Sensationernas natt (1922)

Myterna kring D.W. Griffith upphör aldrig att förvåna mig, denne filmens urfader… eller rättare sagt lurfader. Jag vet inte hur många saker som tillskrivits denne man på osakliga grunder, eller hur många saker han fortfarande tillåts ta åt sig äran för sjuttio år efter sin död. Det måste vara ett tydligt tecken på hur svagt det kollektiva intresset är för filmhistoria. Och ett svagt intresse för filmhistoria är också ett svagt intresse, i ordets rätta bemärkelse, för film i sig.

När jag gick igenom Griffiths filmografi för några år sedan var det ett par filmer jag inte nämnde, eftersom de inte var tillgängliga för mig vid tidpunkten. Sensationernas natt var en av dessa titlar, och jag grämde mig särskilt över att jag inte lyckades se den. Detta var ju trots allt Griffiths version av mysteriethrillern, närmare bestämt ”Old Dark House”-subgenren – det hade ju passat oerhört väl med James Whale, som jag skrev om lite senare, i samma filmhistoriska led (via Orson Welles) och om inget annat så är jag ju barnsligt svag för alla filmer som utspelar sig på regnhärjad kvällstid.

Hade det inte varit för mitt Jante-vett hade jag applåderat mig själv för min egen optimism. Det första som måste sägas om Senastionernas natt är nämligen hur uppseendeväckande rasistisk den är. Filmen utspelar sig förstås i ett hus under vars tak ett dussin mordmisstänkta trängs. Tre av karaktärerna är tjänstefolk som gestaltas av vita skådespelare i blackface – den ene mannen är stor och hotfull och säger ingenting utan stryker mest runt och ser allvarlig ut. Den andra mannen är den arketypiska comic relief-figuren – han är antingen mycket glad eller mycket irriterad. Han är också hjärndöd, ohederlig, lat, överhuvudtaget mentalt efter. Ni vet, de är ju lägre stående människor trots allt, mer som djur. Ord fanns att använda för ”dem” när det begav sig, och lita på att Griffith använder dem medan den tragiska clownen råkar ut för tokigheter alla orsakade på grund av hans egen dumhet; varefter vi ska skratta åt hans olycka, till och med när han svävar i livsfara. (Den tredje är en kvinna vars enda uppgift är att vara dum nog att åtrå nyss nämnda clown).

Så att en film av D.W. Griffith är rasistisk kanske inte kommer som någon överraskning… fast då hänger man inte med i den falska historieskrivningen. Vad denna film uppdagar, mer än någon annan Griffith-film jag sett, är vilket uppenbart spel för gallerierna hans förtjänta flopp Intolerance (1916) var. Lögnen som slentrianmässigt reproducerats om den filmen var ju, trots allt, att den var Griffiths egna svar på Nationens födelse (1915), hans ökända propagandafilm för KKK, som definierade Hollywood-blockbustern lika väl som den definierade rasism som en amerikansk folkrörelse (och bidrog till att terrororganisationen återuppstod). Var det inte Intolerance som skulle visa hur human Griffith var? Var det inte hans pudel? Var det inte en film som visade ”andra sidan” av saken, och hur hemskt det är med orättvisa?

Det är mycket lätt att få för sig det, särskilt om man inte sett någon av filmerna, eller speciellt många stumfilmer överlag. Jag vet att det var så jag själv tolkade historien i unga år, innan jag intresserade mig på ett djupare plan för film och filmhistoria. Att faktiskt gå igenom Griffiths filmer var därför en smärre chock. Inte nog med att rasismen i Griffiths filmer var djupt ideologisk – specifik, detaljerad och fundamental – alla hans PR-kupper han hittade på om sig själv har gått till historieböckerna som fakta. Och de är än idag oresonligt svåra att få bort därifrån.

Jag borde ju inte vara förvånad egentligen, men ändå så sitter man där och spänner käkarna i olust inför vad man ser i Sensationernas natt. Visst fortsatte Griffith att vara nedlåtande mot minoriteter i sina senare filmer, särskilt afroamerikaner, och inte var Intolerance en film om intolerans (det är enbart en film om hur fel det är att inte vara kristen protestant). Men det är ändå chockerande att se i Sensationernas natt hur mycket kategoriskt hat han bar, och hur sinnesförvriden hans världsbild var. Det går nästan att läsa filmen som en hämndaktion efter att Intolerance floppade, trots att han för tillfället sänkt garden i en tilltänkt ödmjuk gest. Kritiken kvarstod. Kanske han därför gav upp alla försök att låtsas. Det enda som saknas i Sensationernas natt är nämligen scener med piskrapp och lynchningar.

Häromkring anar jag läsare som undrar varför jag ens bemödar mig med att se en sådan här film, eller hur jag kan sätta ett betyg på den (och om jag nu kan det, hur kan det vara så högt som två stjärnor?)

Här avviker jag från gängse moralisk dekorum – eller hur man ska uttrycka saken – eftersom jag anser att alla filmer bör ses, och kan bedömas. Ett intresse för film – och återigen, hur starkt är det idag? – handlar inte om att stimulera sig själv, eller tillfredsställa sina behov. Alla tycker om att göra det. Men det är inte mitt ”intresse” att äta god mat, eller ha en kul fredagskväll, eller ens gå på bio. Jag tillhör den relativt fåtaliga skala stackare som är intresserade av att studera hur film görs, hur film fungerar och även hur våra egna upplevelser av filmer fungerar (och våga inte använda ordet hobby!) En viktig del av det hela är att förstå filmer som historiska dokument. Särskilt äldre filmer ger oss en fascinerande inblick i hur människor såg på världen och vilka som hade mandat att skapa dessa visioner. Mindre konstnärligt anspråksfulla filmer är faktiskt i det fallet bättre än arty saker. De som gjort väldigt speciella filmer har ju velat komma bort från det typiska. Det är snarare när man ser gamla crowdpleasers som man får en känsla av hur våra drömmar och fantasier i allmänhet såg ut. Och eftersom bilderna rör på sig, och eftersom de är gjorda med kött och blod både framför och bakom kameran, är det som att de kommer till liv igen, som en ande i flaskan.

Här är en film som Sensationernas natt deprimerande, men informativ. Det vore fel av mig att peka ut Griffith som Hollywoods enda rasist. Han var bara ärlig nog med sina postviktorianska åsikter – bland annat för att han visste att många ute i stugorna delade dem. Tveklöst måste den vita medelklasspubliken ha skrattat ihjäl sig åt den antihumana idiot-stereotypen, eller blivit kalla av skräck inför den store, hotfulle varianten. Motsvarigheten till Griffith idag är figurer som Michael Bay och Adam Sandler – populära, till någon mån tabubrytande sluskfilmare som ger folket skiten de gillar. En tröst är att de filmerna åtminstone inte hyllas som verk med stora konstnärliga ambitioner, som man såg på Griffith. Man kan säga vad man vill om den kultur som göder arthousefilmer idag – jag är den förste att vara skeptisk mot den kritiska dimmighet som ofta omgärdar ”kulturfilmer” av olika slag – men filmskapare med riktiga konstnärliga anspråk gör åtminstone de konstnärliga filmerna.

Det Griffith hade på sin sida var ju tiden. Filmmediet var fortfarande ungt, och det var enkelt att uppskatta tanken med hans filmer mer än dess faktiska utförande. Det tankefelet görs fortfarande rätt frekvent – jag har ofta påpekat hur ofta recensioner innehåller referenser till saker (ibland scener!) som faktiskt inte finns i filmen som recenseras – men man kan ge stumfilmseran det att den hade erfarenheterna framför sig. När Griffith gjorde Nationens födelse och Intolerance fanns heller inte möjlighet att studera alla kortfilmer han tidigare gjort på bolaget Biograph – gör man det kan man notera att det är de som faktiskt skapar de saker som Griffith är mest känd för (parallellklippningen, användandet av närbilder och jakten mot klockan i finalen). Hans två långfilmsmammutar innehöll inget han inte gjort förut.

Det dröjde dock inte länge förrän tiden sprang förbi Griffith. Andra filmskapare – Raoul Walsh, Maurice Tourneur, Reginald Barker, Michael Curtiz, Henry Edwards och inte minst regissörer från Skandinavien (Sjöström, Stiller, Christensen), Italien (Pastrone, Serena, Antamoro) och Ryssland (Bauer, Protazanov) – arbetade redan på 1910-talet med tekniker som utvecklade filmkonsten till det den är idag. Ofta såg de vad Griffith försökte göra, och hittade mycket mer effektiva och eleganta sätt att göra det på. Griffith hade kunnat bli en martyr här, vore det inte för att också han snodde alla idéer från andra filmskapare.

För att då till slut säga något om Sensationernas natt som film är det en typisk Griffith-produktion, trots den otypiska genren – detta var hans enda försök att göra en mysteriefilm och det var väl av ingen annan anledning än att han förutsatte att genren kunde vara lukrativ. Inspirationen kom från inflytelserika pjäsen ”The Bat” (1920) som ihop med ”The Cat and the Canary” (1922) blev den verkliga boomen för Old Dark House-mysteriet, filmer om figurer som i någon stor (eventuellt hemsökt) herrgård ränner runt medan mord begås och kluras ut, Cluedo-style.

Griffith var inte först med att göra en Old Dark House-film, men naturligtvis var hans försök det mest bombastiska. Sensationernas natt handlar bara om ett gäng generiskt skildrade medelklassfigurer som anländer för soaré – på något mystiskt sätt är de alla misstänkta för mordet på en spritlangare, och på något ännu mer oförklarligt sätt stannar de kvar i huset även när det visar sig att en galen mördare härjar i huset.

Problemet med filmen är nu inte att den är nonsensartad – en av charmen med stumfilmer är ju att de inte behöver vara rimliga. Filmens uppenbara brist är dess ohyggliga pretentioner. Sensationernas natt är nära två och en halv timme lång, och Griffiths försök att ”förädla” den kommersiella genren är arketypiskt klumpiga. Det mest uppenbara inslaget är en prolog som utspelar sig i Afrika (fråga inte hur illa det är med rasismen där, för jag orkar inte recitera det) som inte får någon förklaring förrän i slutet av filmen, då Griffith försöker klämma in någon slags melodramatisk knorr på det långdragna mysteriet. Men denna knorr – som förstås handlar om en ung kvinna som inte vet om att hennes föräldrar egentligen dött och att hon växt upp med en surrogatmamma – bidrar inte till filmens thrillerinslag mer än att ge den ett helt otympligt bihang.

Filmen har andra scener som, tagna för sig, har bildsköna kvalitéer – vi har den där arketypiska handen som sticker ut från någon ridå i bakgrunden (som skulle återkomma i 1927 års En fasansfull natt, filmatiseringen av ”The Cat and the Canary” och en avsevärt mycket bättre film) och mördaren springer runt med en halsduk för munnen som i Hitchcocks The Lodger (1926) medan han gäckar bakgrunden framför intet ont anande karaktärer – vilket i sin tur har en konstig likhet till Wes Cravens Scream (en film jag noterat har en hel del märkliga paralleller till den amerikanska söderns historiska våld… mer om det en annan dag) Det verkliga krutet sparar Griffith till slutet, då karaktärerna plötsligt jagar skurken ut i en enorm storm som kommer på tal om ingenting.

Det ser rätt läckert ut. Men scenen är otympligt lång och precis som många andra estetiska trevligheter i filmen tjänar den inte berättelsen som försöker bli berättad. Inte heller hjälper dem mot Griffiths ökända fyrkantighet – att filmen är så lång har i slutändan att göra med att han taktlöst låter scener pågå för länge, och då rör det sig om scener som innehåller samma saker vi redan sett. Den första timmen av filmen går ut på att introducera och överförklara karaktärer som vi inte behöver veta speciellt mycket om ändå – och inget blir bättre av hans gränslöst degraderande titelkort där karaktärer inte blir kära de faller för ”the MYSTERY of love”. Inte heller blir de rädda utan de faller för ”the MYSTERY of fear!” – för det är en mysteriefilm förstår ni, men inte vilken mysteriefilm som helst utan en som påminner om en ekande tom gräddtårta.

Jag har tidigare gjort misstaget att ge Griffith cred för att ha varit först på bollen vad gäller ett par estetiska idéer, bara för att senare hitta tidigare exempel som han uppenbarligen norpat (senast bara för någon månad sedan, då finalen på floden i Way Down East (1920) verkar vara färskt plockad från Stillers Sången om den eldröda blomman året innan). Jag ska vara försiktig den här gången. Jag vågar mig på en gissning att de estetiska greppen i Sensationernas natt är lånade om inte från pjäsen den är inspirerad av så från någon annan mysteriefilm gjord däromkring. Jag har inte sett en enda film av Griffith som innehåller något man kan säga att han hittat på helt själv, och den otympliga engångsföreteelsen som är Sensationernas natt lär inte vara den första.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *