Videosöndag – vecka 7 2019

<- vecka 6.

10 februari

LUSTGÅRDEN (1961) & DET SVÄNGER PÅ SLOTTET (1959)

Två filmer till som jag inte har sett – men jag antar att mitt sug efter att se dem är anledningen till att jag riggar dem här.

Lustgården var den sista stora roll som Sickan Carlsson gjorde, en landsortsmelodram som hade MAGE att vara både populistiskt folklig och lite kostnärligt anspråksfull. Kritikerna blev mycket irriterande, och Bo Widerberg ansåg att han hellre såg Åsa-Nisse, eftersom de filmerna ”framträder med öppet visir framför mullbänken”.

Widerbergs kommentar var inte så konstig. Det var ju denna kompromiss mellan konst och underhållning som han själv skulle ta sikte på – dessutom skrevs manuset av självaste Ingmar Bergman – Bosses antagonist.

Ingmar hade rafsat ihop manuset under arbetet på Nattvardsgästerna, eventuellt som lite spirituellt c-vitamin, för att Sickan skulle få en film som höll något slags mått. ”Den var vid gud inte märkvärdig men jag tyckte faktiskt den var varm och vänlig, lite som jag hade tänkt mig den” vilket på sätt och vis är högsta betyg från Ingmar, som aldrig var nöjd med sina verk.

Regin föll på Alf Kjellin och han gjorde även Det svänger på slottet, där en sångerska med smeknamnet Trollet (Alice Babs) flyttar in i ett gammalt slott med sin fästman, en konservator (Sven Lindberg) som går i sömnen när det blir fullmåne.

Mer story än så vet jag inte om filmen egentligen har, men Hasse Ekman (som skrev manuset med Stig Olin) satsade förmodligen på absurdism och den typ av gaghumor som hade en särskild typ av oskuldsfullhet här, innan 60- och 70-talet brände in subversiviteten med Monty Python et al. Det och Alice Babs och Yvonne Lombard och lite svängom med en och annan trumpet.

DN:s kritiker, signaturen C B-n igen, hade också en alienerad upplevelse när han såg filmen:

”Publiken var praktiskt taget hela tiden med på noterna — noter också i ordets bokstavliga betydelse — den vrålade av skratt, den höll sig för knäna. Men hos recensenten: inte ett leende. Inte en enda gång rörde sig mungiporna i mitt hästansikte.”

Det låter lovande.


11 februari

Lustgården & Det svänger på slottet

THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW (1975)

Vad vore detta för en drömbio utan en midnattsvisning av The Rocky Horror Picture Show? Låt oss ömka för Susan Sarandon och Barry Bostwick, det nygifta (pryda) paret som får motorstopp och tvingas ta skydd i ett gammalt hus som är bebott av knäppgökar från Transsylvanien. Låt oss därefter stämma upp och ta del av denna films hot-pot av vampyrer, buskis och burlesk rock. Time WarpDammit JaneToucha-Toucha-Touch MeWild and Untamed Thing och Science-Fiction. Roligare än så har man inte på en måndag.


12 februari

LONESOME (1928) & UNDERGROUND (1928)

Dessa två stumfilmsklassiker blindkör jag också denna vecka. Lonesome handlar om två ensamma människor i storstaden som träffas på ett tivoli och förlorar varandra i mängden efter att ha funnit kärleken vid första ögonkastet på det mest vardagliga sätt. Brittiska Underground handlar om två män som förälskar sig i samma kvinna på samma dag, samma klockslag, på samma tunnelbanestation.

Facit här: Jag har mycket länge velat se dessa filmer och tanken var att de skulle ha anlänt i posten vid laget då jag satte dem här. I vilket fall som helst har jag dreglande förväntningar. För höga, kanske. Det ser ut att vara två av filmhistoriens mest romantiska och oemotståndliga filmer. Jag kan bara hoppas att de är så bra som de kan vara, men å andra sidan kan jag nog vara mer eller mindre säker på att de är riktigt bra.


13 februari

Lonesome & Underground


14 & 15 februari

ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND (2004) & IN THE MOOD FOR LOVE (2000)

Ja naturligtvis är vi crowdpleasers på alla hjärtans dag. Vi kör dessa två hela helgen!

Jag har inte sett Eternal Sunshine of the Spotless Mind på en herrans massa år – jag var inte helt med på tåget när det begav sig, och jag gissar att jag fortfarande skulle tycka att den var lite överskattad om jag såg den idag.

MEN! Vem är jag att förneka en film som så många älskar och fascineras av. Storyn om hur grälsjuka Jim Carrey och Kate Winslet får problem när deras minnen av varandra ska raderas är också till stora delar dynamisk och hudlös – själva ”drömjakten” är fruktansvärt välgjord och skräckinjagande, och filmen har överlag en oförglömlig inställning till det här med kärlek, hjärta och smärta, både i dess mest finkänsliga och förskräckliga form.

Wong Kar Wais In the Mood for Love – en av de bästa filmer som någonsin gjorts om man frågar BFI – är en av denne kinesiske auteurs mest intelligenta, sofistikerade och poetiska – och tveklöst hans mest kända och populära film.

Det är verkligen en oförglömlig kärleksberättelse där Hongkong-stjärnorna Tony Leung och Maggy Cheung spelar grannar i hyreshus år 1962; de är båda gifta med andra, men de inser snart att de är ensamma halvor och att deras respektive har en affär. Långsamt, med ibland odrägligt vackert foto, låter Wong Kar Wai dem närma sig varandra och för att förstå sin situation och sina känslor varandra. Fascinerande skildring av två människor som vävs samman utan att själva förstå hur eller varför, utan att historien någonsin blir psykologisk – tvärtom är den tvärtom rätt ytlig, på sitt sätt. Man kan kalla det för en delikat och extremt åskådarvänlig film. Allt så långt ögat kan nå framför kameran är kongenialt väldesignat (med scenografi, kostym och klippning av William Chang) och upplevelsen av filmen är lite som en salongsberusning. Också ett skolexempel på hur film faktiskt kan förmedla tankar och känslor genom bilder och inte en massa prat.


16 februari

Eternal Sunshine of the Spotless Mind & In the Mood for Love

NÄR LAMMEN TYSTNAR (1991)

Alla hjärtans dag? Mer alla hjärtans spad.

Februari är också Oscars, så vi drar igång ett tema Oscarsvinnare för bästa film. En för varje årtionde, om det vill sig, och som midnattsbio finns inget annat alternativ än Jonathan Demmes När lammen tystnar, den extremt intensiva filmatiseringen av Thomas Harris-romanen, enligt många en modern klassiker.

Denna genredefinierande och banbrytande thriller – om den ambitiösa FBI-kadetten Clarice Starling (Jodie Foster) som jagar seriemördare med hjälp av Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) – är lika tät som den är spännande med äckliga psykologiska effekter som går på åskådarens intuitiva känsla för död och förruttnelse. Starkt, dialogdrivet manus; enhetlig, precis regi av Demme och i sanning ett mästerverk vad gäller foto och klippning; detta är en film som stirrar tillbaka på sin åskådare, med ett nästan pedantiskt användande av planimetriska och POV-liknande kameravinklar som är genomborrande effektiva. Fick fem rätt oväntade stor-Oscars: Bästa film, manliga respektive kvinnliga huvudroll, regi och manus efter förlaga. Därutöver blev Hopkins synonym med favabönor.


No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *