Lois Weber (del 5)

aut

Det finns inga historiska bevis som förklarar varför Lois Weber och Phillips Smalley lämnade Rex och flyttade över till studion Bosworth hösten 1914, men en stor anledning måste ha varit att de där fick chansen att göra långfilmer. År 1914 var Hollywood nyetablerad mark, och långfilmen hade oundvikligen blivit den nya filmformen att räkna med.

Det kan heller inte ha skadat att Bosworth till stor del var ett kvinnostyrt bolag – Weber var ju som bekant av åsikten att kvinnor var bättre lämpade att göra film än vad män var. Smalley hade hon i sitt släptåg, och kreativt började de gå skilda vägar häromkring; ändå fick hon finna sig i att läsa recensioner där kritiker valde att utgå ifrån att hon var manusförfattaren till filmerna som Smalley regisserade.

Åtminstone två titlar representerar dock en typ av ”kortfilmsfinal” för duon. Den ena är Suspense (1913), idag eventuellt Webers kändaste och mest visade film. Där Webers filmer generellt sett är mer intressanta för deras innehåll än deras teknik är denna enrullare – drygt tio minuter i längd – ett smått förbluffande undantag som bekräftar regeln.

Den korta intrigen handlar om en hemmafru med bebis som terroriseras av en hemlös man som tar sig in i hennes hus, snor åt sig en massa mat och hotfullt rör sig upp till övervåningen där hon barrikaderat sig i sovrummet. Under tiden inser maken över telefonen vad som händer och rusar för att stoppa skurken med en busslast poliser.

Storyn är uppenbarligen en variant av ”rusa mot finalen”-upplägget som D.W. Griffith populariserade med sina kortfilmer på bolaget Biograph. Men Griffith hade norpat den idén från britterna (jämför med skolexemplet från 1905, Rescued by Rover) liksom han skulle norpa många idéer, inte minst den auteurteori som Weber tidigt formulerade (mer om det strax).

Inte minst är också Suspense, liksom många filmer från denna era, överlägsen Griffith rent tekniskt – inte nog med att Weber använder oväntade, lätt abstrakta kameravinklar och emellanåt absurda effekter – med poliser som skjuter hej vilt in i kameran utan anledning, och minst sagt närgångna ”biljakter”…

… hon använder sig också av split-screen för att visa vad de tre karaktärerna samtidigt gör.

Istället för den omständliga parallellklippningen som Griffith sysslade med insåg Weber att det mest eleganta sättet att berätta flera saker samtidigt är att helt enkelt berätta dem samtidigt.

Det är rätt häpnadsväckande hur filmen gjordes två år innan Nationens födelse (1915) födde narrativen om Griffith som all films urfader – och överlag är Suspense slående skarpt filmskapande enligt vilken standard som helst.

Den andra ”finalen” var The Traitors (1914), ironiskt nog den första film Weber gjorde för Bosworth. Mycket om denna film är idag okänt och paradoxalt. Filmtidskriften Motion Picture News skrev i november 1914 att många ansåg det vara ”den mest begåvade enrullare som någonsin gjorts” och att det var den enda enrullare vars titel reklamerades i neon på Manhattan. Samtidigt drogs filmen tillbaka efter en tid, och mig veterligen har ingen listat ut varför.

Det ligger väl nära till hands att tro att någon kontrovers eller annan låg bakom saken, för Weber var som bekant inte rädd för att trampa folk på tårna. Samtidigt var hon inte naiv inför faktumet att många provocerades av hennes filmer, eller inför faktumet att hennes framgångar ofta komprimerades just på grund av moralpanik eller krav på censur.

Hon insåg – häpnadsväckande tidigt – filmens potential, och såg den som en intelligent konstform. Redan 1913 debatterade hon mot en representant för filmcensuren (en Mrs. Hubert) på en kvinnoklubb i Los Angeles. Samma år klagade hon på att filmen hade en låg status och attraherade, som hon såg det, fel sorts publik av fel anledningar:

”Personen som jublar högst åt ett stycke underhållning är inte nödvändigtvis den bäste att döma dess kvalitéer… Tyvärr är det så att få människor, med högre intellektuell förmåga, uppskattar oväsen, och filmskaparens avsikter lämnas i händerna på de som gör det.”

Idag hade man – eller åtminstone jag – sett Webers påstående som bakåtsträvande och kvävande elitistiskt. Men liksom med så många andra aspekter i hennes filmskapande så definieras det av den historiska kontexten. I en tid då filmen inte var en konstform, praktiskt taget, kan det inte ha funnits någon anledning att smyga med ordvalet.

Expanderingen i och med Bosworth var lika mycket kreativ som den var praktisk. Bara långfilmerna som The Smalleys producerade under 1914 fick stor uppmärksamhet – långfilmsdebuten Köpmannen i Venedig, med Smalley som Shylock och Weber som Portia, var en omstuvning av Shakespeare där de iscensatte partier som bara omnämndes i pjäsen och hittade på helt nya sekvenser; det hela fick jubel från kritiker, som ansåg att det var ett smart, modernt och nyskapande sätt att använda gammalt i nytt.

På samma sätt markerade dem teatraliteten i melodramen False Colours, där de nyttjade 1200 statister som fick agera teaterpublik i prolog och epilog, där dramat (en i övrigt typisk Webersk sak om krossade och omplåstrade familjerelationer som pågår under flera års tid) representeras som en filmad teaterpjäs, som via dubbelexponering glider över till att utspela sig i filmens värld (vilket år 1914 var ett ganska typiskt sätt att ”teatralisera” bioupplevelsen).

Weber och Smalley producerade så många filmer – och så många har förlorats, eller bara överlevt i uselt skick, och dessutom glömts bort av tiden – att det är svårt att få grepp om vilka som kan ha varit mer uppseendeväckande än andra.

Medan 1915 kom och gick så stod det dock klart att Lois Weber var den stora hjärnan bakom produktionerna. I takt med att The Smalleys blev mer och mer populära och omdiskuterade blev det också mer och mer klart att Smalley själv var något av en disträ dandy som ingen visste helt säkert vad han höll på med. Han uttryckte sig konstigt i intervjuer, där han sällan uttryckte sig speciellt kunnigt om film, men däremot gärna skröt om hur många europeiska kungar han kände; i en intervju från 1914 hyllar han till exempel Edwin Porter som en av The Smalleys stora förgrundsfigurer, vilket är ett rätt konstigt påstående eftersom de inte har mycket gemensamt alls.

Smalleys aningslösa framträdande matchade inte heller filmernas seriösa och mångfasetterade innehåll – däremot var Weber talför både i förhållande till vad hon gjort och vad hon ville ha sagt. När alla listat ut att det var Weber som var personen som förtjänade fokus så var hon inte sen att hälla vatten på kvarnen. 1914 blev startskottet för en drygt fyra år lång peak där hennes namn skulle bli synonymt med de filmer om kontroversiella ämnen som ingen annan vågade, eller ens kom på tanken att göra.

De ämnena hade förstås mullrat genom Webers filmer hela tiden. Dussintals av hennes kortfilmer hade diskuterats vilt och hätskt, lika mycket som de beundrats och klassats som  det mest progressiva filmkonsten hade att erbjuda.

Men det var Hypocrites som vände allt upp och ner.

(fortsättning följer)

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *