Avatar (2009)

Avatar är ju, när allt kommer omkring, en av de mest fascinerande filmer som gjorts. Mycket lite av det som fascinerar mig har att göra med filmens innehåll – det mesta ligger i den omhuldade kontexten.

För tio år sedan strömmade människor till biograferna. James Cameron gjorde sin vana trogen sin nya film till ett event. Jag väntade mig att den skulle bli framgångsrik, men att Cameron skulle slå sitt eget rekord och göra världens mest inkomstbringande film (igen, ska tilläggas, efter Titanic) det var faktiskt överraskande. Vad var det som lockade så?

Var det den ”revolutionerande” 3D-teknik med vilken Cameron skapat sin mastodont? Kanske. Jag såg aldrig filmen i 3D. Jag har aldrig haft mycket till åsikt om 3D. Jag vet ingen som riktigt gillar 3D. Men okej, det kan ju ha varit en spektakulär upplevelse, som drog mammor, pappor, barn, mormor och morfar, halva kungariket och femton gastar till biograferna. Vad vet jag.

Var det den otroliga berättelsen? Nja. Avatar var ett redigt derivat som bestod till 100% av saker hämtade från andra filmer, och karaktärerna såväl som deras dialoger var hämtade från en maskin som tillverkar klyschor vi hört förut. Detta är för all del Camerons signum och jag har inget emot det. Men det kan inte ha varit manuset som drog folk. Camerons penna är knappast mäktigare än hans svärd.

Var det då skapelsen av Pandora som var spännande? Na’vi-folket, denna enorma armé av blå och lila färger? Resan till en annan värld! Mystiken och spänningen…! År 2009 hade jag förmodligen svarat det, men det föder ju onekligen frågan vart alla dessa fanskaror tog vägen sedan.

För efter att Avatar kammat ihop en mindre nations BNP i intäkter så – poff – försvann den från kartan. Ingen pratade om den. Den utvecklade ingen kult. Ingen kunde citera några repliker från den, eller hänvisa till någon scen ute i vardagslivet. Alla hade gått och sett den, men ingen brydde sig om den. Flera måste ha gått tillbaka till bion och sett filmen fler gånger än en, kanske fler än två, tre, fyra. Sedan såg de filmen exakt noll gånger till.

Hur kan det komma sig? Kan världens största cinematiska fenomen verkligen vara helt… värdelöst?

Trogna läsare vet vad jag tycker – zeitgeist är överreklamerat. Om Avatar bevisade något så kanske det var att det som blir populärt blir populärt för att någon med mycket makt, pengar och inflytande vill att det ska bli populärt. Och popularitet kan i slutändan endast mätas i pengar. Människor har nog inget själsligt, kollektivt medvetande. Trender kommer och går av de som designar trenderna. Vad som känns inne eller ute, fräscht eller inaktuellt, är bara tunna hägringar. Det som i folkmun kallas popkultur innehåller slumpmässiga, säljbara objekt och konsumtionen av dem är i grunden värdelös.

Avatar är ett utmärkt exempel. Den blev populär avsiktligen, för att Cameron kunde skapa en efterfrågan ut ur tomma luften. Den blev nog inte populär för någon specifik inre kvalitet, som existerade utanför dess säljbarhet, för i så fall hade vi burit med oss den fortfarande. Avatar blev populär av ingen egen anledning alls – det var idén om filmen som blev populär, det var idén om filmen vi köpte, idén och kanske själva upplevelsen. Och att filmen blev populär betydde ingenting. På samma sätt är det alltid värdelös information när någon påpekar att en TV-serie eller film just nu är ”populär”. Det spelar ingen roll. Såklart att den är. Någon måste ju vara det.

Som det kanske hörs så upplever jag Avatar som en ytterst frustrerande film. Jag hyser inget agg mot den – tvärtom kan jag, för att vända på steken efter mitt raljeri, uppskatta den både filosofiskt och teknologiskt. På många sätt är detta en film som är helt uppe i min allé. Den är dikterad av en visionär, den är utformad för att tas in visuellt, den söker utveckla filmen som teknologi, industri och konstform (i den ordningen) och placerar sig därför stolt i filmhistorien. Det är en fantasyfilm med mycket världsbygge, en science fiction-fabel med grönt anti-krigsbudskap och den innehåller mycket, åtminstone på någon skenbar nivå, av det där man kallar filmmagi.

För att statuera exempel kan jag nämna filmens sista fyrtio minuter eller så, som jag tycker är riktigt häpnadsväckande. Här har filmen ett slags pokerface – den utgår ifrån att den berättat en solid historia och att det nu bara är den dramatiska finalen kvar. Även om jag inte tycker att den har det så är filmen så visuellt imponerande att bildernas själva momentum griper tag i mig. Plötsligt bryr jag mig helhjärtat om Pandoras överlevnad och vårt krigande kärlekspar Neytiri och Jake Sully. De 360-gradiga rotoskop-actionscenerna är inte helt sprillans nya – Michael Bay hade redan sin andra Transformers-film ute samma år – men Cameron utnyttjar och behärskar dem så bra att det höjer ribban fem hundra meter upp i luften. Än idag vet jag inte om någon film av detta slag kan matcha finalen i Avatar.

Problemet är förstås de dryga två timmarna som föregår allt det där.

Den typiska kritik som Avatar möter är att storyn inte är originell och att allt från karaktärer till dialoger bygger på extremt igenkännbara klichéer och stereotyper – inte minst sagan om den ”vita räddaren” och de mumbo jumbo-visa ”urinvånarna” som har någon form av övernaturlig direktkontakt med naturen. I en film där vi förfasar oss över de onda militärerna som bombar och skövlar de oskyldiga – i en parallell till Irakkriget som är så övertydlig att den är snudd på komisk – så förväntas vi inte kritisera vår människohjälte för att han utnyttjar Na’vi-folkets tro för att göra sig själv till deras utvalde ”Toruk Makto”, vilket är en mindre våldsam men precis lika giltig mänsklig maktkampanj mot det heliga blå folket.

Men ärligt talat bryr jag mig inte om det. Cameron har sin verktygslåda och han använder de primärfärger som filmhistorien har att bjuda på. Problemet med Avatar, som jag ser det, är att han helt enkelt använder för många färger och för stora penslar. Han vill få en komplicerad, detaljerad story att bli enkel och lättsmält.

Det som framför allt saknas är ett grundläggande scenario. Vi är i framtiden, och i sin girighet (behovet av den dyrbara mineralen med det Seuss-klingande namnet ”unobtanium”) har människan iscensatt en kampanj mot planeten Pandora, där det blå släktet naturvarelser bor, intet ont anande om människans hemska ondska.

Eller är de?

Tidigt ser vi hur människan börjat stora utgrävningar på planeten, så Na’vi-folket känner till människornas närvaro. När Jake Sully anländer till armébasen för sitt vetenskapliga uppdrag (mer om den förvirringen strax) så ser vi deras symboliskt färgstarka pilar sticka ut ur maskinernas tunga däck. De vet alltså hur man attackerar oss, leds vi till att tro. En militär ledare spelad av Stephen Lang, återigen med på gränsen till komisk ondska, förklarar för oss hur Na’vi-folket är uppbyggda, samt att de är farliga fiender.

Allt vi ser föreslår att vi nu anländer till en plats där människorna A) vill ha mineralen, B) därför tvingar bort urinvånarna från deras mark, vilket lett till C) stridigheter mellan människorna och Na’vi-folket samt D) att denna konflikt pågått i en längre tid.

Istället för att checka in hos militären, som vi tror att han ska göra, så visar det sig att Sully är en del av vetenskapsdivisionen – detta eftersom han tagit sin brors plats efter att denne dött. Mitt i denna militära kampanj pågår alltså ett helt vetenskapligt projekt som går ut på att samla upp data om planeten och befolkningen. Återigen inser vi, via matriarken Sigourney Weaver, att det här har pågått i lång tid. Hon kan prata flytande Na’vi och har hunnit skriva åtminstone en stor bok om saken.

Här någonstans börjar filmen förlora en strukturell bas att stå på. Hur kan de här två avdelningarna finnas under samma tak? Vad går kampanjen mot Pandora egentligen ut på? Vetenskapsmännen klagar över militären, och vice versa, men vilka är ansvariga för att de är där? Vid en punkt hör vi att Langs general ”tagit över”… men från vem?

I de flesta filmer kan sådana här luckor eller frågetecken slätas över. Cameron själv har alltid lyckats komma undan – ta tidsvurporna i Terminator och Terminator 2 till exempel, eller den konstiga inramningen av Titanic, där den där tanten minns saker hon inte sett.

Man kan notera småslarvet, och man kan för all del anklaga de filmerna för att vara skräpiga eller sentimentala, kanske rentav banala, men de filmerna hade ett scenario, en intrig och karaktärsutveckling (såsom den nu såg ut) och de sakerna gick ihop. Men när Avatar inte kan redogöra för sitt scenario så kan vi heller inte följa berättelsen. Vi ska känna för Na’vi-folket, men vi vet inte hur deras situation ser ut. När människorna attackerar är det som om de aldrig sett dem förut. Och varför attackerar människorna inte på en gång? Varför har Na’vi-folket inte förstått situationen? Vart är det här kriget vi fick för oss pågick? Vad går allt ut på?

Det vi ser är en (lite för, men inte tillräckligt) detaljerad science fiction-film som krockar med en fantasyfabel. Helst av allt tror jag Cameron velat göra en typ av saga här – människorna är bara ”onda”, de vill ha olja (förlåt, unobtanium) och det goda folkslaget är goda och representerar naturen vi måste ta tillvara på. Gott så. Filmen hade då behövt en enklare, mindre meckig story med mindre världsbygge – något i stil med Guillermo Del Toros The Shape of Water, som lyckades med konststycket att vara just en fabel, fastän den utspelade sig i en skenbar mänsklig verklighet.

Istället nöjer sig inte Cameron med sagan som bor i filmens hjärta, så han riggar upp en pseudorealistisk krigsfilm som aldrig blir begriplig. Sagan förorenas av alla dessa osammanhängande omständigheter, och sci fi-filmen får aldrig ta tillräckligt med plats.

Cameron försöker sedan att fuska lite, tror jag, genom att låta intrigen hoppa från den ena plot pointen till den andra – karaktärer ändrar motivation i montage och vi får ytterst lite i form av djup eller utveckling. Det är första gradens ”först hände det, sedan hände det”-berättande, helt utan något organiskt flyt eller alls mycket till drama överhuvudtaget. Även om filmen är nästan tre timmar lång känns den otroligt jäktad – varje scen är fullproppad med information, och ingenting berättas med någon tonmässig nyans eller någon variation i tempot. Detta ger hela härligehten en godtycklig kvalité – särskilt med tanke på att vi inte förstår scenariot till att börja med – och då och då finner åtminstone jag att jag sitter och tittar på en vacker vägg av effekter, en som håller mig utanför filmen snarare än bjuder in mig. Det är ironiskt att en film om universell humanism kan vara så svår att bli spirituellt involverad i.

Under montagen, och det som passerar som karaktärsutveckling, rör sig såväl hjältar som skurkar obehindrat in och ut från varandras läger. Jake Sully lär sig att bli en Na’vi under en odefinierad klump av tid (lite tidsstrukturer hade verkligen inte skadat). Olika typer av attacker och uppdrag utförs hipp som happ. Manuset verkar inte ha organiserat någonting som händer.

Det enerverande är hur enkelt det här hade kunnat struktureras om. Hade filmen bara haft en övermäktig Storskurk, någon som höll i alla trådarna, hade det hjälpt oerhört mycket. Hade militären och vetenskapsmännen varit helt olika företag, som spionerade på varandra samtidigt som de båda var intresserade av planeten av olika anledningar, hade det också varit utmärkt för intrigen som den är uttänkt. Istället existerar det som händer i Avatar i en slags strukturell klump, och det är en smärre huvudvärk att försöka bli klok på vad som faktiskt händer i den. Därför går det heller inte att riktigt engagera sig för filmen – om man vill ta den på orden, vill säga.

Men, som sagt, med allt det sagt så kan jag inte säga att filmen inte fascinerar mig. Det tilltalar mig att filmen blev så otroligt framgångsrik, just för att det sätter fingret på att sådana saker är helt godtyckliga och sällan säger mycket alls om oss som människor, vare sig i vår nuvarande samtid eller i vår nästa. År 2009 var det Avatar, året innan var det The Dark Knight – en film som för övrigt har liknande strukturella problem. Kanske är det en kul ride som blir poppis, nu som då, och ju mindre man kan hänga med i den desto bättre, för vem behöver tankar. Det är mycket mer tillfredsställande, kanske, att få en känsla av att man tänkt något stort, eller varit del av något som är fantastiskt djupt och viktigt. Man vet inte vad det är. Alltså vet man inte om det faktiskt är där. Men det känns så rätt så det borde ju vara något djupt och viktigt. Ungefär som när Coca-Cola gör en läsk som heter ”Life”.

FREDRIK FYHR


Avatar fyller 10 år i år.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *