Zorros märke (1920)

mästerverkfont

Den må vara snart hundra år gammal, men Zorros märke är fortfarande en vansinnigt rolig film.

När Douglas Fairbanks gjorde entré med värja och grin förändrades Hollywood. Han högg upp en väg där förr ingen fanns. Det var på den vägen Errol Flynn vandrade, och efter honom John Wayne, James Bond, till och med Belmondo – sedan Clint Eastwood, sedan Arnold och Stallone. Bruce Willis. Idag är det Avengers och Aquaman och gänget.

Men det är samma väg och en gång var det Fairbanks som högg upp den, med sin värja och sitt grin.

Värjan tillhörde förstås Zorro, men grinet, grinet var hans. Det är svårt att förklara det om man inte sett Fairbanks in action. Killen är vad man i folkmun kallar skön. Han är den typ av superhjälte som jagas av ett dussin vakter men hinner pausa för att springa in och hänga ett tag hos en gammal tant som bjuder på mjölk och kakor. När han första gången dyker upp som Zorro i den här filmen så är ögonen dolda under den stora hatten – allt vi ser är hans allvarliga mun, som strax förvandlas till just det där grinet.

Med manisk energi, ett skratt som bullrar genom filmens stumhet in i våra inre öron, och lika många studs som en studsboll flyger han och far genom resten av filmen – tempot är mer rasande modernt än i någon annan film som gjorts (gissningsvis) år 1920.

När man säger att stumfilmer är ”moderna” så är det värt en och annan modifiering. Mer korrekt vore att kalla Zorros märke för oerhört inflytelserik – det var Fairbanks första roll som äventyrshjälte, och den cementerade honom som den förste riktiga actionstjärnan. Likaså blev Zorros märke en mall för alla framtida swashbucklers och därefter alla framtida actionfilmer. I vår tid har filmer fler visuella dimensioner och överlägset mer avancerade effekter – bara några år efter Zorros märke skulle Fairbanks själv ha huvudrollen i mycket mer påkostade spektakel, som häpnadsväckande effektfilmen Tjuven i Bagdad (1924) till exempel – men så mycket har egentligen inte hänt med själva grundformen sedan dess. Därför tycks filmen påfallande ”modern”. Egentligen är det ju tal om något som visat sig vara tidlöst.

Det typiska är att säga att filmen inte har mycket till story. Det är sant, om man jämför med Shakespeare eller Tolstoj, men det som sker i filmen är å andra sidan präglat av en otrolig intensitet. Redan första bilden i filmen är en närbild, på en stackars skurk med ett tydligt Z skuret på kinden. Han berättar med iver i blicken om vad han varit med om. Vi kastas rakt in i ett skeende här, och vi vet inte vart vi är eller vilka mannen pratar med. Det sätter omedelbart lika mycket spänning som mystik i scenariot.

Filmens regissör, Fred Niblo, var på inget sätt en auteur som eftervärlden skulle minnas – men precis som många andra skickliga hantverkare var han ansvarig för att pö om pö utveckla och föra filmspråket vidare på mycket mer reella sätt än mer berömda regissörer som De Mille och Griffith. Niblo skulle för all del nå rättmätig framgång, med filmer som De tre musketörerna (1921, med Fairbanks igen) och första-och-bästa Ben Hur (1925), men idag är det ingen som skulle nämna honom som en av de största Hollywoodregissörerna. Historieboken är för liten, antar jag.

Niblo ödslar ingen tid med att dra ut på ståhejet, hursomhelst. Han har oss i sin hand från början – därefter adderar han steg för steg vår uppmärksamhet medan spänningen stiger. I samma värdshus som den där inledande mannen sitter anländer filmens skurk – den lönnfete guvernant Alvarado, spelad av det fryntliga gummiansiktet George Periolat. När vi vant oss vid hans lustiga uppenbarelse? Dramatiska bankningar på dörren! Någon är på väg in… vid det här laget har vi förstått att Zorro är som ”spöket på en kyrkogård”, en varelse som kan komma och gå som han vill.

Men inte är det Zorro som stiger in, utan fähunden Don Diego. Han spelas också av Fairbanks, med Fairbanks mulliga flin. Han ursäktar sig underkastande när han kliver in – han är Zorros version av Clark Kent, på ett ungefär – och det finns förstås ingen som kan föreställa sig att den här mesiga pajasen skulle kunna vara en superhjälte. Som filmens damsell (Marguerite De La Motte) konstaterar, med lika mycket besvikelse som kränkthet – ”He’s not a man – he’s a fish!”

Ja, Diego ser verkligen ut som en munter säck potatis, och det är en av Fairbanks många kvalitéer att han lyckas gestalta denna säck potatis i ena änden och den dramatiska Zorro i andra. Det är mer än skådespeleri – i stumfilmens skrud är det ett performance. Don Diego och Zorro är som två olika personer för att Fairbanks gör dem till det – de har olika kroppsspråk, olika sätt att föra sig, två helt olika energier. Men i det att vi förstår vilket spel han spelar – både Diego i storyn, och Fairbanks i filmen – är det också otroligt komiskt.

Guvernanten menar på att om han hade Zorro i sikte skulle han minsann visa honom vart skåpet ska stå – det dröjer därefter inte länge förrän Diego försvunnit och Zorro gjort entré. Som sagt – här ödslar vi ingen tid på seg uppbyggnad!

Även om det ska sägas att filmens första minuter är anmärkningsvärt stämningsfulla – och det finns faktiskt inte en enda sak att klaga på i resten av filmen heller.

Jag låter inledningsscenen stå som exempel på hur resten av filmen är, på storynivå. Som Diego är huvudpersonen en patetisk playboy, son till en aristokratisk ranchägare, som uppvaktar sockersöta men inte helt okräsna fröken Lolita Pukido (De La Motta) genom att göra patetiska trolleritrick och leka att bordsduken är en mupp.

Hon tycker som sagt att Diego är en fjant – eller, mer korrekt, en ”fisk”. Han gör ingenting för att bevisa motsatsen – kanske för att hon är desto mer förtjust i Zorro. Fairbanks är så munter i det här dubbelspelet att man nästan skulle kunna missta hans glädje för arrogans – men då missar man glädjen med vilken han skuttar omkring i de blixtsnabba actionscenerna, som andas lika mycket Chaplin och Keaton som Robin Hood och Indiana Jones.

En annan fördel med intrigen – som alltså ofta missförstås som tunn – är att den är genomtänkt för att inte stå i vägen för filmens äventyr. Främst gör den detta genom att börja mitt i berättelsens skeende – Zorro är redan i farten när vi börjar, och han har redan terroriserat tyrannen Alvarado ett bra tag. När han rallar ihop folket för ett uppror mot guvernanten så behöver vi inte någon backstory eller karaktärsdjup – vi kan förutsätta att allt det där redan hänt innan filmen börjat. Vi förstår att vi är i spanska Kalifornien, mycket mystik och dramatik hänger i luften; vi är redo att ta in vad som än händer från denna punkt. Ett tips till manusförfattare: Har du svårt att komma på en första och andra akt? Börja på tredje!

Zorros folklighet – han är tekniskt sett en revolutionär – pareras på ett utmärkt sätt av hur töntig, feg och passivt bekväm Diego är. Här är Fairbanks porträtt särskilt briljant. Framtida Zorro-filmer skulle komma att spela både på aristokratins elegans och romantiken i proletariatets uppror. I filmen från 1998 är Antonio Banderas till exempel en sluskig skurk som måste lära sig att bli gentleman innan han kan bli Zorro.

En av anledningarna till att Fairbanks Zorro bär på en kraft som är lite mer dynamisk än så, nästan subversiv, är för att Diego symboliserar inte överklassens flärd utan dess impotens och dekadens. För att parafrasera Bill i Tarantinos film så är fjanten Diego den bild som Zorro har av den överklass han är ute efter att störta. Och precis som i fallet Stålmannen så är Zorro Diegos verkliga identitet, snarare än vice versa.

Utöver dessa kommentarer kan jag bara nämna storheten i Zorros märke via detaljer. Filmens svartvita foto är utsökt tintat, och filmen är på sitt blygsamma sätt väldigt skickligt gjord. Alla karaktärer är serietidningsfigurer på extra-allt-nivå, men skådespelarna besjälar dem så att de går rakt genom duken. Fairbanks rider på filmen som en våg och han är också, naturligtvis, hela spektaklets stora A och O. Han älgar fram med samma energi som han hoppar mellan hustak och slungar horder av skurkar omkring sig. Han är lika festlig som den far- och flygande Zorro som han är rolig som den hopplöse Diego. Och, just det, han skriver poesi också! Vi får faktiskt en hel dikt skriven av Mr. Z. till cariña Lolita.

När jag tänker efter har filmen faktiskt flera minnesvärda repliker, vilket också får sägas vara ovanligt för en stumfilm.

”You’re too fat, Gonzales!”

Det låter som något som skulle kunna stå på en gravsten i en Leone-western. Som sagt, väldigt mycket började här.

FREDRIK FYHR


<- Die Hard.
-> Caesar måste dö.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *