Sex and the City 2 (2010)

Den första filmen var en sak. Usel timing, om inget annat. ”The Movie”-versionen av Sex and the City anlände samtidigt som finanskrisen år 2008  Storyn om en grupp privilegierade, något världsfrånvända shopoholics kändes plötsligt – oh no! – ute.

Men det är bara en halv ursäkt. Filmen var inte bra. Även en som bara sett något enstaka avsnitt av serien – som undertecknad – kunde se att karaktärerna förvandlats till senkapitalistiska zombier som bara gick runt och orerade över trasmiga ytligheter och exposition. Det var en tom, dum, tung film där serien varit skarp, smart och lättsam.

Men om den första filmen var dålig var den andra en absolut mardröm.

”How the mighty have fallen”. Jag tror det är Cynthia Nixons Miranda som konstaterar det. Uh-huh. Hade det inte varit för att filmen (en gång i tiden) var byggd på en serie hade man inte haft någon som helst idé varför någon skulle vilja se en film om de här karaktärerna, en gång i tiden personliga rollfigurer för begåvade skådespelare, här förvandlade till sackosäckar av klichéer och gnäll. I en av filmens bästa scener – inte värsta, alltså, utan bästa – skålar de för alla mammor som uppfostrar sina barn ”utan hjälp”. Ja, vad vore världen utan au pairs.

Filmen är 146 bestraffande minuter lång. Redan startsträckan är oresonligt utdragen, eftersom Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) finner att livet som gift kvinna är ett liv som gift kvinna. Hennes sedan länge åtrådda Mr. Big (Chris Noth), seriens ”amour d’etre”, har mage att köpa en TV till sovrummet. Oh, no he didn’t! Nu vill han bara stanna hemma, äta hämtmat och glo på burken. Carrie finner utsikterna mindre lockande. Hon tar en veckolång time-off i sin gamla lägenhet (som hon såklart har kvar) men när han föreslår att göra det hela till en rutin blir hon förskräckt och provocerad. Det är som om dessa två människor aldrig känt varandra en dag. Senare kysser hon en annan man och stort drama uppstår. Carrie får panik och Big stirrar ut i ingenstans om om någon slängt iväg hans favoritleksak. Mina ögon säger mig att de här är två vuxna människor. Men går de fortfarande på dagis?

Men icke ska vi bry oss för mycket, för naturligtvis kommer Carrie sent omsider att inse – precis som hon gjorde i den förra filmen – att allt hon sagt, tänkt och gjort varit idiotiskt och att allt Big sagt, tänkt och gjort varit helt rätt. Tänka sig!

Om hela den här tradiga första akten av filmen är en mycket långtråkig mardröm så är resten av filmen – när kvartetten sticker till Abu Dhabi – en lång rutschkana ner i helvetet på jorden.

Resan kommer till via Samantha (Kim Cattrall) som av någon långsökt anledning eller annan känner en shejk. Det visar sig att Samantha är i klimakteriet nu, vilket teoretiskt sett hade kunnat ligga till grund för en rätt subtil typ av humor… säger teoretiskt som i någon kvantfysisk möjlighet eller så, för i den här filmen är hon bara okåt (haha) och svettas jämt (jag dör av humor), vilket förstås är olämpligt eftersom hon är på väg till Saudiarabien, där kvinnor måste vara heltäckta och så vidare… wait, what?

Jodå. Vi har inte ens börjat närma oss filmens känsla för dålig smak än – dålig smak, vilket väl om något är det sista man förväntas hitta i en Sex and the City-film. Men denna uppföljare – på alla sätt en ”nummer två”-film – har följt den oresonliga impulsen att göra om serien till en ”politiskt inkorrekt” vulgokomedi i Baksmällan-stil. Karaktärerna är inte ens skalen av sina forna jag, och de existerar bara för att vara tomma objekt åt en ”story” som är helt ogängad. Tekniskt sett försvinner hela filmen ut i en serie eskapader som blir mer och mer ”problematiska”, innan man till sist måste jämföra filmen med Griffiths Nationens födelse (1915).

Det är en sak att skämta på andra kulturers bekostnad, särskilt när man skämtar om en regim som de facto är en förtryckarstat. Men ingen inblandad i Sex and the City 2 har tänkt på begrepp som ”satir” eller ”politiskt inkorrekt”. Snarare har man tänkt ”politiskt defekt” och istället för satir… jag vet inte vad jag ska kalla det, ”splattir”? Ett glatt klafsande upp och ner i den mest hjärndöda sandlåda av rasism man kan tänka sig. De flesta filmer är dåliga av en slump men det har krävts en kalkylerad ansträngning för att göra den här filmen så motbjudande som den till sist lyckas bli. Det verkar som att det bor en amerikan inuti varje arab, och denna förtryckta figur kan inte vänta på att komma ut. Andra kulturer, särskilt de i Mellanöstern, är inte värda ett dugg – den enda anledningen till att åka till ett land i Mellanöstern är för att köpa skor för 20 dollar. Medan gänget bor i ett palats tas de hand om slavar – slavar – och en av dem konstaterar att han bara kan träffa sin fru var tredje månad eftersom han arbetar för en slavlön. Carries reaktion är – oerhört nog – att ”tänka sig, det finns alla möjliga typer av förhållanden.”

Filmens ondskefulla politiska maskineri matchas bara av dess overkliga, nästan utomjordiska nivå av idioti. Det finns en enkel skönhet i djuphavsfiskar och bajsiga bebisblöjor som Sex and the City 2 inte kan matcha i en enda bildruta av bling. Filmen är ett konstnärligt missfoster, avlad genom en intellektuell våldtäkt. Jag menar, faktiskt, verkligen… fy fan!

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *