💿 Sex and the City 2 (2010)

Den första filmen var en sak. Usel timing, om inget annat. ”The Movie”-versionen av Sex and the City anlĂ€nde samtidigt som finanskrisen Ă„r 2008  Storyn om en grupp privilegierade, nĂ„got vĂ€rldsfrĂ„nvĂ€nda shopoholics kĂ€ndes plötsligt – oh no! – ute.

Men det Ă€r bara en halv ursĂ€kt. Filmen var inte bra. Även en som bara sett nĂ„got enstaka avsnitt av serien – som undertecknad – kunde se att karaktĂ€rerna förvandlats till senkapitalistiska zombier som bara gick runt och orerade över trasmiga ytligheter och exposition. Det var en tom, dum, tung film dĂ€r serien varit skarp, smart och lĂ€ttsam.

Men om den första filmen var dÄlig var den andra en absolut mardröm.

”How the mighty have fallen”. Jag tror det Ă€r Cynthia Nixons Miranda som konstaterar det. Uh-huh. Hade det inte varit för att filmen (en gĂ„ng i tiden) var byggd pĂ„ en serie hade man inte haft nĂ„gon som helst idĂ© varför nĂ„gon skulle vilja se en film om de hĂ€r karaktĂ€rerna, en gĂ„ng i tiden personliga rollfigurer för begĂ„vade skĂ„despelare, hĂ€r förvandlade till sackosĂ€ckar av klichĂ©er och gnĂ€ll. I en av filmens bĂ€sta scener – inte vĂ€rsta, alltsĂ„, utan bĂ€sta – skĂ„lar de för alla mammor som uppfostrar sina barn ”utan hjĂ€lp”. Ja, vad vore vĂ€rlden utan au pairs.

Filmen Ă€r 146 bestraffande minuter lĂ„ng. Redan startstrĂ€ckan Ă€r oresonligt utdragen, eftersom Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) finner att livet som gift kvinna Ă€r ett liv som gift kvinna. Hennes sedan lĂ€nge Ă„trĂ„dda Mr. Big (Chris Noth), seriens ”amour d’etre”, har mage att köpa en TV till sovrummet. Oh, no he didn’t! Nu vill han bara stanna hemma, Ă€ta hĂ€mtmat och glo pĂ„ burken. Carrie finner utsikterna mindre lockande. Hon tar en veckolĂ„ng time-off i sin gamla lĂ€genhet (som hon sĂ„klart har kvar) men nĂ€r han föreslĂ„r att göra det hela till en rutin blir hon förskrĂ€ckt och provocerad. Det Ă€r som om dessa tvĂ„ mĂ€nniskor aldrig kĂ€nt varandra en dag. Senare kysser hon en annan man och stort drama uppstĂ„r. Carrie fĂ„r panik och Big stirrar ut i ingenstans om om nĂ„gon slĂ€ngt ivĂ€g hans favoritleksak. Mina ögon sĂ€ger mig att de hĂ€r Ă€r tvĂ„ vuxna mĂ€nniskor. Men gĂ„r de fortfarande pĂ„ dagis?

Men icke ska vi bry oss för mycket, för naturligtvis kommer Carrie sent omsider att inse – precis som hon gjorde i den förra filmen – att allt hon sagt, tĂ€nkt och gjort varit idiotiskt och att allt Big sagt, tĂ€nkt och gjort varit helt rĂ€tt. TĂ€nka sig!

Om hela den hĂ€r tradiga första akten av filmen Ă€r en mycket lĂ„ngtrĂ„kig mardröm sĂ„ Ă€r resten av filmen – nĂ€r kvartetten sticker till Abu Dhabi – en lĂ„ng rutschkana ner i helvetet pĂ„ jorden.

Resan kommer till via Samantha (Kim Cattrall) som av nĂ„gon lĂ„ngsökt anledning eller annan kĂ€nner en shejk. Det visar sig att Samantha Ă€r i klimakteriet nu, vilket teoretiskt sett hade kunnat ligga till grund för en rĂ€tt subtil typ av humor… sĂ€ger teoretiskt som i nĂ„gon kvantfysisk möjlighet eller sĂ„, för i den hĂ€r filmen Ă€r hon bara okĂ„t (haha) och svettas jĂ€mt (jag dör av humor), vilket förstĂ„s Ă€r olĂ€mpligt eftersom hon Ă€r pĂ„ vĂ€g till Saudiarabien, dĂ€r kvinnor mĂ„ste vara heltĂ€ckta och sĂ„ vidare… wait, what?

JodĂ„. Vi har inte ens börjat nĂ€rma oss filmens kĂ€nsla för dĂ„lig smak Ă€n – dĂ„lig smak, vilket vĂ€l om nĂ„got Ă€r det sista man förvĂ€ntas hitta i en Sex and the City-film. Men denna uppföljare – pĂ„ alla sĂ€tt en ”nummer tvĂ„”-film – har följt den oresonliga impulsen att göra om serien till en ”politiskt inkorrekt” vulgokomedi i BaksmĂ€llan-stil. KaraktĂ€rerna Ă€r inte ens skalen av sina forna jag, och de existerar bara för att vara tomma objekt Ă„t en ”story” som Ă€r helt ogĂ€ngad. Tekniskt sett försvinner hela filmen ut i en serie eskapader som blir mer och mer ”problematiska”, innan man till sist mĂ„ste jĂ€mföra filmen med Griffiths Nationens födelse (1915).

Det Ă€r en sak att skĂ€mta pĂ„ andra kulturers bekostnad, sĂ€rskilt nĂ€r man skĂ€mtar om en regim som de facto Ă€r en förtryckarstat. Men ingen inblandad i Sex and the City 2 har tĂ€nkt pĂ„ begrepp som ”satir” eller ”politiskt inkorrekt”. Snarare har man tĂ€nkt ”politiskt defekt” och istĂ€llet för satir… jag vet inte vad jag ska kalla det, ”splattir”? Ett glatt klafsande upp och ner i den mest hjĂ€rndöda sandlĂ„da av rasism man kan tĂ€nka sig. De flesta filmer Ă€r dĂ„liga av en slump men det har krĂ€vts en kalkylerad anstrĂ€ngning för att göra den hĂ€r filmen sĂ„ motbjudande som den till sist lyckas bli. Det verkar som att det bor en amerikan inuti varje arab, och denna förtryckta figur kan inte vĂ€nta pĂ„ att komma ut. Andra kulturer, sĂ€rskilt de i Mellanöstern, Ă€r inte vĂ€rda ett dugg – den enda anledningen till att Ă„ka till ett land i Mellanöstern Ă€r för att köpa skor för 20 dollar. Medan gĂ€nget bor i ett palats tas de hand om slavar – slavar – och en av dem konstaterar att han bara kan trĂ€ffa sin fru var tredje mĂ„nad eftersom han arbetar för en slavlön. Carries reaktion Ă€r – oerhört nog – att ”tĂ€nka sig, det finns alla möjliga typer av förhĂ„llanden.”

Filmens ondskefulla politiska maskineri matchas bara av dess overkliga, nĂ€stan utomjordiska nivĂ„ av idioti. Det finns en enkel skönhet i djuphavsfiskar och bajsiga bebisblöjor som Sex and the City 2 inte kan matcha i en enda bildruta av bling. Filmen Ă€r ett konstnĂ€rligt missfoster, avlad genom en intellektuell vĂ„ldtĂ€kt. Jag menar, faktiskt, verkligen… fy fan!

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *