart börjar vi få slut på film. Chucky är skoj en gång eller två, men han är knappast gjord för stand up-scenen, och när vi väl sett honom, vad är punch-linen? Om nu någon tycker han är läskig så får det stå för dem – själv har jag svårt att dras in i en intrig som med sådant publikförakt ignorerar alla logistiska problem och låter alla karaktärer acceptera allt som händer, vad det än är. På så sätt får man en film utan konflikt, som hela tiden hoppar över alla de idéer den lägger fram istället för att engagera sig för dem.
Det hela luktar helt enkelt lite för mycket av billig cashgrab. Och bortom all forcerad ironi och alla diffusa kultdefinitioner så kanske det är vad det här var till att börja med. 80-talet var inget om inte lukrativt.
FREDRIK FYHR
Den onda dockan är del av 2018 års (ovanligt skräcktunga) retrospektivserie.
Ett svar på ”Den onda dockan (1988)”