Zombietempo! (Night of the Living Dead, 1968)

Hur börjar man en film? Eller, mer specifikt, hur sätter man tonen?

Om det är en skräckfilm – hur ska man skrämmas? Ska man skrämmas på en gång? Ska det ta tid? Hur ska publiken känna att något är obehagligt?

Skräckfilmer är bra analysstoff för de har ett särskilt syfte – de vill skapa en viss känsla – och då är det lätt att se vad de gör för att skapa just den känslan.

Tid är av yttersta vikt, vilket vi strax ska se.

Idealt sett börjar en film – ur en teknisk synpunkt – genom att etablera stil, ton, stämning, rytm och redskap. Det är faktiskt mycket viktigare att en film börjar med att introducera dessa saker än vad det är att den introducerar sin story från början. En berättelse behöver inte vara kronologisk. Den kan börja i mitten eller berättas baklänges. Men de tekniska sakerna bör introduceras genast, så vi får en känsla för vad för typ av film det här är. Vi vet ju alla att så fort vi börjar se på en film så känner vi nästan genast vad det är för typ av film vi ser på. Vi känner filmen innan vi förstår något av den.

Den känslan är förknippad med tid. Känns det långsamt eller går det fort? Har jag tråkigt eller hinner jag inte med?

Skräckfilmer är återigen tacksamma här eftersom de nästan alltid måste leka med tid. Spänning är att dra ut på tiden. Våldsamheter slår snabbt. När går det långsamt? När går det undan?

Låt oss ta en titt på inledningen av George A. Romeros Night of the Living Dead (1968), en milstolpe i genren som råkar förstå det här alldeles utmärkt.

Scenen börjar med att syskonen Johnny och Barbara lägger en krans vid sina föräldrars grav.

En heltagning som denna (högst upp i inlägget) pågår oavbruten i runt sexton sekunder (enligt räkneverket på DVD-spelaren – jag återkommer till det här med bildrutor senare).

Scenen tycks traditionell, filmad med en statisk kamera som inramar skådespelarna. Eftersom vi bara ser och hör dem, och eftersom filmen stannar i denna inramning så pass länge, kan vi också uppfatta att filmens tempo nu är väldigt lugnt, kanske rentav stillastående.

Johnny och Barbara går fram till graven. Detta sker i en liknande obruten statisk tagning. Denna är kortare, men fortfarande elva-tolv sekunder lång, vilket fortfarande är mycket makligt. Eftersom detta är en skräckfilm kan vi ta tillfället i akt att jämföra filmens tempo med dess puls. Den är just nu mycket lugn och normal.

Romero klipper till en närbild medan Johnny och Barbara för sin småkäbbliga dialog, och Johnny för ner korset i marken. Jag vill säga att vi här ”hoppar in” i bilden lite mer, kommer närmare karaktärerna, vågar oss fram och nosa lite. Denna tagning är runt nio-tio sekunder lång. Fortfarande är tempot makligt, men likväl några sekunder kortare än tidigare klipp. Romero kapar faktiskt sekunderna bit för bit, och ökar därmed filmens tempo gradvis, utan att vi märker det annat än på en undermedveten nivå.

Romero accentuerar dialogen med en mediumnärbild på Barbara (runt fem sekunder) innan han klipper tillbaka till närbilden på Johnny (också runt fem sekunder). Man kan spekulera i varför, men här räcker det med att konstatera att vi är med på den här klippningen – vi kan det visuella språket. Även om dessa klipp är hälften så långa som de tidigare så blir vi inte störda av dem. Vi förstår att dialogen accentueras på detta sätt. Vi har ”hoppat in” lite i bilden.

Så hoppar vi ”ut” igen, och är tillbaka i helbilden vi började i. Rytmiskt sett kan man kalla denna bild för scenens ”masterflöde”, helbilder som alltså pågår i runt 10-15 sekunder per klipp.

När vi tittar på tablåer av det här slaget – statiska tagningar där vi bara tittar på skådespelare i bild – börjar vi genast bli mer medvetna om vad skådespelarna gör.

I mitt tidigare exempel United States of Love (2016) är en scen exempelvis filmad utifrån det här perspektivet hela tiden. Vi tvingas då arbeta med det vi har framför ögonen – vi får tid på oss att överväga vad scenen har för betydelse, vad scenografin föreslår, och särskilt vad skådespelarna gör. I en lång obruten tagning blir varje rörelse viktig – att prästen rör flickan med sin vippa, att kvinnan blänger på mannen, dessa är saker som uttrycker att ett starkt drama pågår under ytan.

På samma sätt tar vi in kyrkogården i Night of the Living Dead genom att Romero arbetar med långa tagningar och tar tid på sig. Vi blir också medvetna om att Barbara går ner på knä och ber en bön framför graven – en gest som får en större betydelse just för att vi får se den i en helbild – och att Johnny spatserar bort till vänster i bild blir också något som accentueras. När karaktärerna är i bild så här, oskyddade av närbilder och snabba klipp, kan vi inte ta dem för givet. Det spelar plötsligt roll vad de gör.

Den statiska scenen pågår makliga nio-tio sekunder innan Johnny går in i denna mediumnärbild (samma utrymme som Barbara tidigare hade). Återigen går sekunderna medan han väntar på att Barbara ska bli klar med sin bön. Denna tagning pågår runt elva-tolv sekunder, snäppet längre än ”masterflödet”, och vi känner det på sättet det liksom börjar krypa lite i kroppen. Också Johnny är otålig. ”Hey come on, Barb, church was this morning” gnäller han. Romero har ökat tempot gradvis, men här sänker han det en pytteliten stund, bara för att finta bort oss och göra oss desorienterade….

Sedan avbryts allt av en knall av åska, och en plötslig närbild på Johnny från en vinkel som inte hänger ihop med den vi nyss såg. Om vi ”hoppade in” i bilden förut så har vi nästan ”snubblat in” i bilden nu. Det är som om vi också hoppat till av åskan och inte längre är säkra i filmens bildflöde.

Vi är inte helt säkra på vart Johnny står längre, eller vart han tittar…

… men vi kan reverse-shot-regeln och känner att det måste vara det här han ser. Denna oansenliga tagning på kyrkogården tycks inte ha någon funktion. Den fungerar, skenbart, bara som Johnnys perspektiv. Vi ser en ”man” gå runt där borta men det finns ingen anledning för oss att tro att han är något annat än en statist.

Det vi dock bara på en undermedveten nivå märker är att den här tagningen är mycket kortare än de tidigare. Denna bild ser vi bara runt tre-fyra sekunder.

Tillbaka till Johnny, två sekunder.

Reverse shot, två sekunder. Det är ingen slump att vi får dessa korta tvåsekundersklipp mitt i scenen. Dels planterar det här vad som komma skall, men det gör det även rytmiskt. Romero introducerar här faktumet för oss att det finns snabba klipp i hans repertoar. För tillfället stör de inte det makliga flödet på filmen, men de är där för att komma tillbaka senare.

Tillbaka till Johnny som fortsätter tjata på Barbara och börjar prata om en anekdot ur barndomen. Detta klipp pågår ännu längre än något av de tidigare – runt 24 sekunder.

Romero har nu alltså:

1. Vaggat in oss i en generell rytm på tio-femton sekunder.

2. Gradvis dragit upp rytmen pö om pö.

3. Stört flödet med åska och en ”statist”, tagningar på två sekunder som gör tempot osäkert.

4. Därefter dragit ut på det med en 24 sekunder lång tagning, som gör oss helt osäkra (undermedvetet) på vad som ska hända eller hur vi ska känna.

Reverse shot, fyra sekunder.

Här panorerar Romero nerifrån och upp, vilket överraskar oss (återigen undermedvetet) eftersom kameran fram tills nu varit statisk. Nu rör vi oss plötsligt med karaktärerna. Det är ingen slump att greppet kommer just nu, när vi är som mest fysiskt desorienterade av vad vi ser.

Reverse shot, fyra sekunder igen.

En lite oväntad sak händer här. Johnny pratar och vi förväntar oss att filmen ska klippa tillbaka till Barbaras reaktion, men istället går hon in i bilden och passerar Johnny. Hon har flytt sitt eget reverse shot-schema…

… men kommer inte undan. Romero går 180 grader och trollar fram en ny plats för kameran att vara på för att ”fånga upp” Barbara. Notera hur Johnny tittar bakom ryggen som om han undrar vart kameran tog vägen.

… Johnny måste gå fram och skapa en ny bildkomposition för den här kameravinkeln, alltmedan sekunderna går och tempot återigen skruvas upp. Nu är vi inte bara osäkra i tempot utan även visuellt förvirrade…

Återigen ”flyr” Barbara bilden…

… medan Johnny fäller sin olyckligt ironiska kommentar.

Denna oväntade lilla svit, 180 grader från vart vi var nyss, pågår i tolv-tretton sekunder. Romero har nu dragit oss kors och tvärs i olika hastigheter. Det som började som ett lugnt tempo känns nu opålitligt, kanske man rentav kan kalla tempot för slingrande, som en orm.

Barbara vandrar in i ungefär samma utrymme som Johnny tidigare hade i sitt blickfång. Johnny kommer in i bilden och ”leker” att han förföljer henne som en boogeyman. Detta klipp är nere på runt fem sekunder igen, och Romero vet att vår hjärna inte är bra på kontext. Vi vet att Johnny retas, och att Barbara blir rädd utan att vara i egentlig ”fara”. Men rent visuellt kommuniceras bilden av att hon blir jagad. Vi  kan inte låta bli att inte se det, även om vi rent intellektuellt förstår vad som faktiskt berättas i scenen.

Barbara springer ut ur sin planimetriska mediumnärbild och lämnar fältet tomt, innan Johnny kliver in i samma bild – detta lekfulla grepp är en visuell trend lånad av Godard och franska nya vågen som kanske med viss bitterljuv nostalgi genast placerar den här filmen i 60-talet. Den här typen av ”spring in och ut från höger till vänster”-tagning användes knappt under något annat årtionde, nämligen.

Men Hitchcock är fortfarande med i bilden, så att säga, för vår vän ”statisten” lunkar fortfarande runt i bakgrunden. Johnny får till och med syn på honom själv.

Trots den iögonfallande tagningen är det här segmentet bara fyra sekunder långt. I och med att Johnny och Barbara börjat röra på sig har vi också gjort det, både visuellt och rytmiskt.

Revershe shot, runt 3-4 sekunder.

Reverse shot, runt 3-4 sekunder.

Nu kommer nästa överraskning – handhållen kamera. Vi har nu lossnat från våra statiska gängor och rör oss på marknivå som om vi tittar på en dokumentär. Ett högt c på ljudspåret signalerar också genast att något inte är som det ska. Vi rör oss runt den mystiske mannen. Vi ser att Barbara inte är uppmärksam. Vi kan ana att något är fel här även om vi inte kan säga säkert vad.

Detta segment är på runt 4-5 sekunder, och det som följer är Romero som drar åt sin snara…

Johnny stannar och ser sig om, knappt 2 sekunder…

Mannen attackerar, 1 sekund.

Reverse shot, knappt 1 sekund, följt av kampen mot mannen.

Här börjar DVD:ns räkneverk spela mindre roll. Från stunden mannen attackerar fram tills dess att Johnny attackerar mannen klipper Romero en gång i sekunden. I verkligheten är det dock finkänsligare saker han gör – i gammal hederlig analog filmklippning talar man nämligen i bildrutor. Det är alltså på rutnivå Romero klipper, och sättet vi ”känner” tempot öka beror alltså på minutiösa justeringar. Här kan man verkligen tala om en analog kvalitet, för Romero klippte förstås de här bildrutorna för hand – på det stora hela var den klippta rutan klippt när den väl var klippt, så det gällde att klippa med omsorg (idag kan vi ändra och göra om på digitala program hur mycket vi vill).

Hursomhelst. De här snabba klippen klockar in på en sekund var, men i verkligheten ligger de allihop närmare eller längre bort från den hela sekunden. Romero trimmar hundradelar här.

Barbara flyr kameran igen och hamnar i denna mediumnärbild. Vi har lösgjort oss från dramatiken något nu, och denna bild pågår i våra lite mer välbekanta 3-4 sekunder. Lugnet är på väg tillbaka.

Johnnys kamp mot zombien i två segment, också på 3-4 sekunder var, sammanförda av ett jump cut (återigen, rätt 60-talstypiskt). Sedan tillbaka till Barbara på runt 3 sekunder igen.

Kampen fortsätter i en längre obruten tagning. Denna pågår runt 8 sekunder – Romero ”återplanterar” den längre rytmen som vi började i. Vi har åkt ner i nollpunkten och nu är vi på väg tillbaka.

Johnny knockas, 3-4 sekunder

Barbaras reaktion runt 2 sekunder, och zombien som tittar upp runt 2 sekunder.

Barbara springer, runt 4 sekunder.

Zombien följer efter, i samma utrymme som vi började i. Också detta i cirka 4 sekunder.

Vid det laget Barbara hunnit ta sig till huset, där resten av filmen utspelar sig, gör hon det i en tagning som går rymliga 8 sekunder.

I jämförelse med moderna filmer är Night of the Living Dead helt klart en långsam film – den föredrar enklare hel- eller mediumbilder på mellan 4 och 26 sekunder. Romero visar dock att han kan ändra på rytmen när det kommer en särskilt spännande scen. Om en film klipper en gång var tjugonde sekund är det lite grann som att läsa en bok och vända blad i sakta mak. Om den klipper en gång var femte sekund är det som att vi vänder blad väldigt snabbt. Om den klipper en gång varje sekund vänder bladen på oss – vi har inte längre kontroll på vad vi ser och vi är i filmens händer.

Allt det här har att göra med tiden som den pågår, tja, medan den pågår. Hur den är framställd. Det är därför en två timmar lång film kan kännas kort, eller en 80 minuter kort film kan kännas lång. Tid är som bekant relativt, och en film utnyttjar denna relativitet i klippningen – där manipulerar den tiden, delar upp den i segment, för ihop segmenten, skapar en inre rytm (klippet från den ena bilden till den andra) och en yttre (hur långsam eller snabb, eller lugn eller intensiv, filmen känns överlag).

Bra skräckfilmer är kanske de mest generösa filmerna om man vill ha fler exempel – Halloween, till exempel, där också John Carpenter leker med den långa tagningen – men poängen är att tid på film inte bara är en fråga om storytid utan även realtid. Överhuvudtaget är denna realtid viktig för att vi ska få en känsla för filmen. Filmskapare kan använda alla möjliga saker för att skapa stämning, ton eller frammana en känsla – musik, scenografi, foto – men det är till syvende och sist klippningen som dirigerar dessa saker så att stämningen, tonen och känslan faktiskt framgår. Det är därför man kan säga – som många gjort – att klippningen är det enda helt unika som filmkonsten har. I klippningen, i detta experiment med tid, bultar filmens själva hjärta.

FREDRIK FYHR


PS.

Denna analys inspirerades av en videoessä som finns på Criterions utgåva av Night of the Living Dead. Den finns inte tillgänglig annat än där, men för den som kan se den rekommenderar jag den varmt. Det är de på Criterion, inte jag, som noterat att Romero drar åt sin snara på det här sättet. Allt annat i det här inlägget är dock hämtat ur min egen hjärna. Criterions utgåva av filmen ser fantastisk ut, men tekniska problem har gjort att jag här fått använda en risig public domain-kopia utgiven på en gammal DVD. Ändå, fair play och man gör vad man kan.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *