💿 Hannibal (2001)

Finns det nÄgot lÀskigt med konst och klass?

Är inte det en av de mest intressanta aspekterna av Hannibal Lecter och vĂ€rlden Thomas Harris gett honom? SĂ€rskilt i Hannibal, bĂ„de i Harris’ lyxskrĂ€piga bok och Ridley Scotts oĂ„tkomliga filmatisering, Ă€r det nĂ„got som inte stĂ€mmer med skalorna. Fint Ă€r fult och fult Ă€r fint. En bit lyxtartar i Toscana eller Ă€r det en bit mĂ€nniskohjĂ€rna du har i munnen? Hungriga grisar Ă€ter ansiktsbitar, sĂ„ Ă€ven hundar… men Caravaggio, vilken mĂ„lare! SkĂ€r ett snitt runt buken och se tarmarna plaska ner pĂ„ det pittoreska torget. Roligare Ă€n sĂ„ hade man faktiskt inte pĂ„ medeltiden.

Det finns mĂ„nga anledningar till att Hannibal inte fungerar som film – inte minst en konstigt splittrad intrig som inte cirkulerar kring nĂ„got vettigt – men det finns Ă€ndĂ„ nĂ„got som överlever den, nĂ„gon paradoxal lockelse. Jag tror den Ă€r tudelad – Ă„ ena sidan fascinationen för excellens, konstnĂ€rlig kulmen, höjden av finess och flĂ€rd. Å andra sidan utmaningen i mörkret, viljan att se den mest krassa och konstlösa depravitet som gĂ„r att förestĂ€lla sig. De flesta mĂ€nniskor vet inte vad de skulle med en Rembrandt till om de ens hade den, och nĂ€r de spolar ner sin skit i toaletten tycks den ”försvinna”.

Turbulensen i Hannibal kommer frĂ„n kĂ€nslan av att den dĂ€r tavlan plötsligt fĂ„r liv, dess essens sipprar ut i vardagsrummet och du Ă€r plötsligt del av en högre sfĂ€r – samtidigt, utan att du mĂ€rker det, svĂ€mmar klosetten över inne pĂ„ toan. Du Ă€r plötsligt i en vĂ€rld av flĂ€rd och skit. Den vanliga mellanvĂ€rlden, dĂ€r vi till vardags befinner oss och dĂ€r vi av olika anledningar hĂ„ller bĂ„da dessa saker pĂ„ avstĂ„nd, har luckrats upp.

Det Ă€r alltsĂ„ en sĂ„dan dĂ€r film som man minns som intressant, fram tills dess att man ser om den (igen) och konstaterar att den fortfarande inte Ă€r filmen man fĂ„r för sig att den ska vara. Jag har fortfarande inte kommit fram till om jag tycker att det Ă€r kĂ€nslan av sjĂ€lva filmen jag fortfarande attraheras av eller om det bara Ă€r en frĂ„ga om bra PR – vad som pĂ„ akademiska kallas paratexten. Vi kan Ă€ven kalla det Waterworld-syndromet. Affischen Ă€r ju sĂ„ vacker. MĂ„ste inte filmen ha nĂ„got med den att göra Ă€ndĂ„?

Men jag skrev en recension av filmen nĂ€r den kom, och den finner jag vara sĂ„ god som nĂ„gon – jag var bara femton, sĂ„ jag kunde inte helt sĂ€tta fingret pĂ„ kĂ€nslan dĂ„, men den var Ă€ndĂ„ uppenbar nog för att jag skulle kunna identifiera den. LĂ„t mig citera recensionen i sin helhet (frĂ„n februari 2002):


Ingen uppföljare behöver leva upp till sitt original. En uppföljare Àr snarare som bÀst nÀr den skapar en viss distans till sin föregÄngare. Ser man det ur den synvinkeln Àr Hannibal en utmÀrkt uppföljare. Den upprepar inte sig sjÀlv, vilket hade varit att lÄta FBI-agenten Clarice Starling springa runt efter en ny seriemördare, med muntre kannibaldoktor Hannibal Lecter som guide igen.

IstĂ€llet fokuserar filmen, smĂ„tt briljant, pĂ„ Lecter sjĂ€lv. Alla Ă€r ute efter honom hĂ€r, frĂ„n Starling (nu spelad av Julianne Moore) till ett av hans offer, en vanskapt galning som Ă€gnar all vaken tid Ă„t att jaga rĂ€tt pĂ„ honom (han spelas av en oigenkĂ€nnbar Gary Oldman bakom genuint Ă€cklig makeup) och en mullig polis i Toscana som lockas av FBI:s belöningssumma och dumdistrigt försöker sig pĂ„ att haffa honom sjĂ€lv. Det Ă€r nĂ€mligen i detta kulturmecka som Lecter befinner sig – han spatserar runt mitt i ljusan dager som ”Dr. Fell” som om han bara vĂ€ntar pĂ„ att bli igenkĂ€nd sĂ„ han fĂ„r nĂ„gon att Ă€ta upp.

Filmen ger oss en touch av Lecters klass (till skillnad frĂ„n originalets sunkiga skitighet) och hans livsstil – det ger oss en bra distans till den första filmen, dĂ€r Lecter till största delen var inspĂ€rrad, men den ignorerar den heller inte. Vi kanske fortfarande minns vĂ„rdaren Barney (Frankie Faison). Det visar sig att han sitter pĂ„ Lecter-memorabilia vĂ€rt tusentals dollar – ett av fynden Ă€r band dĂ€r Lecter och Starlings dialoger finns inspelade. Vi hör Anthony Hopkins vĂ€sande över ljudspĂ„ret och minns att vi ser pĂ„ en uppföljare. Det Ă€r sĂ„ bra uppföljare görs. Hannibal Àr, kanske, rentav en fantastisk uppföljare. Det Ă€r dĂ€remot en mindre fantastisk film.

Kanske Ridley Scott Ă€r felvald i registolen. Jag hade inte trott det kunde vara sant, men nu nĂ€r jag sett filmen mĂ„ste jag sĂ€ga det. NĂ€r jag först hörde talas om projektet var jag skeptisk – varför en uppföljare till NĂ€r lammen tystnar av alla saker? – men om nĂ„gon skulle ta sig an den sĂ„ kunde inte Scott vara fel. Han Ă€r nĂ€stan aldrig fel. Men jag antar att han inte gillade uppgiften, för filmen Ă€r riktigt tom.

SkĂ„despeleriet Ă€r det starkaste kortet. Julianne Moore Ă€r okej i huvudrollen – tio Ă„r har gĂ„tt sedan sist och mycket har förĂ€ndrats, sĂ„ vi behöver inte sakna Jodie Foster mer Ă€n nödvĂ€ndigt. Hopkins Ă€r utmĂ€rkt sĂ„klart… men Lecter har verkligen blivit galen. Hans frihet har gjort att han utvecklat den typiska filmpsykopatens syndrom av hjĂ€rndöd mordiskhet. Lecter, som vi tĂ€nkte oss var en fantasifull och smart snubbe, har nu trist nog börjat ha ihjĂ€l folk pĂ„ stubben istĂ€llet för att Ă€ta dem (han tar knappt en enda bit av nĂ„gon alls i den hĂ€r filmen). Dessutom har han börjat klĂ€cka ur sig trista vitsar som aldrig förr. Hans genuina humor har bytts ut mot one liners som Ă€rligt talat kĂ€nns mer som Hollywood Ă€n Toscana.

Men jag lurades nĂ€stan av filmen, för den ser vĂ€ldigt klassig och konstnĂ€rlig ut. Jag funderade pĂ„ den, sĂ„g den en gĂ„ng till, och fann att mina misstankar stĂ€mde. Jo filmen ser snygg ut, det gör den verkligen, och den ser ut att mixa splatter med intellekt pĂ„ ett sĂ€tt som fĂ„ andra… men filmen Ă€r i slutĂ€ndan bara tom. NĂ€r den inte Ă€r ett vĂ€ltrande i Ă€ckelpĂ€ckel Ă€r den lĂ„ng och trist. Detsamma gĂ€ller för storyn och dialogerna. Det Ă€r vĂ€ldigt mycket snack men vad Ă€r det för verkstad som egentligen pĂ„gĂ„r hĂ€r?

Jag skulle vilja att Hannibal var ett mÀsterverk. Men den har bara ett flÄdigt skal, och den Àr utsmyckad med fina skÄdespelare, och de hÀr sakerna tÀcker över det konstiga ingenting som ekar i kÀrnan av alltihop.


SĂ„ sjutton Ă„r har gĂ„tt sedan dess och jag hĂ„ller med mitt sextonĂ„riga jag till punkt och pricka – those were the days förresten, nĂ€r man (lĂ€s jag) utan problem sĂ„g alla filmer tvĂ„ gĂ„nger pĂ„ raken för att försĂ€kra mig om att jag sett rĂ€tt första gĂ„ngen. Jag var lillgammal men ocksĂ„ hemskt ambitiös och beundransvĂ€rt sjĂ€lvsĂ€ker. Idag hade jag förmodligen försökt förklara exakt varför storyn inte leder nĂ„gonstans, och precis pĂ„ vilket sĂ€tt karaktĂ€rerna inte bidrar till att ge filmen nĂ„gon mening, men dĂ„ vĂ„gade jag konstatera att filmen helt enkelt var ”lĂ„ng och trist”.

Men redan dĂ„ uppfattade jag filmens mĂ€rkliga ”aura”. Lurad ville jag inte vara, mĂ€rk vĂ€l, men nĂ„got fanns ju dĂ€r bortom filmens sjĂ€lva substans. Till nĂ„gon mĂ„n handlar det nog bara om teknisk rĂ„styrka – Ridley Scott vet hur man gör en snygg film, och ser man filmen med Scotts kommentarspĂ„r sĂ„ framgĂ„r det rĂ€tt tydligt att han bara sĂ„g filmen som en teknisk uppgift, dĂ€r utmaningen var att redigera Harris’ bok (och har man invĂ€ndningar pĂ„ storyn skyller Hopkins helt pĂ„ Harris).

Det andra kanske Ă€r Lecters Ă„trĂ„vĂ€rda frihet och övermĂ€nsklighet. Kunskap Ă€r som bekant makt, och tanken pĂ„ att en mycket slug och kunnig person kan övermanna oss Ă€r beslĂ€ktad med tanken pĂ„ att kultiverat folk som kommer frĂ„n en tung överklass Ă€r ”bĂ€ttre” Ă€n ”oss andra”. Vi talar ofta om klassklyftor som om de inte alls hade nĂ„got att göra med vĂ„ra mĂ€nskliga impulser, och de förestĂ€llningar, rĂ€dslor och begĂ€r som pĂ„verkar vĂ„rt omdöme varje dag.

Medan Lecter var i fĂ„ngenskap i NĂ€r lammen tystnar var han nĂ„got av ett djur i en bur – kom inte för nĂ€ra för dĂ„ biter han dig (bokstavligt talat). En skrĂ€cktrigger dĂ„ var makten han kunde utöva pĂ„ en bara frĂ„n sin fĂ„ngenskap; med sina ord kunde han fĂ„ folk att ta livet av sig, varför vi anade att Starling var i fara bara genom att lyssna pĂ„ honom.

PĂ„ fri fot Ă€r Lecter, Ă„ ena sidan, ett mer förutsĂ€gbart filmmonster i Freddy Krueger-traditionen – eller, mer specifikt, i Tom Ripley-traditionen (de italienska miljöerna klingar sĂ€rskilt bekant). Hans vapen Ă€r i Hannibal hans kultivering. Mer Ă€n ett monster lĂ€ngst in i en mörk grotta, som i den förra filmen, Ă€r han nu ett salongsdjur. Eftersom han har goda smaklökar och kan de bĂ€sta vinerna smĂ€lter han in i en högborgerlighet som de flesta av oss inte har tillgĂ„ng till Ă€ndĂ„. Vi kan ana att han dödar de som han anser vara ”osmakliga”, ironiskt nog, de som han inte anser förtjĂ€nta av ett intellekt; de som anvĂ€nder sin hjĂ€rna sĂ„ lite att de lika gĂ€rna kan Ă€ta den.

Vi kan förestĂ€lla oss att han inte Ă€r nĂ„gon direkt ”kannibal” i ordets exakta bemĂ€rkelse. I sin grĂ€nslöshet har han sĂ€kert bara testat pĂ„ mĂ€nniskokött nĂ„gon gĂ„ng och tĂ€nkt att ”hm, not bad”. NĂ€r han sedan Ă€ter nĂ„gon Ă€r det för att förnedra offret pĂ„ ett sĂ„ kultiverat sĂ€tt som möjligt – offret Ă€r mindre vĂ€rt Ă€n en betjĂ€nt eller ens en slav. Offret hamnar pĂ„ tallriken, bland klingande glas och gott dekorum.

SĂ„ Hannibal Lecter Ă€r med andra ord en slags seriemördarvariant av en mindre grodliknande Horace Engdahl, enprocentarnas tyranni förkroppsligat i mĂ€nniskoĂ€taren, de som sitter och dinerar högst upp i pyramiden och bokstavligt talat Ă€ter oss andra. Lockelsen (för en publik som Ă€lskar, lĂ„t sĂ€ga, ”Downtown Abbey” eller engelska antikrundan) handlar om att ta nĂ„gra farliga steg nĂ€rmare honom för att fĂ„ en glutt… sedan rycka tillbaka just i tid för att inte förlora nĂ„gon kroppsdel. I Hannibal har kedjorna lossnat och djuret Ă€r fritt… filmen lyckas inte riktigt fĂ„ till just den skrĂ€cken, för jag tror att just den skrĂ€cken Ă€r vad allt handlar om, men den kommer kanske nĂ€ra nog för att vi ska kunna vittra den.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *