Videosöndag – vecka 10 2019

<- vecka 9.

4-5 mars

GRAND PRIX (1966)

Eftersom det här är en drömbio så kan vi ju lika gärna köra Grand Prix på en 70 mm-print med 4-Track Hi-Fi Mag-Stereo (OBS! Seriöst nörderi).

Några av filmhistoriens absolut bästa racingscener finns i denna Formel 1-storfilm i Grand Hotel-stuk. James Garner, Yves Montand, Brian Bedford och Antonio Sabato är de fyra männen som konkurrerar i Grand Prix-turneringen – och en dubbad Toshiro Mifune är där i ett hörn också. Alla har olika arketypiska inställningar till den dödsföraktande sporten, och alla har kvinnor som därför har varsitt orosmoment.

Mycket till intrig finns det överhuvudtaget inte, och dialogerna är på såpanivå, men filmen är ändå fascinerande effektiv. Uppenbarligen är helheten uppbyggd kring de helt otroliga racingscenerna – denna film gjordes i Super Panavision 70 för Cinerama och det märks; förutom att vara strikt fotorealistisk, så att åskådaren hamnar mitt i faran, jongleras det med split-screens och en del rent bisarra bildkompositioner. Jag skulle kunna överanalysera den här filmen till höger och vänster och upp och ner – men om inget annat är det en oklanderlig helkvällsföreställning för den som gillar vita knogar.


6 mars

LOVE STORY (1970) & ROCKY (1976)

Drömbions marsmånad kommer för övrigt att handla om underskattade filmer, lite halvt bortglömda pärlor – och gamla evergreens. Kombon Love Story och Rocky sätter tonen.

Arthur Hillers Love Story var lite som den tidens Twilight – en sentimental snyftare om kärlek och dödssjuka som ansågs allmänt oseriös och ”tjejig”. Bland annat på grund av erans stora heartthrob Ryan O’Neal, som stenrika killen som blir kär i tragglande arbetartjejen Ali MacGraw.

I jämförelse med dagens smörfilmer så är dock Love Story rena rama arthousefilmen. Filmen har det begynnande 70-talets seriositet helt intakt, utspelar sig i ett vintrigt New York och är mirakulöst lågmäld på det stora hela taget. Det är på det stora hela taget ett praktexempel på vad som händer när man har en bra regissör, engagerade skådespelare och inte minst en kompositör med ett bra öra (Francis Lai klassiska musik fick en Oscar). Storyn i sig är så enkel att titeln har något ironiskt över sig – jo, det är en kärlekshistoria, varken mer eller mindre, men den är gjord med största tänkbara finkänslighet och är ungefär så bra en sådan här film skulle kunna vara. Extra medalj till Ray Milland i en ärbar sen roll som O’Neals frostiga pappa.

Den där frostiga vintern är också intakt i Rocky. Det är en film som inte behöver någon vidare presentation, men det tål att upprepas hur bra den är, för det tycks alltid finnas gott om folk som blandar ihop den med Rambo, eller tänker att ingen film med Sylvester Stallone som boxare kan vara bra.

Men jag har aldrig träffat någon som inte gillar denna story om losern som av en ren slump får chansen att ge sig in i en titelmatch mot kaxige världsmästaren Apollo Creed (Carl Weathers). Jag har skrivit en del om filmen både här och där – poängen med att se den ihop med Love Story har att göra med 70-talets vinterromantik. Båda filmerna är förvånansvärt tysta och vintriga, med tanke på att de var otroligt populära crowdpleasers. Det verkar som att man i inget annat årtionde kunde använda den kalla, knarriga årstiden för att skildra kärlek. Som i en eller annan Kent-låt står brinnande känslor i kontrast mot torr, kall, munsårsframkallande snålvindar.


7 mars

Love Story & Rocky

HÖSTSONATEN (1978) & HÖGA KLACKAR (1991)

När Ingrid Bergman jetsettade sig till Gotland för att vara med i en Ingmar Bergman-film så blev reaktionerna förutsägbart nog relativa besvikelser – bortsett från de som ansåg att filmen var en kritik mot yrkesverksamma mödrar så ansåg de flesta att filmen var utmärkt, om än ”det väntade” från Ingmar Bergman. Därefter begravdes filmen under nyhetsstoffet som var Bergmans landsflykt. Vad är väl ett eller annat mästerverk i jämförelse med Sveriges skatteverk.

Ändå upplever jag att något med åren överlevt i Höstsonaten där det inte överlevt i andra Bergmanfilmer. Liv Ullmann darrade och skakade sig igenom många filmer, men i rollen som timid dotter till berömd konsertpianist (Bergman) finns en smärta som är mer precis än i många andra av Ingmars filmer. Faktum är att jag tror att Höstsonaten är den av hans filmer som jag spenderat mest tid på att se om och med tiden omvärdera. Bland annat därför jag är nyfiken på att se den igen.

Samma sak gäller för Höga klackar, en av Pedro Almodóvars minst sedda filmer, gjord i en tillfällig kreativ dal mitt emellan hans gamla och nya era. Victoria Abril spelar huvudrollen, ett TV-ankare som brottas med sin relation till sin mamma (Marisa Paredes), som är en berömd balladsångerska. Efter ett uppbrott på fjorton år ses mor och dotter igen men dottern, som är full av iver och förväntan inför mötet, finner sig bli besviken på sin mor som är alltjämt självcentrerad och evigt dominant – det visar sig rentav att dotterns nya man (Miguel Bosé) är mammans före detta älskare.

Filmen är, som höres, något av Almodóvars version av Höstsonaten. Fast med fler intriger, förstås, och en och annan mordutredning, samt en dragqueen vid namn Letal.

Som jag minns det när jag skrev om Almodóvar för några år sedan var filmen ojämn men inte ointressant. Det är en ofantligt snygg och engagerad film, och troligen det första konkreta steget mot den ”mogna” era som Almodóvar skulle bli mest berömd för. Den blev dissad när den begav sig, men med facit i hand är det lättare att förstå den typ av mer uppriktiga emotionalism som Pedro var ute efter här.


8 mars

LA SOURIANTE MADAME BEUDET (1923)

Först ut den åttonde mars är denna sylvassa film från det (i det här fallet mindre muntra) 20-talet. Germaine Dulac, en av många bortglömda feministiska filmpionjärer, gjorde denna briljanta film om en deprimerad hustru till en patetisk, aningslös man som försöker bli av med honom genom att ladda pistolen han jämt ”på skoj” sätter mot huvudet och trycker av. Borgerlighetens olyckliga äktenskap var ett tema som Dulac återkom till, men Madame Beudet kan vara kronjuvelen, en magnifik och magsparkstragisk film som använder sig både av realistiska och strikt impressionistiska grepp. Skrev mer om den när jag listade de bästa filmerna jag såg förra året.

CERTAIN WOMEN (2016)

Kelly Reichardts karga och säregna pärla om fyra kvinnor vars olika liv till någon mån korsar varandras väg. Berättad i tre episoder där vi får se Michelle Williams, Kristen Stewart och Laura Dern gestalta  tre kvinnor ur olika generationer som ändock verkar kämpa med samma problem i form av de otacksamma lass de drar, och känslan av att de inte kan få tillfredsställelse av vare sig världen omkring dem eller människorna i deras närhet. Uppenbart en film att se för att begrunda, Reichardts perspektiv på kvinnorna är mycket lugnt och medvetet, och de karaktärsporträtt som efterhand uppdagas är lika subtila som outsägligt träffande. Allt – inklusive de småskaliga intrigerna – arbetar för att vi ska möta dessa människor, och det är också som autentisk och angelägen människostudie filmen fungerar.

AQUARIUS (2016)

Så för den som undrar vem jag är att curata film för internationella kvinnodagen så kan jag åtminstone försvara mig med att temat här är helt klart lågmält. Aquarius är en till subtil och poetisk film. Denna utspelar sig i Brasilien och handlar om en envist autonom kvinna (Sonia Braga) som vägrar flytta ut ur hyreshuset där hon bott i årtionden, när ett bolag köpt ut alla andra inneboende för att privatisera. En tjurskallig dragkamp uppstår mellan henne och företaget, en som även kommer att innefatta hennes familj och andra viktiga aktörer, och i det som sägs och inte sägs uppstår en fascinerande film som lika mycket handlar om de ovärderliga minnen som bor i människohjärtat (det så kallade ”sentimentala värdet” av objekt) som de mer konkreta, politiska problem som enskilda individer kan råka ut för i vår tid.

Storyn må låta torr men det här är en mångfasetterad och ovanlig film, ibland brutalt konkret och ibland drömskt poetisk. Sonia Braga är lysande och filmen är fantastiskt gjord på alla sätt

BAXTER, VERA BAXTER (1977)

Midnattsbio blir det ihop med beska drinkar och kooky Berlin-stämning, ty Marguerite Duras regisserade denna hypnotiska film. För den som undrade hur en film som Smärtan på något sätt kunde anklagas för att vara ”lättsmält” kan man här se vad för filmer Marguerite Duras faktiskt gjorde medan hon var vid liv.

Filmen utspelar sig till största delen i ett vardagsrum där svala borgarkvinnan Delphine Seyrig söker upp titelfiguren Vera Baxter (Claudine Gabay) bara för att hon attraheras av hennes namn, varpå Vera berättar om sitt liv, inklusive hennes olyckliga äktenskap med usle Gerard Depardieu, och de två kvinnorna har ett både abstrakt poetiskt och vardagsfilosofiskt samtal om sina erfarenheter.

Det hela är en fascinerande upplevelse, med bas i Brechts teater och Duras långtgående meditationer över minnet, patriarkatet och erotikens impulser. Inget blir sämre av ett foto som både är minimalistiskt och estetiskt målande samt ett skoningslöst malande soundtrack som består av oändlig loungepartymusik.

OBS. Jag menar verkligen oändlig.


9 mars

Höstsonaten & Höga klackar

Certain Women & Aquarius


10 mars

DEN ALLVARSAMMA LEKEN (1945) & DEN ALLVARSAMMA LEKEN (1977)

Dessa två filmer har jag utförligt skrivit om i en tidigare trippelrecension, där jag också avhandlade min förvirring vad gäller den tredje filmatiseringen från 2016. Det har egentligen inte gjorts någon helt värdig filmatisering av Hjalmar Söderbergs klassiker, men båda dessa filmer har sina förtjänster. Tjinixen goddagens-versionen från 40-talet har Viveca Lindfors – en oslagbar Lydia – och Anja Breiens bildsköna 70-talsfilm har den rätta atmosfären, och en busslast lysande skådespelare. Förutom Stefan Ekman och Lil Terselius i huvudrollerna ser vi Brigitta Andersson, Hans Alfredson, Allan Edwall, Ernst Günther, Stig Ossian Ericson, Erland Josephson, Björn Gedda, Per Mattsson och Rolf Skoglund. I en och samma film! Söndagsbio blir nog inte mer behaglig än så, om ni frågar mig.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *