Förföljd till Alger (1945)

Så kommer den till slut, ja den kommer alltid till slut – vakanten!

Vakanten, eller mer korrekt den vakanta uppföljaren, är uppföljarnas motsvarighet till vikarier, det är den typ av uppföljare som går in i ett tomrum, en vakans, och fyller ut det. Lika säkert som att en serie tappar luft om den får pågå tillräckligt länge kommer seriens vakantdel. Typiskt sett hör det ihop.

Vakanten är den typ av uppföljare som existerar även om den inte behöver finnas. Det är inte den viktiga uppföljaren till den stora filmen, eller den sista delen av en trilogi, eller den spännande rebooten. Tvärtom är vakanten oviktig, lite malplacerad och allmänt obetydlig. Det är en slags joker i leken som är svår att förklara efteråt.

Ofta kommer en vakant för att en filmserie behöver en paus – man har tagit den några viktiga steg framåt men står för tillfället rådvill. Ändå vill man hålla varumärket vid liv, så man gör en vakant – låt säga en Bourne Legacy (2012), den som minns, den där Bourne-filmen med Jeremy Renner. En typisk vakant.

Ibland är vakanten ett misslyckat försök att ta serien i en ny riktning – Halloween III (1982), Exorcisten III (1990), Fast & Furious Tokyo Drift (2006) – ibland är det en slags ”restfilm” efter att den förra blev för lång (Quantum of Solace) och ibland är det resterna av en franchise som hottas upp bara för att det går (Rocky Balboa, Men in Black III).

I mer genomtänkta fall representerar vakanten en rastplats mellan två viktigare punkter – som Harry Potter och halvblodsprinsen (2009) till exempel, en vakant som fyller ut tomrummet mellan uppbyggnaden (Fenixorden) och finalen (Dödsrelikerna) i serien. Det allra vanligaste är dock att vakanter är en lite halvslö improvisation, något som signalerar att en serie är på väg mot sitt slut. Man har kört tåget så här långt och vakanten kommer i brist på bättre. Det är därför filmserier ofta dör ut som i ett knyst med sina vakanter – Alien återuppstår (1997), Dödligt vapen 4 (1998), den där femte Die Hard-filmen vi aldrig behöver nämna igen…

Ibland kan dock vakanter vara väldigt trevliga – Förföljd till Alger är väldigt trevlig, till exempel. Att det är vakanten i Rathbone- och Bruces Sherlock Holmes-serie är tveklöst. Här hade jag just vant mig vid filmernas invanda flip-flop – först ett mysterium, sedan en skurkjakt, sedan ett mysterium, sedan en skurkjakt – och så helt plötsligt åker Holmes och Watson på semester!

Det är med andra ord en klassisk vakant, den typ av uppföljare i mängden som bokstavligt talat checkar ut och gör ingenting ett tag. Liksom i alla filmserier finns delar som är bäst och delar som är sämst, men vakanten – Förföljd till Alger – är varken här eller där. Den existerar inte för att berätta en fantastisk berättelse, eller för att ta något till nästa steg – den är bara där, och finns för att den gjorts. Den har löst sitt eget krux som när Keanu Reeves skjuter gisslan i Speed (1994).

Orsaken till den här filmens vakans är förmodligen dubbel – dels hade andra världskriget tagit slut, så man funderade förmodligen på vad Holmes och Watson hade för framtid. Dels hade man ångat på med snart ett dussin filmer bara på ett par år! Alla förtjänade en paus här!

Tekniskt sett har Förföljd till Alger en story förstås, och delar av den har faktiskt element plockade från Conan Doyle-berättelser (om än på rätt kursiv kuriosanivå). Filmen börjar med att Holmes – som på riktigt tagit ut semester – uppfattar världens mest kryptiska och långsökta meddelande genom en fish & chips-gubbe och en strategiskt placerad tidning på en bardisk. Det tar honom till ett hemligt möte där det visar sig att premiärministern vill att Holmes personligen ska vara livvakt åt prins Nikolas av Rovenien (Leslie Vincent). Det råder stor oro i Rovenien, prinsens far har lönnmördats och han har mördare i hälarna själv.

Ja, det må så vara, men Rovenien är förstås ett påhittat land så nivån på ens engagemang är en smula fadd. Har vi inte ett andra världskrig längre? Vi kör på Kalle Anka-spåret istället!

Holmes och Watson får med prinsen på en ångare till Alger – som avgått från vart om inte Malmö! – och där stannar de.

Ja, Förföljd till Alger utspelar sig alltså på den här båten till största delen, så Holmes och Watson får sig faktiskt en semester på sätt och vis. Som i en Agatha Christie-story finns ett par lustiga figurer ombord – en mystisk sångerska (Marjorie Riordan), ett mystiskt kärlekspar, ett fitnessfreak; efter ett stopp i Lissabon kommer en trio ryska mördare ombord. Det ser ut som att de hämtats från Fritz Lang eller Kalle Ankas Pocket, jag kan inte bestämma mig för vilket.

Naturligtvis är de på plats för att ha ihjäl prinsen. Holmes noterar det, liksom i förbifarten, medan han spelar minigolf på övre däck. Runt middagsbordet återberättar Watson deras gamla äventyr genom att leka med maten – och vid ett tillfälle får den gode Nigel Bruce ställa sig upp och croona en smörsång!

Ja, filmen har faktiskt noga räknat tre sångnummer…!

Det är liksom… country club-versionen av en Sherlock Holmes-film.

Om det är den bästa i serien? Långt ifrån! Om det är den sämsta? Tja, den är väl inte så långt ifrån nedre däck om man säger så, men ändå finner jag mig fasligt förtjust i den. Det är en av de mest lättsedda och okomplicerade filmer jag någonsin sett – jag kan bara jämföra den med Gäckande skuggan tar hem spelet, den femte och näst sista filmen i Gäckande skuggan-serien och definitivt dess vakant. Den kom 1945, samma år som Förföljd till Alger, och hade en liknande typ av identitetskris efter kriget.

Jag gillar den filmen oerhört mycket, för helt plötsligt åker det lätt alkoholiserade deckarparet Nick och Nora hem till mamma/svärmor och pappa/svärfar i den amerikanska småstadsidyllen och det är liksom bara att sjunka ner i hammocken medan filmen myser fram utan större bekymmer eller mening. Det är den absoluta filmen att se ihop med Förföljd till Alger, en film som inte har någon annan betydelse än att den är rätt så himla meningslös. Det är just det som gör den så fin.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *