Den döda kvinnan kommer inte glömmas bort. Inte helt.
Det är trösten som den hemtrevliga berättarrösten ger oss i slutet på The Naked City (som hette Storstad när den gick på svenska biografer för sisådär 70 år sedan). Nej, mordet må vara uppklarat då, och löpsedlarna börjar handla om något annat, och livet i det stora äpplet fortsätter. Någon sitter i häktet, någon minns en död väninna – den dödas föräldrar sitter på sin veranda i ett liv som barnlösa.
Så den där slutklämmen – ”there are eight million stories in the Naked City – this has been one of them”.
Det där kanske låter lite vagt bekant. En gång i tiden var det en känd zinger, och om New York sägs det fortfarande, ibland, här och där, att det är ”the city of eight million stories”.
En bitterljuv ironi att det nu är The Naked City som inte helt glömts bort – inte helt.
Det är en sådan där abdikerad filmklassiker som jag ömmar för. En gång i tiden var den första klassens sofistikerade modernitet på film, en riktigt trendsättare och för all del oerhört inflytelserik. Hollywoods svar på neorealismen, låt säga. En film som utspelade sig i New York – på riktigt, ska ni veta. Inga studiomiljöer, bara riktiga gator, riktiga lägenheter. När Detective Lieutenant Dan Muldoon (Barry Fitzgerald) sitter på fönsterbrädan och tittar ut genom fönstret så är det, liksom, ”riktiga” barn som hoppar hopprep och sjunger ramsor där nere.
Berättarrösten tillhör Mark Hellinger, producenten som fick idén till filmen efter att han sett en fotobok vid namn ”The Naked City” av en fotograf vid namn Weegee. Hellinger kom att bli filmens idéspruta – det är nästan så att han tror att hans entusiasm för projektet var så stort att det tog kål på honom; han dog av en hjärtattack i december 1947, efter att han sett en färdigställd version av filmen.
Bland alla ”riktiga” New York-bor vi ser i bild finns ett halvt dussin skådespelare som snart skulle bli omisskänneliga ”det är ju han!”-skådisar – Bruce Gordon, James Gregory, John Randolph, Kathleen Freeman… nä, ringer kanske inga klockor idag heller. Men beroende på hur många gamla filmer man sett så känner man igen dem när man ser dem. Freeman var till exempel sångterapeuten i Singin’ in the Rain (1952) – ”round tones, round tones!” – och senare var hon ofta castad i komedier som sur gammal gumma, ibland (om jag minns rätt) med ett maskingevär i barnvagnen. Hon är bara med i en scen i The Naked City, men hon sticker direkt ut i mängden.
Ack ja, det finns något med den här filmen som gör mig hopplöst nostalgisk – för en tid och plats jag aldrig varit del av, märkligt nog. Barry Fitzgerald gör inte saken bättre – få skådespelare gör mig gladare än Fitzgerald, som här alltså spelar polisen (the detective) som ska lösa brottet (den mördade kvinnan). Den lille mannen såg ut som att han antingen var väldigt snäll eller väldigt illmarig, och han pratade alltid med en sådan där pysande irländsk röst och log så att ögonen försvann i ett par streck. Heidi haidi ho – återigen, kärlek vid första ögonkastet när man väl ser honom (för mig tror jag det var … och sen var ingen kvar).
På storynivå är filmen inte märkvärdig – ett brott har begåtts, och ”detective” Muldoon ska lösa gåtan med hjälp av sin trofasta besättning kriminalare. Polisstationen är en riktig polisstation och persiennerna på fönstren de riktiga persiennerna på fönstren, och allt det här var år 1948 rätt innovativt. Före sin tid också. Även om inspirationen troligen hade med neorealismen att göra så var det tio år senare fortfarande bara precis på gränsen till modernt på riktigt att filma i verkliga miljöer. Boomen kom med franska nya vågen. Här är vi någonstans mittemellan.
Hellingers vision var alltså att göra en dokumentärt realistisk film som gav oss insikt i hur brott faktiskt blir lösta i New York. Filmen handlar därför inte så mycket om vem som gjort vad utan hur det går till att lista ut det. Polisutredningen läggs under lupp och hela tiden är Hellingers berättarröst där för att, märkligt myspysigt, förklara för oss vad som händer. I sin munterhet är Hellingers galghumoristiskt avståndstagande – mot slutet hejar han till och med på mördaren (”Watch it now…! Don’t draw attention to yourself!”)
Det finns mycket att beundra i filmen – särskilt förstås det autentiska fotot som behandlar det urbana landskapet med elegant finess och som ger oss ett par hisnande ögonblick som filmen nästan lyckats låtsas ska ske bara i förbifarten; en hissresa upp i en sådan där enorm byggnadsställning, till exempel, eller utsikten från toppen av en bro, där parkeringsplatser ser ut som miniatyrer.
Man kan också beundra gedigenheten med vilken filmen följer polisarbetet – varenda telegram och falsk ledtråd avhandlas, pedagogiskt och stiligt, och fastän inte är ett dugg mer realistisk eller trovärdig än en annan film från samma era så har den samma detaljrika nördighet som Fritz Langs M (1931), den verkliga milstolpen i sammanhanget, som för första gången på film gav oss idén om hur en poliskår fungerar.
Att filmen kan sägas vara daterad är egentligen en positiv sak, för det förhöjer bara filmens fascinerande effektivitet. Denna år 1948 så sofistikerade och nyskapande film påminner nu om praktiskt taget vilken TV-deckare som helst – jag misstänker starkt att Fitzgeralds puttrande ”farbror polisen”-figur inspirerade David Falks i min bok odödliga Columbo (”er’s just one more question…”). Det är lite grann som om man åkt tillbaka till 1948 med en tidsmaskin och bett någon göra en kriminalare ur deras perspektiv fast utifrån moderna idéer. Om jag fått se valda delar i ett blindtest, för att avgöra när filmen var gjord, hade jag mycket väl kunnat ha bommat.
Men det är i slutändan Hellingers fascination för det egna materialet som gör filmen så minnesvärd – det går inte att värja sig mot en film som så ivrigt vill bli berättad. Det, och faktumet att filmen bär på den där svartvita New York-estetiken som kom att bli draken som Woody Allen jagade i sin karriärs glansdagar.
Sedan finns förstås den inneboende melankolin i alla filmer som en gång var väldigt populära men som nu inte längre har ett speciellt aktivt cineastiskt liv. The Naked City har oförtjänt glömts bort, just eftersom den gjorde så mycket som senare blev kliché och vardagsmat i kriminalargenren. Det är inte den här filmens fel att alla andra överröstat vad den faktiskt gjorde först.
Å andra sidan – allt prat om bortglömda klassiker bör kanske tas med några doser relativism idag, då jag är övertygad om att flera av filmhistoriens mest erkända och välkända klassiker blivit totalt okända för en stor majoritet människor.
Kanske är det just därför som The Naked City är en extra fin film att återupptäcka, lite som om den vore en skatt man hittar i en dammig kista på någon vrå där ingen längre letat efter något. Åtta miljoner människor gömmer sig trots allt här, och den stora metropolen som den såg ut för 70 år sedan. Eller, snarare, hur man ville framställa den. Stolt, med tummarna inunder fracken sådär, och Barry Fitzgeralds haidi heidi ho.
FREDRIK FYHR
Storstad (The Naked City) är del av 2018 års retrospektivserie.