BlacKkKlansman och den nya verklighetens behag

Spike Lees BlacKkKlansman är något av en berg- och dalbana. Vad gäller dess kvalitéer så recenserade jag filmen när den kom, och efter en omtitt har jag i sak inget mer att tillägga – men kanske kan jag förtydliga några detaljer.

När jag såg om filmen var jag mycket mer uppmärksam på paradoxerna i Lees film. Han har alltid varit en polemisk filmskapare, och här är det som att filmens styrkor och svagheter är lika uppdelade som allt annat – det finns inga gråzoner mellan vad som verkligen fungerar och vad som inte riktigt hänger ihop.

Storyn är tunn och full med utfyllnad och intrigen är ologisk – men i kontext är den briljant. Karaktärerna är inte speciellt djupt skrivna, men skådespelarna gestaltar dem med vitalitet. På många sätt är filmen yvig och osorterad, men i själ och hjärta är den tvärsäker på vad den vill.

Det råder inga tvivel om att Lee vill kommentera och engagera – och det är inte spänning och underhållning vi ska engageras av. Det är verkligheten, och de sociala och kulturella konflikter som pågår i (i det här fallet) USA. Man kan säga att BlacKkKlansman är en disträ film som filmberättelse betraktad – eller så kan man säga att den som fiktion är ganska svag. Men i kontrast till den akuta verkligheten är denna ”svaga” fiktion, kanske ett intelligent och nyanserat uttryck från sin regissör. Att filmens fantasi är så tunn gör verkligheten desto mer drabbande.

Here be spoilers, btw. Den här retoriken tar oss nämligen till filmens slut, som är lika paradoxalt som allt annat i den. Det tycks abrupt och lite bisarrt att sluta filmen där Lee slutar, med nyhetsbilder och mobilupptagningar på vit makt-demonstrationer och terrordådet i Charlottesville, men som en hammare mot huvudet gör det sitt jobb och det är förmodligen i Lees mening det enda det behöver göra. Det är cinematisk didaktik på en slags grottmänniskonivå… men i DPT (Dessa Polerade Tider) kanske det inte finns rum för nyanser.

Redan när jag såg filmen första gången tyckte jag slutet var höjdpunkten. Dels är verklighetens bilder starka i sig – särskilt briljant är klippningen och användandet av musik som hämningsfullt remixar tekniken från Griffiths Nationens födelse (1915). Men det allra mest avgörande tycker jag är sekvenserna som föregår denna bombastiska epilog.

Större delen av BlacKkKlansman är mer eller mindre lättsam spänningsunderhållning – knappast omedveten, men för att vara Lee rätt tam och publikfriande. Men efter att hjältarna lyckats med sin kupp och skurkarna dött eller hamnat i finkan så slutar inte Lee filmen på en entydigt lycklig not. Polischefen (spelad av den evigt underskattade och för sällan sedda Robert John Burke) tycks passiv-aggressivt vilja släta över allt som hänt, bränna utredningen och aldrig låta offentligheten få veta att den ägt rum.

Vi får veta att det inte skett några korsbränningar under tiden utredningen pågått, men det sista vi får se innan vi lämnar hjältarna (i en symbolisk blaxploitationpose, svävandes ovan marken på ett sätt som understryker att det vi ser bara är fiktion, på låtsas, något vars gravitation inte riktigt fungerar som det ska) är just en korsbränning – det dystra faktumet att konflikterna fortsätter, varpå Lee med brutal konsekvens klipper till det ”autentiska” materialet. Berättelsen slutar på en hängande not, med en bokstavligt talat svävande känsla, ungefär som känslan i en dröm när man förstår att man drömmer och precis är på väg att vakna.

Vi ”vaknar” genom Lees klipp till det dokumentära materialet, och inser att drömmen fortfarande pågår – men det är ingen dröm utan en reell konflikt, en som pågår här idag och alltid pågått, under ytan och i och kring berättelsen vi just tagit del av. Och den är förstås också är en del av sin tid och sitt sammanhang.

Jag ser på detta som det mest extrema exemplet på en trend som pågått det senaste årtiondet – och kanske rentav de senaste 20 åren – nämligen en tilltagande misstro på fiktionens potens. Det känns mer och mer som att filmer – såväl stora mainstreamsatsningar som arthousefilmer – inte längre övertygas av en fiktiv berättelse. Det måste, någonstans, finnas en koppling till det vi kallar ”verkligheten”.

Vad gäller slutet på BlacKkKlansman så går det att jämföra med – och återigen som det mest extrema exemplet på – den populära ”bakom kulisserna-epilogen” som är särskilt vanlig i filmer baserade på verkliga händelser.

Även en diskuterbart glorifierad katastroffilm som Deepwater Horizon (2016) slutar med ett långt, dokumentärt segment som handlar om de verkliga människorna som dog i olyckan som filmen handlar om. Clint Eastwoods Sully (2016) slutar med en upptagning av ett firande för piloten som filmen handlar om, där alla överlevare och piloten själv är på plats. Rent tekniskt sett så gör dessa epiloger dessa filmer till halvdokumentärer.

Tanken att fiktionen hotas av att verkligheten tränger in – vilket vissa anser – verkar inte bekomma vare sig filmskapare, producenter eller de flesta i publiken.  Oliver Stones Snowden går så långt så att Joseph Gordon Levitt, som spelar Edward Snowden, i slutet förvandlas till den verklige Snowden – samtidigt som han håller ett av hans tal!

Searching (2018)

Det är kanske heller ingen slump att det idag kan göras filmer som Unfriended (2014), Searching (2018) och vad om inte Unfriended 2 (2018) – filmer som ”utspelar sig” helt på en datorskärm och berättar berättelsen genom googlingar, videosamtal och Skype. Mig veterligen har ingen backlash ännu nått denna subgenre, på samma sätt som den genast igenkännbara föregångaren – ”found footage”-filmen – drabbades av.

Jag har ofta argumenterat för att found footage-filmernas styrka och svaghet ligger i fantasin om det ”upphittade” materialet – att de, för att kunna fungera, måste övertyga i sina ”verkliga” omständigheter. Dessutom måste också åskådaren vara beredd att acceptera denna alternativa verklighet, där någon faktiskt filmat materialet och sedan försvunnit.

Men med tiden har jag noterat att epitetet ”found” inte längre är speciellt giltigt i subgenren. Filmer som Afflicted (2013) och Into the Storm (2014) är utformade som found footage, men de förväntas pågå i realtid; Afflicted föreslås vara en livestreamning, och Into the Storm klipper mellan så många olika kameror att den snarare handlar om olika perspektiv i nuet. Dessa filmer är berättade i presens, så att säga, snarare än preteritum.

Into the Storm (2014)

Det är frestande att dra slutsatsen att det har att göra med att publiken inte längre tilltalas av något annat än det som händer just här och nu. Det är trots allt just här och nu som du kan öppna en ny flik och googla något du behöver få svar på (kanske vart du kan streama Into the Storm eller Unfriended).

På samma sätt bär mobilupptagningar upplagda på YouTube vad vi kan kalla nuets och verklighetens momentum – å ena sidan kan vi få nyheter förklarade för oss på TV (i efterhand), å andra sidan kan vi med egna fingrar och ögon se de ”autentiska” bilderna från praktiskt taget vilken nyhet som helst.

Det är därför inte konstigt att found footage-filmen, i klassisk mening, måste anses vara död idag. Det kräver helt enkelt för mycket engagemang att föreställa sig en verklighet på låtsas – vi får redan information till höger och vänster och hälften går inte att lita på ändå. När The Blair Witch Project (1999) kom så var det kittlande att föreställa sig att tre studenter försvunnit ute i skogen – osäkerheten på om det var på riktigt eller inte var en del av tjusningen. Den typen av osäkerhet går idag att ta för givet.

Men kanske det alltså inte bara är found footage-filmens fantasi som förlorat sin kraft på publiken – kanske det alltså är fiktion överhuvudtaget. De dokumentära inslagen som kommer in i slutet av många filmer idag verkar fungera som ett slags alibi, en slags källhänvisning – man måste visa att det faktiskt har hänt, och inte förrän då är berättelsen ”giltig”.

Är det inte dokumentära inslag så är det förstås mer eller mindre tomma referenser i manuset eller i storyn. Dessa är så iögonfallande att vem som helst ska kunna peka ut dem. Man behöver inte diskutera om exempelvis serien ”The Handmaid’s Tale” har en feministisk prägel, eller handlar om religion. Det kan jag säga utan att ens ha sett ett enda avsnitt själv, för minsta trailer för minsta serie sätter idag upp sina ”samtidstecken” tydliga som trafiksignaler.

På samma sätt utspelar sig BlacKkKlansman på 70-talet, samtidigt som den kryllar av övertydliga referenser till amerikansk politik anno 2018, som om det vore ”irrelevant” för en film att stanna kvar i 70-talet och handla om 70-talet; som en film som Paul Thomas Andersons Boogie Nights (1997) låt säga, en nostalgisk film som handlar om porrindustrin på 70-talet… bara för att det är ett roligt ämne. Jag menar nu inte att det vore bra eller dåligt. Den retoriska frågan är om det är troligt att ett bolag skulle vilja producera en sådan film idag?

Arthousefilmer har sedan länge övergivit idén om en attraktiv fiktion – det hör liksom till saken – men även där har stilidealet om den statiska kameran och den långa tagningen, alternativt den vagt dokumentära ”filma det du har framför dig”-estetiken, blivit så vanlig att drömska visioner á la Tarkovskij eller Béla Tarr känns ännu mer exotiska och främmande än de någonsin varit. Faktum är att väldigt många filmer som förr passerade som mainstreamunderhållning – ett drama som David Lynchs Elefantmannen (1980) eller en rysare som Polanskis Rosemary’s Baby (1968)  – förmodligen skulle uppfattas som någon form av ”konstfilm” idag.

Till den mån fiktion är gångbar i sig så tycks det vara som absolut eskapism – varför många filmer som ”bara” vill ”underhålla” idag följer vad jag skulle vilja kalla för ett ”intrig-binärt” manus. Dialoger handlar enbart om att förklara intrigen eller rakt upp och ner vad karaktärer tänker och känner. Allt förklaras och ingenting finns under ytan. Superhjältar har inga andra personlighetsdrag än att de är superhjältar och TV-serier handlar bara om vad som ska hända i nästa avsnitt, och hur det som teasades i förra blir upplöst.

Djupare nyanser orkar vi inte anstränga oss för att ta in, subtilare känslor förvirrar oss i ett redan kaotiskt medieflöde och ska vi förstå något om verkligheten räcker det inte med att filmen har sin verklighet – vår verklighet måste in i filmen också. Detta eftersom verkligheten redan konkurrerar med alla filmer, via våra smartphones, YouTube, Facebook, Instagram, Pinterest osv.

Det Spike Lee gör i slutet på BlacKkKlansman är helt enkelt att ta det logiska slutsteget och släppa in flödet i fiktionens sfär. Det vi ser är fiktionen – eller, det vi känt till som fiktion – som krackelerar, och kanske börjar sjunka som ett skepp, i en tid då alla bilder är likvärdiga. Det finns inte längre någon verklighet eller någon fiktion – eller, rättare sagt: Ingen bild tillåts längre vara helt fiktiv. Våra ögon kan inte längre ljuga för oss.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *