Kairo centralstation (1958)

Kairo centralstation är på ett ungefär Egyptens svar på Casablanca (1942), en ”go-to”-klassiker inte bara för egyptisk film utan arabisk film i allmänhet – inte för att filmer från Mellanöstern har mycket till spridning på denna sida av planeten, men ändå. Även om det rent filmhistoriskt tog lång tid för de arabiska filmindustrierna att etablera sig så gjorde de det, och deras popularitet i sina länder hade en egenhet och inhemsk prägel som påminner en hel del om Bollywood – en hel värld av film, som av olika anledningar aldrig varit speciellt tillgänglig i västvärlden.

Kairo centralstation fungerar som en slags brygga – den gjordes som titeln föreslår i Egypten, den tveklöst starkaste av de arabiska filmnationerna på den här tiden, av Youssef Chahine. Det var hans elfte film, så Chahine var långt ifrån oetablerad i hemlandet, men det var den första som etablerade honom som en internationell filmprofil – han och hans filmer skulle synas på filmfestivaler och i andra arthousekretsar under årtiondena fram till hans död år 2008. Redan 1997 vann han ett hederspris för lång och trogen tjänst i Cannes.

Chahine var del av en tid då upphaussandet av regissörer var symptomatisk – jag vet för lite om österns filmflora för att ha en bra uppfattning om huruvida han förtjänade allt beröm, men jag vet garanterat att någon var tvungen att representera Egypten i den auteurromantik som på gott och ont blommade under den här tiden.

Om ni anar viss skepsis så ska jag inte begrava ledtråden – Kairo centralstation är en utmärkt film, på många sätt imponerande, men den är också mer ett barn av sin tid än den är ett djuplodande mästerverk, mer en underhållande melodram med stänk av sjaskig sensationalism, mer en pusselbit i det senmodernistiska och postmoderna filmpusslet.

Chahine har själv huvudrollen, som en intensivt stirrande och vemodig figur vid namn Qinawi, en lam och utmärglad tidningsförsäljare på titelplatsen, centralstationen i Kairo där ett myller av människor kommer och går. Det var första gången Chahine själv var med i en av sina egna filmer, och han ser till att vi får oss att ömma för Qinawi, trots att vi inte inte vet vart han kommer ifrån eller varför han gör vad han gör.

Det han gör stavas hjärta, smärta och mord. Qinawi är inte helt frisk, nämligen. Kanske att han är lite ”efter”. Kanske han bara är förvirrad. Han lever på nåder hos en gammal man, en annan försäljare på stationen, som tagit honom under vingarna. Bekymrat ser han hur Qinawis rum är fullt av kvinnliga filmstjärnor och fotomodeller. Mannen betraktar Qinawi som ”desperat”.

”Han är harmlös” konstaterar stationens starke man Abu Gaber (Abdel Aziz Khalil), ”så länge man är snäll mot honom”. Han varnar dock sin flickvän Hannuma (Hind Rostom) för att vara elak mot honom, för han har inte alla hästar hemma – ”vem vet vad han kan göra om han blir arg”.

Men Qinawi är förstås besatt av Hannuma och förstår sig inte på saker bättre än att följa efter henne överallt – och då har han ändå sin (manliga!) blick fixerad på var och varannan sommarklänning han har i sitt blickfång. Alla påminner oss hela tiden om hur stekhet värmen är. Hannuma säljer kalla drycker, och är filmens arketypiska 50-talskvinna – kurvig, högljudd, burlesk, svårflörtad men lättcharmad. Hon själv har ingen annan avsikt än att gifta sig med Abu – som i en sidointrig försöker att inspirera de utmärglade arbetarna till att starta en fackförening – men i sin otämjbara frihet låter hon Qinawi ”få för sig” saker.

När det begav sig blev Kairo centralstation illa bemött i hemlandet – publik och kritiker vände sig mot de öppna sexanspelningarna, filmens realism, dess osnyggt högljudda skitighet och definitivt karaktärernas tendens till ”perversion”. Den kom att bli förbjuden i Egypten i uppemot 20 år. Som så ofta var det inte förrän pö om pö som filmen återupptäcktes som ett mästerverk.

Själv vill jag dra en gräns någonstans innan det där m-ordet. Chahines film är definitivt en mycket fin film – kärleksfullt gjord, trots dess ringa medel och lite ringrostiga teknik (det är ofattbart att denna gryniga film kunde komma samma år som Hitchcocks Studie i brott) och oemotståndlig i sitt panorama; jo, centralstationen blir verkligen en stor, svettig, sotig scen för det melodramatiska dramat.

Men en annan verklighet är att det sena 50-talet var oerhört rikt på bra filmskapande. Kairo centralstation är i mångt och mycket ”bara” en av väldigt många filmer av sitt slag – de autentiska miljöerna har något neorealistiskt över sig, Hannumas arketypiska ”kvinnlighet” känns definitivt italiensk, medan den rafflande finalen (ombord ett tåg, vad annars) är norpad från Hitchcock.

Den psykosexuella tematiken är första tecknet på att 60-talet är på väg – eran då filmer inte längre orkade försöka gömma sex bakom könlös symbolism – och det är därför typiskt att filmen inte uppskattades när den kom. Det är fullt jämförbart med Michael Powells Peeping Tom, som kom två år senare i Storbritannien, och som ödelade Powells karriär (samtidigt som Psycho lyckades bli ett fenomen). Samtidigt är filmens förvridna libido ett arv från 40-talets amerikanska film noir-klassiker, och dessförinnan 20- och 30-talets glada ”pre code”-dagar.

Allt går runt. Inte för inte återvänder Qinawi tjugotvå år senare i Robert De Niros gestalt i Taxi Driver (1976). Scorsese kan ha inspirerats av Chahine där, om han inte inspirerades av Powell, eller Clouzot, Melville, Malle, Becker, Truffaut. Eller uppstickare i Japan, som Kurahara eller Suzuki. Regissörer som dessa gjorde film i en kort tid då de mest inflytelserika filmerna tycktes komma från platser utanför USA – de var inspirerade av amerikansk film, och de kom att inspirera amerikansk film, men däremellan var de en kort tid sina egna bestar. De kom från Italien, de kom från Frankrike, de kom från Japan, de kom till och med från Sverige – och de kom även från Egypten.

FREDRIK FYHR


Kairo centralstation är del av 2018 års retrospektivserie.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *