Hollow Man (2000)

Ett problem jag har med vissa arthousefilmare, som vill vända Hollywoods logik mot sig själv, är att deras läsning av Hollywood ofta är för grund – en hel del Hollywood-filmer vänder logiken mot sig självt alldeles utmärkt.

Hollow Man är ett bra exempel. Paul Verhoevens variant av Den osynlige mannen, med Kevin Bacon som arrogant forskare och Elizabeth Shue som hans besynnerligt välvillige ex och assistent, är en rätt äcklig film som kommer till oss som en popcornfilm och lämnar oss lite som en våldtäktsman.

För Verhoeven illustrerar filmen idén om att det alltid finns en gräns, och att man vet när den korsats. Alla hans filmer är som sjuka skämt, fulla av förhatliga karaktärer och olustig logik – men de sakerna görs oftast i kontrast till det hela och rena idealet, eller de förväntande konventionerna. Verhoevens filmer är satirer mer än provokationer, de leker med vad som förväntas i en glorifierad film och vad som kan sägas vara realistiskt… eller bara lite stört, sådär som människor är.

Hollow Man är dock en osedvanligt slemmig film, delvis på grund av ett manus som verkar ofärdigt och dels på grund av ett stycke Verhoeven som verkar sova bakom kameran. Jag kan inte säga exakt vad som händer mellan det att Bacon blir osynlig och det att han blir galen, eller om han inte är galen redan från början.

Verhoevens sensibilitet är filmens första offer. Det som gör Hollow Man till en så vämjelig film är inte att den tar feltänkt popcornunderhållning och korsar den med onanistiska våldtäktsfantasier, som Verhoeven hade kunnat göra om han ansträngt sig här. Det som gör filmen vämjelig är att den helt enkelt rör sig från det ena till det andra och tillbaka igen, utan att bry sig. Det är skräckinjagande av helt fel skäl.

FREDRIK FYHR


Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *