Lois Weber (del 4)

aut

Mellan åren 1910 och 1914 blev Lois Weber och Phillips Smalley ett radarpar i det knoppande Hollywood – inte minst eftersom den gifta duon själva spelade huvudrollerna i de flesta filmer de gjorde.

Smalley fick automatiskt uppmärksamheten de första åren, men det dröjde inte länge förrän det inte gick att låtsas som att han hade mycket med kreativiteten att göra – medan Webers kreativitet var oavbruten, och fokuserad på såväl manus som foto, klippning och skådespeleri, så lånade Smalley ut sina talanger i diverse komedier gjorda för andra bolag. Hans namn blev mer och mer en parentes i ”The Smalleys”, och vid det laget långfilmen skulle bli standard i Hollywood var det Lois Weber, och endast Lois Weber, som krediterades för filmerna… som ju, med allra största sannolikhet, var enbart hennes till att börja med.

Under åren på bolaget Rex byggde Lois Weber upp den karriär och den stomme filmer som karaktäriserade henne – samhällsorienterade filmer med kontroversiella ämnen och kvinnliga perspektiv. Hon skulle flytta till det kvinnostyrda bolaget Bosworth år 1914, troligen för att hon där var friare att göra långfilmer, och hennes uppmärksamhet skulle kulminera i Hypocrites, filmen som vände upp och ner på filmvärlden.

Men i mindre doser syntes Webers ofta provocerande engagemang redan från början. Hennes kortfilmer och långfilmer har egentligen mer saker än mindre gemensamt. De följer alla på ett ungefär samma melodramatiska grundstomme – de är melodramer i den klassiska meningen, i det att de med stora känslor handlar om enkla människors vardagliga problem – och de är alla på olika sätt präglade av Webers intressen.

Det dröjde fram tills 1914 innan Weber gjorde sina första långfilm – Köpmannen i Venedig, hennes första och enda Shakespeare-film – men kortfilmerna på Rex är lika talande för hennes filmskapande. En bra prototyp är julfilmen The Martyr (1911) där hon själv spelar huvudrollen, som en mamma som sliter och offrar sig för man och barn – under kortfilmens längd får vi se hela kvinnans liv genom en serie julaftnar; som hemmafru sliter hon tills hon är gammal och grå. Hennes barn, och sedan barnbarn, äter maten hon gör och roffar åt sig av julklapparna. Ingen tillkännager hennes gärning, hon tas för givet och lämnas i ensamhet, ända till slutet av hennes liv då hon checkar in på fattighus.

Mer än melodrama kanske man kan kalla intrigen för melotragisk – men också detta är kännetecken för Weber. The Martyr visar hennes ovilja att släta över eller ironisera över problemen hon intresserar sig för; hon vill göra rent deprimerande filmer och på så sätt aktivera publiken för budskapet; i det här fallet hemmafruns otacksamma lott, som Weber sätter i ett subjektivt perspektiv som praktiskt tagen ingen annan filmskapare under den här eran.

Titeln The Martyr är också talande – Weber är inte upprörd över att den slavande hemmafrun existerar; ett sådant synsätt fanns inte riktigt på kartan. Förutom att göra film skötte Weber själv hushåll och barnuppfostran i hushållet Smalley – det hon saknar är tacksamhet. Budskapet i The Martyr är just att kvinnornas arbete är så stort, så otacksamt och så förbisett, att det kan jämföras med ett genuint, religiöst martyrskap.

Webers kvinnosubjektiva perspektiv föll även ofta på äktenskapet och tvåsamheten, ämnen som var och varannan Weber-film på ett eller annat sätt handlar om. Vattnen tycks mer grumliga här – relationer mellan man och kvinna är i Webers ögon en vandring i en snårig skog, och äktenskapet är nästan aldrig synonym med kärlek.

Snarare blir det som i The Greater Love (1912) där en kvinna tar livet av sig för att hennes man ska kunna gifta sig med kvinnan han verkligen är kär i (!). En hustru dör även i The Price of Peace (1912), varpå änklingen blir galen av sina minnen och måste bli munk för att bli fri. I den symboliskt betitlade Her Way (1911) spelar Weber en kvinna som är otrogen mot sin man, och nästan får betala med sitt liv – han har hämtat revolvern men ändrar sig när han avbryts i handlingen av sin lilla dotter, som får honom att tänka på kärleken han ”ändå” känner till sin fru.

Många av Webers kortfilmer handlar om missförstånd och otrohetsintriger mellan man och kvinna, men dessa exempel är kanske de mest extrema på Webers två dikotomier. Å ena sidan är kärleken en kraft större än äktenskapet, i människan – å andra sidan är äktenskapet en kraft större än kärleken, i samhället.

Ironiskt nog sa hon själv, om sitt eget äktenskap med Smalley, att det var mer praktiskt än passionerat. ”Människor blandar ihop kärlek med passion” sa hon i en intervju, där hon konstaterade att hon och Smalley hade ett ”funktionellt” äktenskap, och att det var funktionaliteten som i slutändan spelade roll.

Hon menade nu inte att svartmåla sig själv – hon ansåg, åtminstone i egna ord, att de två älskade varandra, behövde varandra och hörde ihop. Ändå är det ironiskt att så många av hennes filmer handlar om män och kvinnor som har djupa, romantiska problem – just för att de är gifta med människor i de inte älskar.

Den moraliska ordningen i Webers medelklassvärld är förstås kristen. Ändå var Weber, trots att hon var en gammal missionär, mycket sällan explicit religiös i sina filmer – bortsett från det udda undantagsfallet Genesis 4:9 (1913), en filmatisering av berättelsen om Kain och Abel, var den religiösa influensen på Webers filmer alltid implicit, symbolisk eller filosofisk.

Ett gränsfall – som samtidigt belyser hur kontroversiell hon var – var The Jew’s Christmas (1913), där Smalley spelar en rabbi och Weber hans dotter. De kommer till USA som immigranter, tvingas arbeta på den judiska sabbaten och blir fiender när hon gifter sig med en kristne man.

Den typiska storyn följer, där en osannolik slump binder ihop karaktärerna för att visa hur oresonliga de varit. I det här fallet passerar tio år, dottern och hennes man är fattiga, men deras lilla dotter har blivit vän med rabbin, som alltså inte vet att han pratar med sitt barnbarn. Han säljer sin bibel för att köpa en julgran åt barnet, och i slutet samsas de under julgranen samtidigt som en prekär text förklarar att ”blodsband överbryggar religionens stolthet och fördom”.

Idag skulle vi nog konstatera att budskapet ekar falskt – det är ju på alla sätt och vis kristendomen som ”vinner” över judendomen i filmen – men 1913 var det giftermålet mellan en kristen man och en judinna som var det stora kontroversen. Men återigen visade inte Weber prov på att hålla tillbaka provokationerna – tvärtom arbetar hon så att budskapet och handlingen vävs samman. Att mannen och kvinnan gifter sig är centralt för filmens intrig, och att de tillhör olika religioner är vad hela berättelsen till slut representerar. Slutklämmens humanistiska ådra är också fascinerande, med tanke på att Weber ju själv hade varit kristen missionär.

Liksom i så många andra tillfällen uttrycker Weber här en paradox – å ena sidan är den kristna moralen en lag som alla måste underkasta sig, å andra sidan kan hon själv se dess hyckleri och orättvisor.

Kanske det är just för att Weber befinner sig i ett samhälle där någon slags kvinnorevolt inte är tänkbar som hennes perspektiv framstår som så ovanligt idag. Hennes filmer handlar å ena sidan om kvinnor som far illa i en mansdominerad värld, som i The Haunted Bride (1913) där Weber spelar oskuldsfull ung kvinna som är kär i sin lärare (Smalley) som i sin tur är kär i henne, vilket visar sig vara det större samhälleliga problemet. I Woman’s Burden (1914) spelar Weber en kvinna som hamnar utanför samhället och måste slita hund för att sätta mat på bordet till sitt barn och sin syster, som hon försörjer så gott hon kan – det var inte första gången Weber gjorde en film om fattigdom och socialt utsatta människor, tematiska stötestenar.

Å andra sidan handlar Webers filmer ofta om kvinnor som får problem för att de inte förstår sina män, och inte kan acceptera deras behov, som i Plain Mary (1914) där Weber har titelrollen som en kvinna som försöker piffa upp sig för en man hon vill imponera på, utan att förstå att hon är ”vacker utan spackel”. På liknande sätt spelar hon huvudrollen i Shadows of Life (1913), en kvinna som gift sig med en man för pengarnas skull och som nu finner sig fast i hans värld, bland hans vänner, medan han själv är frånvarande och hon själv alltmer ångest- och ångerfull.

Förutom att kritisera kvinnor i sin egen ålder ger sig Weber gärna på äldre kvinnor också – som i Discontent (1916), en av icke få Weber-filmer som handlar om problem som uppstår när svärmor flyttar in och familjen måste ta hand om seniorerna (vilket på den här tiden var betydligt vanligare än det är idag).

Familjeenheten är den stora sociala spelplanen för Weber, vilket kan förklara varför klassaspekter och könsroller tycks passera in och ut ur hennes filmer. The Blot – en av hennes bästa filmer, som vi ska återkomma till – handlar om två familjer som bor grannar. Den ena familjen är rik (mannen är försäljare) och den andra är fattig (mannen är lärare), och sättet de olika kvinnorna i varsitt hushåll löser sina problem, och vart männen i berättelsen hamnar, symboliserar kanske Webers olika intressen som bäst.

Fattigdom har olika orsaker hos Weber – i The Blot handlar det om strukturella orättvisor (lärare borde få mer i lön… och ja, eller hur!) men ofta kommer social utstötthet på grund av alkoholism och drogberoende, vilket i sin tur tenderar att gå hand i hand med prostitution och hemlöshet. Den idag förlorade The Dragon’s Breath (1913) handlar till exempel om opium – Weber spelar en lyckligt gift hustru till en professor (Smalley); hon blir beroende av opium, fejkar ett självmord och flyr mannen i skam. Återigen går en tid, kvinnans syster intresserar sig för mannen, men inte innan kärleksparet återförenas – nu är dock kvinnan fattig och hemlös i en opiumhåla, där hon dör i hans armar efter att de återses efter många år.

Återigen satsade inte Weber på att vara subtil i onödan – filmen, som skakade om publiken och fick många bra recensioner, satte budskapet längst fram. Beroendet skildrades som en omedelbar ruin och direkt tragedi.  Tanken måste ha varit att lämna publiken oförmögen att tänka på något annat än problemet, och vad som behöver göras åt det.

Till slut skulle också hennes röst bli omöjlig för världen att ignorera.

FREDRIK FYHR


Fortsättning följer

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *