Oscarsgalan 2019

Först av allt. Let’s face it. Green Book är årets På väg med Miss Daisy (1989). Nej jag har inte sett någon av filmerna, men hype och popkultur och zeitgeist är ju så generösa saker att de tillåter en förståelse utan sådana ”bevis” som en films tekniska innehåll. Vi vet ju vad det representerar och symboliserar, så vem behöver en djupare diskussion än så?

Därutöver är jag helt enkelt ingen idiot. Det är tradition att snälla, harmlösa, ofta kontraproduktivt klapp-på-axeln-förminskande filmer vinner för bästa film. Vi glömmer dem inom två-tre år. Årtionden senare är de som kryptiska meddelanden lämnade till eftervärlden. The Greatest Show on EarthGigiMitt AfrikaShakespeare in Love? När var senaste gången du såg om The King’s Speech?

Det tråkiga var förstås att det hände just detta år, när akademin sett till att välja in hundratals nya medlemmar för att ge en välbehövlig dos progressivitet, och till stor del lyckats – från Olivia Colmans skräll (bästa kvinnliga huvudroll för The Favourite, rakt förbi en Glenn Close, som var så favorittippad att hon själv klätt sig i guldklänning) till kortfilmer om mens, via flertalet etniskt orienterade rekord, som Ruth E. Carters kostymvinst för Black Panther eller, förstås, Alfonso Cuaróns tur-och-retur-färder till podiet. Han fick enhälligt ta emot priserna för bästa utländska film, bästa regi och bästa foto.

Men inte bästa film.

När allt kommer omkring är det intressantare att diskutera varför Roma inte vann snarare än varför Green Book gjorde det. Green Book var helt enkelt tillräckligt slätstruken och medioker för att gå hem hos flest akademimedlemmar; det är en gammal nerv som helt enkelt fortfarande rycker. Roma tog säkert skada (i det här fallet) av att vara gjord via Netflix, eftersom puristerna per definition ser det som en TV-film. Att den var nominerad till bästa utländska film jämnade säkert ut det hela också. Sist men inte minst tror jag att många helt enkelt inte tyckte Roma var lika bra som den tårögda kritikerkåren.

Av samma anledningar tror jag faktiskt att kvällens osynliga utmanare var Bohemian Rhapsody, som vann bästa klippning – en vinst som ofta går hand i hand med bästa film-Oscarn. Filmen piskade upp en hel del momentum under veckorna som ledde upp till galan – for the record ändrade jag min manlig huvudroll-giss från Bale till Malek (resten står jag för) – och på det stora hela har den alla kännetecken för en bästa film-vinst. Den handlar om showbiz, är en slags musikal och är av allt att döma inte för bra för att förlora.

Det filmen hade mot sig var nog främst regissören Bryan Singer, som via metoo satts i karantän och vad kvällen beträffar inte existerade ens som ett skämt. Sedan kanske det också var så att till och med Bohemian Rhapsody hade kunnat vara bättre. (Jag ska inte säga något förrän jag ser filmen men… ja, when it smells like it).

När Green Book vann för bästa film så ska Spike Lee tydligen ha blivit spritt språngande och försökt lämna hela stället i protest innan han lugnat ner sig. ”Varje gång någon kör någon annan i en bil så förlorar jag” sa han senare… på ”skämt”. Men så sant som det var sagt så blev han ”nominerad, den här gången”, till skillnad från 1989 då Do the Right Thing stod lottlös, fastän det var en bättre och mer angelägen film än alla nominerade sammantaget.

Det är trist att tiden inte hunnit ikapp honom hela vägen, men så fungerar ju å andra sidan tidens tröga gång. Green Book kan vara en jättefin film, men jag vet nog om vad som händer i den, och har sett nog med scener från den, för att veta att dess vinst var något av en party-poop i en gala som i övrigt kändes nyskapande och rak-på-sak-progressiv.

Åtminstone ovan ytan. Den nya Oscarschefen John Bailey har sett till att kläcka den ena usla idén efter den andra – senast tanken att låta priserna för foto och klippning pågå under reklampauser – och han har fått backa på varenda förslag han haft. När han klev fram för att introducera årets In Memoriam-sektion tycktes han få tämligen spridda applåder.

En av fadäserna – Kevin Harts avhopp som värd – ledde å andra sidan till en av kvällens mest uppenbart uppfriskande kvalitéer. Inte bara var värdlöst inte värdelöst, det hade rentav ett särskilt värde. Visserligen verkade bortfallet också innefatta en helt borttagen redaktionell insats. Kvällen bestod praktiskt taget bara av presentationer, tal och musiknummer, och jag saknade möjligen de montage och vinjetter som alltid ger en känslan av att man tar del av filmhistoria.

Men man kan inte klaga på tempot. Årets Oscarsgala hade tveklöst en helt annan lättfotad kvalitet, och det var absolut den snabbaste jag varit med om (som subjektiv upplevelse, om inget annat). Allt klaffade kanske inte till hundra procent – det finns något surrealistiskt med att se Julia Roberts tacka en för att man kom, ungefär som om man suttit i hennes vardagsrum och ätit kakor – men på det stora hela var årets gala ett bevis på att Oscarsgalan fram tills nu lagt för mycket tid och möda på presentationen.

Jag menar, när man har Lady Gaga i rummet, vem behöver extra förstärkning?

Årets enda bombsäkra vinst visade sig vara sångpriset till ”Shallow”, framförd av Gaga och Bradley Cooper i en transcendental entagning. Det var ögonblicket det skvallrades om på förhand och det gjorde väl ingen besviken. Styrkan i låten, kalibern på framträdandet och faktumet att det gjordes av just dem just denna kväll, skapade en sådan där sällsynt typ av livesänd magi – i några minuter var det bara dem två. De var omringade av miljoner ögon men de var ensamma, i en bubbla, oåtkomliga för oss.

Gåshud deluxe, som man kanske skulle säga på Aftonbladet, som höjde priset från 1 krona till 99 – jag förutspådde något liknande när jag skrev om det förra året, men jag har inget annat att klaga på i år. Man kan inte jämföra studion med proffsen i LA, men jag vet å andra sidan inte varför jag förväntar mig det. Det är kanske inte ”svenskt” att ha för mycket koll och engagemang? Det känns mycket tryggare om man bara har ett ”hum” och håller god min och inte nördar ner sig för mycket med analyser eller spekulationer eller sånt där. Att se Oscarsgalan via svensk studio är en upplevelse som stadigt blir bättre – det ska jag villigt erkänna – men än är det ett tag kvar innan det är en del av det roliga. Vilket det förstås borde vara.

Tills nästa år ska jag försöka lära mig att inte gissa för tidigt – läget på Oscarsgalan svänger som en snok fram till sista stunden och alla favoriter går omkring som i hela havet stormar. För några veckor sedan verkade mina gissningar helt rimliga, men runt röda mattan hade jag händerna i luften. ”I’m out!” som de sa i Seinfeld. Det enda jag kan lägga i bältet i år är min syn att Black Panther skulle vinna för bästa kostym och scenografi, vilket krävde en del  utmaning mot konventionell visdom och tro på att ens ögon inte ljuger, och att de röstande scenograferna själva kunde se det.

Min stora brasklapp är förstås att jag i år inte sett mer än ett par av de nominerade filmerna. Detta är första gången det sker på minst tio år, men det har sina förklaringar och i vilket fall som helst kanske det bidrar till att upplevelsen av galan kan bli roligare även för mig. Nu kan jag ju försöka ha åsikter om filmer jag inte sett, vilket också är intressant. Tills nästa år ska jag dock ha sett ikapp det jag missat här och, vem vet, kanske alla 2019 års nomineringar också.

Hursomhelst. Hur vi än vrider och vänder på det är vi inte klara här. Oscarsgalans väg mot att bli en relevant och inspirerande, inkluderande spegling av hela sin samtid har tagit ett par oväntat djärva steg – men symboliska bromsklossar som Green Book dunsar fortfarande ner på vägen framför oss, och Bailey ligger och lurar i mossen med idéer som hotar sinka hela den kreativa värdighet som den här galan i bästa stunder försöker att uppnå. Mycket är bra, mycket kan bli ännu bättre, och det ska bli intressant att se om blomman man vattnar här kommer att växa eller krokna i framtiden.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *