Ur en särskild synvinkel?

”Luke, you’re going to find that many of the truths we cling to depend greatly on our own point of view.”
/ Obi-Wan Kenobi, Episod VI.


Mot slutet av Episod III har Anakin Skywalker förvandlats till Darth Vader. Redan innan han får på sig sin berömda dräkt har vi insett djupet av det mörkret, hur det inte är attraktivt eller mystiskt utan anskrämligt, avskräckande, patetiskt. Darth Vaders personlighet är en kloak där blott resterna av en personlighet, och de ruttnade avfallet av en själ, ligger och stinker.

Och ändå, med allt detta sagt, så är Anakin den utvalde – den som ger balans till kraften. Hur kan det komma sig?

En ledtråd finns just i faktumet att Vader inte är någon cool badass utan tragisk och ful. Han är den minst sannolika kandidaten till att vara någon slags rymd-Jesus. Han är ett freak. Och kanske att han rentav är ett freak på kosmisk skala?

Låt oss här, först, få ur vägen den sista twisten i Lucas’ allusioner till Frankenstein – det är en stor grej, ska jag tillägga, så om du inte känner till det här kan det komma som en chock.

När Palpatine och Anakin möts på operan tittar de ju som bekant på en kryptisk ”balett” där – jodå – spermieliknande vita strängar rör sig mot vad som ser ut att vara ett stort ägg. Detta sker  samtidigt som Palpatine avslöjar hur Plagueis kunde skapa liv genom midikloreanerna. Vi har ju redan i bagaget att Anakin troligen blev skapad av midikloreanerna själva, och i ett tidigt utkast av manuset till Episod III var Lucas ännu mer konkret. Ursprungligen löd Palpatines replik: ”He used the power of the Force to will the midichlorians to start the cell division that created you.”

Om nu Palpatine ärvt denna magi från Plagueis – och på sättet han uttrycker sig är det högst troligt att han har gjort det – så kunde han lika gärna vara den som med egna händer orsakade denna kraftkedja. Lucas har alltså mer än lite grann föreslagit att Sidious var den som fick midikloreanerna att sätta sig i stackars Shmis oskyldiga sköte.

Vi ser alla vart det här är på väg. Lucas kan ha varit ute efter att skapa ett till ”I am your father”-ögonblick, denna gång mer subtilt, och mellan Sidious och Anakin. Att han sloapde idén är kanske inte så konstigt – trots Lucas kompulsiva behov av att berätta cykliskt, och låta varje not och strof i den stora melodin matcha en annan, kanske han förstod att denna idé kom lite väl hux flux.

Hur man än ser på saken så är liv en av de centrala tematiska idéerna i Episod III – slutligen manifesterat i de två barnen som föds inför den nya morgondagen, denna av Lucas så omhuldade idolbild. Liv är också vad Anakin strävar efter – eller, mer specifikt, ett liv i frihet.

Som jag tidigare varit inne på så är Anakins fragila psyke redan från början grundat i hans uppväxt som slav – jediorden är bara hans nya härskare, och att han följer Palpatines lära har i slutändan mest att göra med brist på alternativ. Han började sin utbildning när han var för gammal, så han följer sitt hjärtas lag även om vägen förleder honom. Han kan inte ljuga för sig själv, varför han ibland försvarar sina handlingar med att han ”inte har något val”. Han är utstött av de som ska visa honom den rätta vägen – Qui-Gon hade kanske kunnat leda honom rätt, men i brist på bättre fadersfigurer hamnar han hos Palpatine. Han är varken tillräckligt smart eller självsäker för att veta bättre själv.

Här kan vi passa på att överväga ett annat faktum om vår kära galax, en omständighet som nämns i Matthew Stovers romanversion av Episod III – det är inte helt ovanligt att jediriddare hoppar av jediorden. Under klonkriget förförs faktiskt flera jediriddare till den mörka sidan, vilket förklarar den inledande textens kryptiska rad om att ”hjältar finns på båda sidor” men att ”ondskan” som en gas av paranoia finns ”överallt”. Vi får inte veta mer i detalj vad det innebär – de kan knappast bli sither, eftersom sitherna bara kan vara två och Sidious har ingen konkurrens vad vi kan se, men det går att utgå ifrån att dessa fallna jediriddare blivit några sorters kraftbärande utbölingar.

Detta faktum ger också kontext till jedimästarnas fallna karaktär – Maces filosofiska svek, Yodas övermod, Obi-Wans förbjuda platonska kärlek till Anakin – men framförallt förklarar det mer hur Anakin tänker när han inför Padmé erkänner att han vill avslöja deras relation. Vilket, på hans typiskt passiv-aggressiva sätt, också föreslår att han inte har något emot att lämna jediorden.

Att vara en jedi var ju trots allt inte vad han trodde att det skulle vara när han var nio, och lämnade Tatooine glad över att få vara i ett rymdskepp.

Kanske tanken att lämna orden slår honom redan när han återvänder till Tatooine i Episod II. Han åker dit för att rädda sin mor undan en plåga han utgår ifrån har att göra med hennes slaveri – men det han finner där är inte vad han förväntar sig. Istället möts han av den något förödmjukande insikten att Shmi fram till denna punkt levt ett normalt, hyggligt liv. Jag har tidigare gått in på hur detta måste ha varit något av en psykologisk chock för honom, men det finns en ännu större patetik i mötet med hans nya ”låtsasfamilj”. Det här betyder ju nämligen att Anakin hade levt ett tryggt och fint liv med sin mor, om han bara hade stannat kvar på Tatooine och härdat ut några år till. Han hade fått sig en ny pappa i Cliegg Lars, inte någon superhjälte kanske men av allt att döma en helt okej typ och absolut bättre än ingen alls. Är det inte därefter troligt att han, med sina krafter, kunnat bli någon form av stjärna hemma på Tatooine? Kanske en slags kraftbärande sheriff som håller ordning i Western-stuk – lite moraliskt mellan tummen och pekfingret sådär, kanske han har ihjäl en skurk där om det behövs. Sandfolk vore sannerligen det sista som familjen Skywalker-Lars skulle behöva bry sig om. Lil’ Ani skulle ha kunnat försvara sin mor, och hela sin nya familj. Han skulle aldrig utvecklat den mörka sidan – för han skulle aldrig ha skiljts från sin mor – och de skulle levt lyckliga i alla sina dagar.

Nu blev det inte så. Shmis död blev istället droppen som rann över hans bägare, ögonblicket som fick honom att en gång för alla luta mot mörkret. Han begravde hennes kropp och stod vid hennes grav tillsammans med en familj han inte kunnat bry sig mindre om. Sedan höll han tyst om saken, erkände inget till någon annan än Padmé och Palpatine, och hans öde var seglat.

Men vems fel är det, egentligen? Varifrån kommer trycket som till sist brister för Anakin här? Vart ligger själva grundproblemet? Kan vi klandra Anakin för att ha känslor?

Särskilt för en modern, jordisk människa måste svaret vara nej. Om någon bara berättat för honom att det är okej att bära på konflikter, att vi alla har mörker i oss, att den ljusa och mörka sidan inte är två poler som man måste välja mellan, då hade inte heller Anakin exploderat. Han har många psykologiska svagheter som gör honom oförmögen att tänka själv – detta gör honom omöjligt lojal till de grupper som han upplever som sina. Och när jediorden, hans grupp, ställer den ljusa sidans krav på honom så tolkar han det bokstavstroget. Varje snedsteg är ett oförlåtligt svek, för det går emot läran och läran är det han har istället för en egen vilja. Till sist ger han upp och hänger sig helt åt den mörka sidan – allt annat är för jobbigt. Precis som Yoda säger är den mörka sidan, därför, ”enklare och mer förförisk”.

Anakin blir, därmed, ett monster. När dörrarna öppnas till den mörka sidan behöver han inte längre ta ansvar – det var egentligen bara ett par saker han behövde därifrån, men när han väl är där är han där hela vägen. Återigen, som Yoda säger, tar man ett steg in på den mörka sidans väg så definierar den ens öde för evigt.

Problemet med den här deterministiska synen är att den är definierad av Yoda själv. Det är han, och hela den fallna jediorden, som själva skapat detta monster. Det är inte ”enklare” att följa den mörka sidan så mycket som det är rent omöjligt att följa den ljusa, om man ska följa jediordens höga krav – inte ens jedimästarna själva lyckas göra det. Och att den mörka sidan övertar allt när man väl går över till den sker bara för att den mörka sidan är definierad så. Vem kan säga att man inte kan använda sig av både mörkret och ljuset?

Anakins problem är alltså, i slutändan, att han måste välja mellan en mörk och en ljus sida till att börja med. I själ och hjärta vill han inte ha någotdera. Han vill, för att parafrasera den gamla Primal Scream-samplingen, vara fri och ha skoj. Ja, som vem som helst. Men en jedis liv är svårt, som Qui-Gon beklagande konstaterar… men varför måste det vara så?

Här någonstans närmar vi oss profetian om balansen i kraften – balansen som måste förstås som balansen mellan den ljusa och mörka sidan. Jedimästarna erkänner att Anakin kan vara ”den utvalde”, men de vågar inte spekulera mer i vad det kan betyda. Kanske de ”feltolkat” profetian, fnular Yoda. Garanterat räknar de inte med att profetian ska innebära att de själva ska stryka med i ett intergalaktiskt folkmord – som Obi-Wan bombastiskt vrålar i slutet (”You were supposed to put an end to the sith, not join them!”) så finns inte mycket annat kvar i slutet än förvirring över det här med hur vi ska förstå någon ”balans”.

Men det blir ju som bekant ingen omelett utan lite ägg. Anakin går sin egen väg, som vore han den slutgiltige sonen som gör uppbrott från den slutgiltige fadern, och jag tror att vi ska förstå honom som den första moderna eller, om man vill, postmoderna jedin. Anakins erfarenheter och lärdomar rimmar till slut allra bäst med den litterära gren som kom på 1900-talet, när vi som människor tvingades inse att vi inte längre vet något om något, att saker kan vara väldigt komplicerade och förvirrande, att livet kanske inte har någon mening – eller att vi måste hitta vår mening själv. Att saker blir vad man gör dem till. Att man själv inte är något annat än det man gör – och att identitet är en snårig skog, och färden genom livet blir sämre ju fler dogmatiska regler man pressas ner av.

I detta vårt nya, moderna ljus, kan vi inte längre säga att gamla läror duger. Det är därför Lucas, medan han i jedin kombinerar österländska och västerländska traditioner, aldrig låter dessa traditioner vara entydigt goda. Som riddare är jedin försvarare av republiken, liksom Arthurs riddare försvarade kungariket och Platons idealväktare skulle försvara staten – men staten, eller riket, kan förstås använda riddarna för destruktiva syften, och i slutändan kan de rentav användas för att störta riket som ska försvaras. Här finns egentligen ingen större skillnad mellan jedin och en militär kraft, vilket också är vad Mace Windu inte inser när han i Episod II påstår att de är ”keepers of the peace, not soldiers”.

Inte heller deras spirituella upphöjdhet och stoiska manér – det österländska sidan av myntet – visar sig hålla. Här är jedin en religion, och den delar samma fara som finns i alla religioner – att den låser sig i sina egna protokoll och blir en självständig maktapparat, något som existerar för att förtrycka och återupprätta kontroll snarare än sprida någon slags godhet genom universum.

Jag tror att man ska tolka det som att Anakin, och i förlängningen Luke, skapar balans i kraften i det att de följer sina hjärtan. Anakin må bli Darth Vader, men det avgörande (sett till profetian) är att han går sin egen väg. Jediorden, med sin österländska och västerländska tillhörighet, representerar historia. Far och son Skywalker är de första jediriddare som kliver ut i vår moderna tid, med vår moderna sensibilitet. Prequelvärlden representerar vår världs historia. Anakin och Luke representerar vilka vi är, här idag. De gör vad de flesta människor idag försöker så gott de kan att göra – de tar vad de behöver från gamla läror för att leva sina egna liv, på sina egna villkor och utefter vad de själva begär. Anakin förvirras, eftersom han lever i en värld där hans väg inte kan överleva – men Luke räddar hans själ, i det att den vägen efter Order 66 är den enda som överlevt.

Den vägen innehåller både aspekter från den ljusa och den mörka sidan – såsom de fram tills denna punkt definierats. Att ströva fritt genom kraften, och använda den som man behagar och begär, kommer från sithläran. Men att ta ansvar för sina handlingar, använda sin kraft för att hjälpa andra och göra världen bättre, är vad jedin hela tiden menade att göra. Luke representerar denna balans i kraften, eftersom hans användande av kraften är inspirerad av både den mörka och ljusa sidan. Men det var Anakin som skapade denna balans – precis som profetian sa. Från en viss synvinkel, förstås.


Epilog

När George Lucas satte sig ner för att skriva manuset till Episod III gick det inte lätt. Det satt långt in. Faktum är att produktionen av filmen hann gå in i rätt många led innan en enda replik fanns på papper. När manuset väl var klart var Lucas utmattad, och övervägde än än gång att låta någon annan regissera filmen. Efter flera år började resan ta sina mentala blåmärken i anspråk.

Jag förstår ungefär hur han måste ha känt. Det har redan gått tre år sedan jag började skriva om Star Wars på den här sidan, då i en typ av klusterform, med osorterade tankar och tolkningar i ett lite kaotiskt virrvarr. Man måste ju börja någonstans. Mina texter om Episod I skrev jag med gränslös nyfikenhet och mina texter om Episod II var skrivna i en slags fokuserad mani. Många proppar gick på Geonosis, för min del. Jag kände mig knappast utvilad inför denna text. Terrängen har varit mer kärv. Episod III är själva berget att komma över om man ska fnula prequels, och den har krävt en helt annan ingång än de tidigare filmerna, och jag har dessutom haft mindre tid och mindre ork.

Ändå har det blivit min längsta och, på sitt esoteriska sätt, mest djupgående svit av Star Wars-texter. Jag tror det hör till saken. Jag älskar alla prequelfilmerna, men ska erkänna att Episod III är den som kommer närmast Lucas ideal om en rymdopera och den film i serien som allra tydligast lever upp till idealet om god konst. Till skillnad från en häftig show (som bara har i uppdrag att underhålla oss och förleda vår uppmärksamhet i några timmar) så kommenterar konstverket vår egen tillvaro, placerar oss i ett jordiskt och historiskt sammanhang, inspirerar oss på en mycket djupare rotnivå, får oss att spekulera, filosofera, diskutera, utforska oss själva.

Det finns fortfarande mycket mer man skulle kunna säga, såväl om Episod III som de övriga filmerna. Lucas bonad har så många lager att man kan grotta ner sig i varje aspekt och hitta djup – scenografin, kostymdesignen, ljudmixen, etymologin på alla varelsers namn.  Jag har gjort vad jag kunnat för att fördela de olika kategorierna på de olika filmerna. Tveklöst har jag fått strukturera det hela medan det pågått. Jag tror inte att det går att omfamna hela Star Wars. Rymden är för stor för ett lexikon.

Om jag i framtiden skriver något om Episod IV återstår att se. Det finns små godbitar i Episod III jag inte hunnit komma till (de förfalskade övervakningshologrammen i Sidious Stalinistiska imperium, till exempel) som kanske skulle kunna passa bättre i en analys på de senare episoderna. I skrivande stund är jag ändå tveksam, och jag vet hursomhelst bättre än att lova varken det ena eller det andra. Delar av mitt tvivel bottnar i faktumet att en stor del av min mission har varit att belysa just prequeltrilogin och varför den är… underskattad, för att uttrycka saken milt. Så mycket har redan sagts om originaltrilogin, och min vurm för prequelfilmerna (och mitt ointresse för Disneys uppföljare) har fått mig att omvärdera min egen relation till de gamla rullarna, som mitt barndoms jag en gång så storögt fastnade inför. Det hör kanske till saken att också åldras med Star Wars, se hur de där synvinklarna förändras.

Så. Jag står här i slutet av Episod III i en märklig kreativ genklang. Som jag ser det har jag lämnat tvillingarna på sina respektive platser. Jag har tummen och pekfingret i skägget medan jag vänder ryggen i Tatooines soluppgång. Jag ska vaka över dem, tro mig. Jag ska se dem växa och hålla koll på hur kraften drar. Om jag återvänder så återvänder jag först då, när tiden är inne.

FREDRIK FYHR

Alla texter om Episod III.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *