Sherlock Holmes tar nattexpressen (1946)

Förra gången var de på en båt, nu är de på ett tåg. Det är som om Holmes och Watson nu kuskar genom sin serie, i ett desperat försök att hålla den igång.

Men för att vara en av de sämre i serien är inte Sherlock Holmes tar nattexpressen den sämsta. Den faller snarare in under filmer som missar på poäng, eller vinner, eller hur man nu vill se det. Den är inte alls lika förglömlig som Sherlock Holmes och det hemliga vapnet (1942) till exempel, och helt okej om man jämför med Sherlock Holmes i Washington (1943). Faktum är att det inte är något större fel på Nattexpressen alls.

Frågan är bara en om motivation.

Jag vet att Basil Rathbone hade börjat tröttna på rollen vid det här laget, så kanske jag bara läser in trötthet i hans ögon. Men jag vet inte vad han hade att vara glad för, å andra sidan.

Här tar han nattexpressen, som sagt, och Watson är förstås med – tonen är ledig, ungefär som att man följer det som slogs an i den förra filmen (Förföljd till Alger, som sagt, på en båt). De är dock inte på semester, utan ska övervaka en stor diamant som Holmes är övertygad om kommer att stjälas under färden (som går från London till Edinburgh).

Mycket riktigt så försvinner diamanten och en ung man mördas – att Holmes faktiskt låter detta hända har sina förklaringar. Inte minst är det ju kul med ett tåg fullt av misstänkta. Något måste ju filmen handla om. Det är bra att ha en kul twist med sig, då kan man plocka upp den i slutet och förhoppningsvis gottgöra en och annan logistisk osannolikhet. (Exakt hur skurken lyckas vara den han är i den här filmen är i bästa fall oklart).

Det finns absolut saker att tycka om här. Man kan inte ogilla en 40-talsthriller ombord ett tåg. Rathbone är förstås stabil som alltid, Bruce puttrar på som en gammal båtmotor och om vi inte tycker att han är en tillräckligt fånig comic relief så får vi kommissarie Lestrade (Dennis Hoey). Många skämt går ut på att visa oss passagerare som på olika sätt reagerar negativt på att bli störda i sina kupéer.

Ja, jag säger slentrianmässigt ”många skämt”, som om filmen är en komedi. Det vore kanske att ta gå för långt, men serien har helt klart blivit väldigt munter och obekymrad här. Vid ett tillfälle blir en karaktär sur och dissar Sherlock Holmes, säger att den där Holmes ”han är väl ute efter någon stor diamant igen” och han springer väl runt och ”förhör mystiska kvinnor”.

Detta tidiga stycke metahumor är iögonfallande. Man kan nästan höra publiken år 1946 skratta gott – ho-ho, de pratar om Sherlock Holmes i en Sherlock Holmes-film, dråpligt! – men… ja? Mycket riktigt är Sherlock Holmes ute efter en diamant, igen, och mycket riktigt förhör han mystiska kvinnor – här heter hon Vivan Vedder och spelas av Renee Godfrey, en slående New York-skådis som det tydligen aldrig blev något av. Hennes försök att prata engelsk cockney är sådär.

Att mycket av storyn har lånats från ”Mordet på Orientexpressen” är uppenbart – frågan är om det finns något som skiljer Holmes från Poirot här överhuvudtaget? Visserligen listar han ut att en diabolisk skurk gömmer sig bland passagerarna – Moriarty är död och begraven, till och med i den här serien (där han dött och återuppstått flera gånger, utan förklaring), men nu är det doktor Moran som Holmes är ute efter. Moran är Moriartys lakej, och ”en värre lakej har världen aldrig skådat” et cetera. Jag menar… kom igen.

Tekniskt sett är det inget fel på filmen. Det är en timmes lätt avbetad matinéunderhållning. Allt flyter, och sitter ihop som det ska. Att Roy William Neill visste vad han höll på med – han som hade gjort majoriteten av filmerna i serien – går inte att förneka. Jag kan till och med tycka att intrigen i sig är relativt oförutsägbar och självsäkert gjord.

Men man märker helt enkelt när saker börjar gå mot sitt naturliga slut. Maskinen fungerar här, ja, men den gör inte längre mycket. Varför är den fortfarande påslagen? Känslan är den av en sprinter som korsar mållinjen och sedan fortsätter springa – plötsligt är han inte längre en tapper guldmedaljör utan bara någon som kutar på.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *