100 favoriter (74-51)

<- 100-75.

74. Sherlock Holmes (1922)

En glad överraskning! Denna tidiga, underskattade Sherlock Holmes-film är en av de bästa som gjorts – John Barrymore är utmärkt som Holmes, som vi här får träffa dels som ung man, innan han blev den världsberömda detektiven, och dels en bit in i karriären, då han under loppet av flera år löser ett mysterium rörande en prins anklagad för stöld, vilket efterhand leder till en jakt på ett par prekära kärleksbrev samt Moriarty, som förstås är spindeln i nätet. Rosigt nostalgisk men också opretentiös fartfylld i den krimstil som var så poppis på 1910- och 20-talet.

73. Best Shot (1986)

Jo jag gillar den ”svenska” titeln på den här filmen, som egentligen heter Hoosiers och handlar om en vresig basketcoach (Gene Hackman) som får lära ett halvdant gymnasielag ute i ingenstans att tro på sig själva och sikta mot högre höjder. Tvättäkta amerikansk sentimentalitet – samma manus hade kunna ligga till grund för en förutsägbar ostfest – men så skickligt gjord och välspelad att den blir en liten pärla. Dennis Hopper gör en av sina bästa roller som alkoholiserad pappa och bortglömd basketexpert.

72. Barnen från Frostmofjället (1945)

Utmärkt filmatisering av Laura Fitinghoffs barnboksklassiker, om sju fattiga barn i de norra fjälltrakterna vars föräldrar dör – för att slippa fattigstugan ger de sig av på ett långt tiggarstrå (med sin get Gullpiga). Denna berättelse må vara moralistisk – stundtals påminner den om en kristen propagandafilm med särskilt nyktert anti-spritbudskap – och de rikssvenska skådespelarna är rätt stela, men miljöerna är fantastiskt fångade, filmen är enkelt berättad och har en opretentiös kärvhet som är svår att förneka, och som alltid ser till att det är berättelsen i sig som skapar den gråtmilda stämningen.

71. A Simple Favor (2018).

En udda blandning av mysteriethriller och romantisk komedi som under den konventionella ytan har många poänger om hur man inte äter bananer med skalet på och att det finns mer under en människas sociala front än vad man tror. Anna Kendrick ger järnet som överarbetande, ensamstående mamma som stiftar bekantskap med mystisk überdonna (Blake Lively) som därefter mystiskt försvinner. Främst av allt en energisk, påhittig och väldigt underhållande film som tar igen bristande stil och elegans med ett rappt tempo, engagerat skådespeleri, metahumor och en chosefri attityd. Det känns som fem filmer i en, men ibland är det fel att klaga.

70. Bakom masken (2017).

Förförisk skröna som börjar i första världskriget och skildrar hur två vänner går igenom en osannolik resa genom en radda slumpmässiga händelser och sammanträffanden. Intrigen utvecklar sig till en mycket gammaldags melodram och filmen är stämd i så mycket franskt 1920-tal att man kan bli smått tokig, men denna välgjorda film håller sin yviga romantik i schack och det är den välgjorda berättelsen som är dess ständigt underhållande röda tråd. Absolut en av årets mest underskattade biopremiärer!

69. Mission: Impossible – Fallout (2018)

Jo, det finns tekniskt sett en story – resterna av det onda Syndikatet är ute efter plutonium att rigga sina kärnvapen med – men det är mer av en ursäkt än det ens var för Austin Powers. Det är bland annat därför det sjätte omöjliga uppdraget för Tom Cruises scientologvänlige hjälte Ethan Hunt är strålande välgjord underhållning – intrigen består mest av att hjältarna i IMF-teamet leker kull med ett halvt dussin andra karaktärer genom en serie makalösa actionscener. Föregångarna var lika absurda som denna, men nu utforskar Cruise på allvar de vagt övernaturliga och mysticistiska inslagen i de mirakel som omger Hunt – en filmhjälte i Buster Keaton-traditionen som är dömd att råka ut för ofattbara faror och komma undan via guds hand. En film som offrar allt för att greppa tag om åskådaren – alla tidigare filmer i serien har varit duglig underhållning (och denna var inte nödvändigtvis den som imponerade på fansen allra mest) men som högteknologisk filmkonst är det verkligen imponerande.

68. Bleka dödens minut (The Princess Bride) (1987)

Rob Reiners påhittiga äventyrsfilm är något av en modern klassiker i USA, men har gjort mindre väsen av sig häromkring. Ett gamla skolans äventyr, fast filtrerad genom en modern sensibilitet – Cary Elwes spelar den sanna kärleken till prinsessbruden Robin Wright, men deras kärlek fördröjs och de skiljs åt, bland annat av en sur kung (Chris Sarandon) och diverse andra skojare. Alltsammans är egentligen en saga som berättas av muntre farfar Falk (Peter Falk, alltså), för hans elvaårige sonson (Fred Savage) som är sjuk och sängliggande, orolig över att det ska vara en ”pussbok”. Inramningen är ett riktigt smart sätt att kommunicera med målgruppen, samtidigt som den ger filmen en opretentiös och avslappnad självkänsla. Det som behövs därefter är en okomplicerad intrig och roliga karaktärer gestaltade av inspirerade skådespelare – och det är precis det vi får! Oklanderlig, varmblodig underhållning med många höjdpunkter.

67. Lördagskväll, söndag morgon (1960)

Klassiker ur den diskbänksrealistiska vågen av ”brittiska arga unga män” i skarven runt 50- och 60-talet. Albert Finney är fenomenal som knegaren på cykelfabriken som lika desperat som enträget försöker hitta ett liv utanför den monotona leda som är det vanliga gamla livet i den vanliga gamla industristaden. Går det att växa in i tanken på ett familjeliv? Går det att uthärda nio till fem för evigt? Svaret går via en hel del pints i denna starka och sakliga film som inte viker en tum för vad den har på hjärtat.

66. Baby Doll (1956)

Underskattat stycke Elia Kazan, som så ofta efter Tennessee Williams – ett triangeldrama med för sin tid mycket vågade sexuella anspelningar. Karl Malden är den hårt arbetande losern som försöker att överleva i en svettig bruksort i södern, medan hans snart tjugoåriga fru (Carroll Baker) gör livet surt för honom; in kommer Eli Wallach, en rival till Malden med siktet inställt både på hans verksamhet och på den unga kvinnan. Filmen väckte stort moraliskt motstånd när det begav sig; den är inte uppseendeväckande idag, men alltjämt påtagligt modern. Lysande spel, råa, opretentiösa miljöer – Riktigt svettigt!

65. Råtattouille (2007)

Filmen som då till slut fick mig att fatta vad grejen med Brad Bird är – jo, den har suttit på hyllan i sisådär tio år, jag vet inte varför. Denna livliga berättelse om en råtta som älskar att laga mat, och via slumpen hamnar på lyxrestaurang där han blir stjärnkock inkognito, är laddad med alla de sentimentala budskap man vanligtvis hittar i Disneys filmer, men den oförutsägbara intrigen är ovanligt jazzig och ger filmen en spontan, nästan improviserad känsla – ännu mer imponerande med tanke på hur kalkylerad och genomarbetad filmen naturligtvis är. Dränkt i ljuvliga miljöer och full av kulinariska effekter, vilket gör den ännu mer (om ni ursäktar) delikat. Det går att klaga på att filmen är lång och kanske lite substanslös, men å andra sidan är storyn så stor att filmen måste hoppa hage över vissa partier; den hade alltså tjänat på att vara ännu längre.

64. Lady Bird (2017)

Greta Gerwigs slice-of-life-berättelse fångar så mycket personligt, genuint liv att det är svårt att säga något som inte redan sagts. Ett beröm jag kanske kan lägga till är Gerwigs smått chockerande säkerhet som regissör – detta är hennes första film, och hon har inga problem att glida rakt in i traditionen av dialogdriven, post-Woody-Allen-dramedi, intill likar som Linklater, Walt Whitman eller kanske mest uppenbart Noah Baumbach, som är hennes partner. Man kan prata om nepotism men det går inte att fejka talang – därför glömmer man heller inte Saoirse Ronans truliga huvudperson i första taget.

63. Ringaren i Notre Dame (1923)

Lon Chaneys legendariska Quasimodo kånkar nog omkring högst upp i listan på Hugo-filmatiseringar med den här klassiska gamla rysarmelodramen, som för den delen också står sig högt i listan på 20-talets mer namnkunniga filmer i genren. Det är inte den typ av stumfilm som får alla att jubla av glädje – det finns lika mycket imponerande make-up som det finns sidointriger och melodramatik – men den perfekt operatiska dramatiken är kopplad till intrigens struktur utan problem och hela dramat flyter fram som en melankolisk, blödig filmflod. Inget att klaga på.

62. Swedenhielms (1935)

Lite tråkigt bortglömd svensk filmklassiker – en filmatisering av Hjalmar Bergmans lättsamma pjäs om en aristokratisk familj där överhuvudet (Gösta Ekman), en professor och uppfinnare, har ångest över att han inte vunnit Nobelpriset ännu – ångesten väger tungt på hans ärade namn, och det blir trubbel när det visar sig att hans barn inte lever så ärbart som han hade önskat. Intrigen är på många sätt inte mer händelserik än andra svenska komedier från samma era, men denna film är sällsynt välgjord både i stil, ton och tempo, och den lyckas skapa både närvaro och sublim blandning av allvar och glädje i scen efter scen. Alla skådespelare är finslipade, även om Ekman är extra strålande och Karin Swanström ljuvlig som den robusta hushållerskan; en tjugoårig Ingrid Bergman föräras bara några scener i en ovidkommande biroll, men hon stjäl varenda sekund hon är med i. En sällsynt välgjord svensk komedi.

61. Bergens hemlighet (1926)

Grandios och påkostad bergsfilme (”bergsfilm”, återigen tyskarna och deras tusen subgenrer) av Arnold Fanck, pionjären i genren, med Leni Riefenstahl i sin första roll – hon gestaltar lidelsefull dansös som försöker vinna hjärtat hos en stoisk bergsklättrare medan hon uppvaktas av hans yngre vän. Intrigen är dock mest en ursäkt för ett par häpnadsväckande sekvenser – särskilt en lång skidtävling och en intensiv bergsklättring, lika slående i sin realism som sin bildsköna overklighet. Den poetiska metaforen som görs mellan naturen och människosjälen ersätter all slags psykologisk trovärdighet – det hela är väldigt drabbande, till den mån man kan handskas med den kusliga proto-nazistiska kontexten (Riefenstahls uppvisning av ful ”modern dans” ger dock filmen lite oavsiktlig humor).

60. Vi mötas i St. Louis (1944)

Avdelningen gamla klassiker jag aldrig sett men nu betar av. Vincente Minnellis påkostade, lackröda klassiker är kulört som en julgranskula och lika farligt söt som knäck. Utspelar sig strax efter sekelskiftet i Saint Louis, staden som vid tillfället inväntar den stora världsutställningen. Judy Garland är en av de fyra döttrarna i medelklassfamiljen Smith och familjekrönikan innefattar bland annat hennes kärleksbestyr med grannpojken, det hotfulla faktumet att stackars patriarkpappan fått en tjänst i New York, samt vad för bus och hyss som lilljäntan Tootie ställer till med. Extremt snäll och harmlös men oklanderlig, om än smått arkaisk, familjeunderhållning, högt produktionsvärde och lika chosefri i handlingen som tonen. Utmärkt skådespeleri och musik – Garland gör en smäktande ”Have Yourself a Merry Little Christmas”, även om det är O’Brien (som fick en special-Oscar) som är den verkliga scenstjälaren i rollen som rackarn Tootie. Titelsången har jag fortfarande i huvudet, ska tilläggas.

59. Infernal Affairs (2002)

Scorsese gjorde nyinspelningen The Departed men det är Hong Kong-originalet som är bäst. En dynamisk polisthriller om en polis som agerar mullvad i den organiserade brottsligheten, samtidigt som maffian har en av de sina i poliskåren – båda männen försöker ta reda på vem den andre är, men rollspelet driver dem till att ifrågasätta vad som är gott och ont i dem. Vad som låter som en tunn high concept-pitch blir både en fantastisk thriller och ett moraldrama, alltsammans berättat med extrem pragmatism och intelligens (trots en och annan släng av den sentimentalitet som västerländsk publik ibland skjuter ifrån sig). Visade sig vara utmärkt analysmaterial också.

58. Miljonen (1931)

Lyrisk, inflytelserik fransk musikal från den tidiga ljuderan som kom att lägga många viktiga pusselbitar både för musikal- och komedigenren. Fattige konstnären René Lefèvre vinner en miljon på lotto, men tappar bort jackan som lotten ligger i varpå en lång jakt inleds på den. Färden går förstås via diverse missförstånd och dråpligheter bland filmens många lättfotade karaktärer och regissören René Clair ser till att låta turerna komma och gå. Intensivt nostalgisk musik i operettstil – sista delen av filmen utspelar sig backstage på en opera – som lär ha varit bitterljuvt för publiken under depressionen; samtidigt är filmen så genomtänkt och välgjord att dess underhållningsvärde är mer eller mindre tidlöst.

57. Insyriated (2017)

Vad som låter som en eländig dokumentär om inbördeskriget i Syrien har något mer populistiskt över sig – man kan läsa detta kammarspel, om en familj som försöker leva sitt liv instängda i en lägenhet medan krigets vildmark rasar utanför, som såväl apokalyptisk sci-fi som ”home invasion”-skräck, även om de mer smakfascistiska åskådarna fnyser åt tanken. Spänningen tillhör också vad jag kallar för ”jobbigt läge”-filmen, där människor hamnar i prekära sociala situationer och vi undrar hur det ska gå när x till sist får reda på y. I vilket fall som helst mardrömslikt klaustrofobiskt och laddat och inte en film man kan sluta titta på när den väl börjar.

56. Barntjuven (1992)

Typ av post-neorealistiskt drama om en ung soldat som får uppdraget att eskortera två barn till ett barnhem i andra delen av Italien. Deras mamma har anklagats för att prostituera sin elvaåriga dotter, och få verkar vilja ta i barnen med tång. Under resans gång utvecklar trion band med varandra – det hela är inte en speciellt oförutsägbar eller okonventionell film, men perfekt regisserad (av Gianni Amelio) utan några som helst överdrifter eller onödigheter – fint skådespeleri, gedigen takt, finkänslig regi; det är prydligt men utmärkt filmskapande som inte kan göra annat än att fungera och bli gripande

55. Karriär (1938)

Ett av årets riktiga fynd i min bok. En ovanligt bra svensk melodram om en ung begåvad aktris (Signe Hasso) som på en turné möter kärleken vid första ögonkastet i form av ung ingenjör (Sture Lagerwall) varpå karriärerna skiljer dem åt – i fokus står Nanna Högfelt (Tollie Zellman), en gång storartad scendiva men numera alkoholiserad marodör, som tar den unga kvinnan under vingarna för ett skådespelarliv i Stockholm, vilket blir allt annat än väntat. Zellman stjäl medvetet större delen av intrigen, men så är också hennes porträtt en fascinerande klarsynt och modern skildring av skådespelarlivets baksidor (med vissa metainslag och blygsamma men träffsäkra skildringar av alkoholism); Hasso och Zellman är också fina som unga romantiker som med åren och erfarenheterna mognar men fortfarande inser kärlekens värde. Filmen håller sig inom ramarna för sina konventioner men är sällsynt jämn och elegant i stilen, insiktsfull i vad den vill ha sagt och emellanåt genuint romantisk.

54. Förbannelsen – The Grudge (2002)

En till överraskande juvel – jag tog mig an denna film i tanken att det bara var en aldrig avbetad j-horror-titel i mängden, men det visade sig vara ett riktigt intressant stycke filmnarrativ. Det är en underskattad, intensiv och elegant film – eventuellt den bästa i sin våg – om ett oansenligt hus där spöket av en mördad mor och son härjar; alla som kommer i kontakt med huset drabbas av titelns mordiska ”förbannelse”. Börjar som en traditionell spökhistoria där en socialarbetare skickas till huset för att ta hand om en gammal kvinna, filmen lägger därefter ett narrativt pussel som har många funktioner och effekter. Ambitiöst gjord och långsamt psykande.

53. Laglöst land (1946)

En av John Fords mest bedyrade filmer och en amerikansk skolboksklassiker – och återigen en film jag betat av med gott humör. Fords version av Wyatt Earp (som myt) har Henry Fonda som den rättrådige hjälten som tar jobbet som sheriff i bråkiga staden Tombstone för att hämnas mordet på sin bror. Bäst är dock Victor Mature som den mjältsjuke antihjälten ”Doc” Holliday, hans flamma Chihuahua (Linda Darnell) och den iskalla skurken Clanton, briljant underspelad av Walter Brennan till makalöst suggestiva effekter. Den episodiska intrigen hade kunnat ge mer tyngd åt Earp själv, och för att vara titelfiguren finns det inte mycket att säga om damsellen Clementine (Cathy Downs), men det underbara fotot, och Fords allmänna känsla för avvägning, gör att denna film så behaglig att se på att det är svårt att bry sig. Enligt många fans den bästa western-film som gjorts – frågan är dock om det inte egentligen är en skämd bantning av Fords originalversion (som studiobolaget Fox klippte bort en halvtimme från).

52. Kvarteret korpen (1963)

Min relation till Bo Widerberg är lite ansträngd, men denna klassiska melodram håller måttet. Sagan om frustrerade unga författaraspiranten Thommy Berggren, som ”sitter fast” i tillvaron i en fattig Malmöfamilj år 1936, är lika mycket inspirerad av neorealismen som franska nya vågen men från början till slut är filmen känslodriven och (relativt) opretentiös. Visionen av ett Sverige där en svensk OS-förlust känns mer än de marscherande nazisterna har märklig historisk pregnans, särskilt via Jan Lindeströms ljuvliga foto, de utmärkta skådespelarna och den helt jämna, finslipade berättarstilen – särskilt imponerande med tanke på att Widerberg gjorde den betydligt mer spretiga Barnvagnen samma år (se förra delen).

51. Der Golem (1920)

Den tyska expressionismens svar på Frankenstein – baserad på en judisk folksaga om en gigantisk varelse gjord i lera men väckt till liv av en rabbi som vill skydda folket mot Prags kejsare. Saker går som de går. Vi känner igen storyn från framtida filmer, men det finns något oerhört speciellt med just denna, närapå ursprungliga skräckfilmsberättelse. Regiduon Paul Wegener och Carl Boese hittar ett perfekt sätt att blanda Golem-figurens tragedi med den melodramatiska sidointrigen och något som liknar ett sociopolitisk kommentar – däremellan, längsmed en fantastisk och mörkt visuell godispåse, vävs lager av mysticism, frälsning och förtryck genom berättelsen. Den känns hela tiden lika angelägen som märkligt spöklik, någonstans mellan dröm och verklighet.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *