đŸ“œ Videosöndag – vecka 13 2019

<- vecka 12.

25-26 mars 

TOKSTOLLEN (1965) & SOIGNE TA DROITE/UNE PLACE SUR LA TERRE (1987)

NĂ€. Vi kan inte ha en mĂ„nad med underskattade och missförstĂ„dda filmer som tema och inte nĂ€mna Godard, regissören som ingen ”in the know” lĂ€ngre vet vad de ska göra med eftersom han en gĂ„ng i tiden var hipp och nu Ă€r lĂ€ngre ner Ă€n dipp – han har försvunnit ner i ett anti-zeitgeist-hĂ„l som ingen vet hur man fiskar i.

LĂ„t oss dĂ€rför försöka anvĂ€nda det enda vi alltid har – det egna omdömet! Vi gör det glatt, dessutom, med tvĂ„ av karlns mest muntra filmer.

Tokstollen Àr tvivelsutan den mest berömda av dessa tvĂ„ filmer. Faktum Ă€r att Tokstollen Àr en av Godards kĂ€ndaste överlag – ett av nya vĂ„gens flaggskepp dĂ€r Jean-Paul Belmondo och Anna Karina bryter upp frĂ„n sina liv och ger sig av pĂ„ villovĂ€gar tillsammans. Liksom han var i Godards genombrott Till sista andetaget Àr Belmondo engagerat filosofisk medan Karina Ă€r en drömmare (Ă€ven om hon Ă€r bĂ€ttre pĂ„ att prickskjuta gangsters och andra kallblodigheter).

Naturligtvis Ă€r det inte lönt att prata om en story – det sĂ€gs att filmen spelades in ”utan manus”, vilket Ă€r en rĂ€tt menlös sak att sĂ€ga om Godard (hade han nĂ„gonsin ett manus?). Filmen bestĂ„r mest av spontana utfall och filosofiska utsvĂ€ngningar som bestĂ„r av intellektuellt plock som Godard antingen redan avhandlat eller skulle komma att ge sig pĂ„ i mer ”seriösa” former. MĂ„nga enskilda scener Ă€r obetalbara, men sĂ„ Ă€r ocksĂ„ filmen enbart ett pĂ€rlhalsband av enskilda scener – överlag Ă€r det nog Godards lĂ€ttviktigaste och mest arketypiskt 60-talsaktiga film.

För en som beundrar denna regissör sĂ„ mycket som jag Ă€r det kanske inte den enklaste eller mest sjĂ€lvklara film att nĂ€rma sig – för det Ă€r den film som pĂ„ sĂ„ mĂ„nga sĂ€tt förkroppsligar den typiska klichĂ©bilden som de flesta har av en Godardfilm – men den Ă€r dĂ€rmed sagt inte möjlig att negligera. SĂ€rskilt inte nĂ€r det Ă€r sĂ„ kravlöst kul att se den.

Det Ă€r dock lustigt hur man pratar om Godards ”senare verk” och menar de filmer han gjorde efter den handfull filmer han gjorde pĂ„ 60-talet… Godards ”senare” period Ă€r alltsĂ„ 50 Ă„r lĂ„ng medan hans ”tidiga” Ă€r knappt ett Ă„rtionde. Men, Ă„terigen, det Ă€r lĂ€tt sagt nĂ€r sĂ„ mycket av den ”sena” perioden fallit ner i ett otillgĂ€ngligt svart hĂ„l.

LĂ„t oss dock inte vara svĂ„ra i onödan. Soigne ta droite (pĂ„ engelska ”Keep your right up”, en förmodad boxningsterm) Ă€r en chockerande fryntlig historia för att vara Godard, helt jĂ€mförbar med hans 80-talssvar pĂ„ Dylans ”Empire Burelsque” eller nĂ„got sĂ„dant. (Hela Godards 80-tal var ett svar pĂ„ 80-talet, i och för sig).

Ingen Ă€lskar Jerry Lewis som fransmĂ€nnen sĂ€gs det ju, och den hĂ€r filmen Ă€r nĂ„got slags bevis – Ă„terigen Ă€r det tal om en serie sketcher dĂ€r Godard i Cocteaustil spelar sig sjĂ€lv. Exakt vad allt gĂ„r ut pĂ„ Ă€r inte lĂ€tt att sĂ€tta fingret pĂ„ – Odysseus hade ju inte heller sĂ„ roligt. Inte heller Godard, som (i en variant av filmens ”handling”) fĂ„r 24 timmar pĂ„ sig att fĂ€rdigstĂ€lla en film.

Vi Ă€r alla irrande hemlösa Ă€ventyrare pĂ„ livets vĂ€gar – som sett ur sin mest akuta spets (som hĂ€r, nĂ€r nĂ„got Ă€r i fokus, som en film till exempel, jag menar vi tittar ju pĂ„ den sĂ„ vad Ă€r det vi förvĂ€ntas se?) blir en ogenomtrĂ€nglig, absurd smet av improvisationer och intuitiva ryck. Som vanligt handlar det inte sĂ„ mycket om att ”förstĂ„” Godard – med hans nĂ€tverk av referenser och allusioner Ă€r det dessutom kategoriskt omöjligt – utan att befinna sig pĂ„ hans plats, sjĂ€lva zonen av det utforskande. PoĂ€ngen med just den hĂ€r filmen Ă€r att den gör det pĂ„ ett vĂ€ldigt muntert sĂ€tt. En och annan klackspark skadar faktiskt inte, under dessa förvirrade omstĂ€ndigheter under vilka tillvaron ska tillvaratas.


27-28 mars

FOR THOSE IN PERIL (2013)

Det Àr inte första gÄngen jag har med det hÀr underskattade skotska dramat pÄ en videosöndag, men Äterigen, vissa filmer Àr bara sÄ underskattade att jag hela tiden vill plocka fram dem igen. Jag menar, har du sett den Àn eller? (Om ja sÄ fÄr du ursÀkta).

Filmen Ă€r en sjuhelsikes downer men fenomenalt gjord. Mycket begĂ„vade George MacKay har huvudrollen som en förvirrad yngling som blir paria i en skotsk fiskarby efter en omskakande olycka till havs. Byn fryser ut honom mer och mer – eftersom han var den enda som överlevde – medan han blir mer och mer övertygad om att hans bror fortfarande lever.

Det Ă€r lika tragiskt som bitterljuvt, men framför allt Ă€r For Those in Peril mycket kreativt gjord – spelfilm blandas med dokumentĂ€r, och handhĂ„llen cinema varite-stil blandas med gryniga mobilkameror, pĂ„ sĂ€tt jag faktiskt aldrig sett förut. Vi fĂ„r liksom pussla ihop narrativen pĂ„ flera olika nivĂ„er samtidigt – Ă„ ena sidan som nĂ„got som verkligen har hĂ€nt, Ă„ andra sidan som fiktion, och i tredje ledet som nĂ„gon slags magisk realism. Det Ă€r vĂ€ldigt spĂ€nnande, och gripande om man kan komma in pĂ„ filmens vĂ„glĂ€ngd (eller vĂ„gsvall, om man vill se det sĂ„).

Regissören Paul Wright har inte gjort nÄgot mer Àn denna film annat Àn en minst lika osedd dokumentÀr frÄn 2017 (Arcadia) som tydligen Àr en historisk skildring av hur brittiska landskap fÄngats pÄ film. Det lÄter som cinematisk slow food nÀr den Àr som allra mest trög och god.


29-31 mars

APU-TRILOGIN (1955, 1956, 1959)

Satyajit Rays Apu-trilogi Ă€r nu inte vĂ€rldens mest förbisedda filmer – faktum Ă€r att de, Ă„tminstone sist jag sĂ„g efter, var ansedda som nĂ„gra av filmhistoriens största mĂ€sterverk. ÄndĂ„ sĂ€ger mig nĂ„got att de hĂ€r filmerna sakteligen börjar glida ut ur folks medvetanden, eller kanske filmvetenskapliga grundkurser om inget annat, för jag kan inte minnas senaste gĂ„ngen nĂ„gon tog upp dem i ett samtal med mig eller nĂ„gon annan heller för den delen. En gĂ„ng i tiden kunde man lita pĂ„ att ett kompendium av filmklassiker innefattade Rays gryniga klassiker, ackompanjerade av Ravi Shankars odödliga musik, som rusade igenom en pojkes tillblivelse till man, genom ett Indien som resten av vĂ€rlden praktiskt taget aldrig sett förut, och ett filmskapande som banade vĂ€gen för det vi idag skulle kalla för… tja, indie, antar jag. Om det ens Ă€r ett ”relevant” begrepp lĂ€ngre, vad vet jag, jag har pensionsplaner att börja fundera pĂ„.

Den första filmen, SĂ„ngen om vĂ€gen, var den första indiska filmen som nĂ„dde berömmelse över hela vĂ€rlden. Den utspelar sig i början av 1900-talet i en indisk by dĂ€r den lite drömmande mannen inte kan upprĂ€tthĂ„lla sin familj vilket leder till slit och bitterhet frĂ„n fruns hĂ„ll samt till att Ă€ldsta dottern blir en tjuv och yngre sonen Apu utanför. Skildringen av vardagen Ă€r extremt oglamorös, avskalad och minimalistisk – tydligt inspirerad av den italienska neo-realismen, men med en egen lokal angelĂ€genhet. Filmens spartanska kvalitĂ© har sina begrĂ€nsningar, men det Ă€r en skickligt gjord och sublimt filosofisk melodram med mycket fina skĂ„despelare (inklusive till synes urĂ„ldriga Chunibala Devi som snĂ€ll, skröplig tant) och ett perspektiv som hela tiden lĂ„ter Ă„skĂ„daren betrakta det som sker i lugn och ro – och finalen Ă€r hjĂ€rtskĂ€rande. Det Ă€r en av de bĂ€sta filmer som gjorts om fattigdom, och kronjuvelen i den flora av sjĂ€lvbiografiska filmpoesier som till exempel Truffaut gav prov pĂ„ nĂ„gra Ă„r senare i De 400 slagen.

I den andra delen, Den obesegrade, vĂ€xer pojken Apu upp med sin hĂ€rdade mor och ser sig manad att lĂ€mna henne för att studera i Calcutta – varpĂ„ hon blir lĂ€mnad i en ensamhet som tĂ€r pĂ„ hennes sjĂ€l. Karuna Banerjees hjĂ€rtekrossande portrĂ€tt som modern Ă€r Ă€nnu mer dynamiskt Ă€n i den förra filmen, och Smaran Ghosal Ă€r fin som den ungdomlige Apu; överlag Ă€r detta storartat filmberĂ€ttande i sig, men en otvivelaktig mellanfilm – mer emotionellt gripande Ă€n föregĂ„ngaren men det Ă€r bara för att det hela stegrar ju lĂ€ngre det pĂ„gĂ„r; det gĂ„r alltsĂ„ inte att se trilogin pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt Ă€n i ett helt svep, om nu nĂ„gon trodde det.

Sista delen, Apus vĂ€rld, klargör detta – det hela Ă€r, och bör inte ses som nĂ„got annat Ă€n, ett ett sex timmar lĂ„ngt mĂ€sterverk som för praktiska skĂ€l mĂ„ste vara uppdelad i tre delar.

I den tredje delen Ă€r Apu en drömmande nyexaminerad student som drömmer om att leva ett liv i frihet men finner sig snabbt lĂ€ra sig en livslĂ„ng lĂ€xa om dygdens lön i och med ett giftermĂ„l och en son. Premissen Ă€r enkel men ger storartade följder – livets cirkel sluts, och i och med nĂ€sta generation Ă€r vi tillbaka dĂ€r vi började, och frĂ„gan Ă€r kanske vad ett liv gĂ„r ut pĂ„ om inte att föra vidare Ă„dran, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt. Det kan se ut som i Lejonkungen, det kan se ut som i Apus vĂ€rld, det Ă€r i grund och botten samma berĂ€ttelse. Denna Ă€r pĂ„ ett ungefĂ€r lika spartansk som de tidigare, och lika följsamt skildras berĂ€ttelsen, en enkelhet destillerad ner till perfektion som om filmen Ă€r pĂ„ jakt efter de sannaste gemensamma nĂ€mnarna; huvudpersonens psykologiska transformation Ă€r sublim och filmen lĂ€mnar ett magiskt avtryck i hjĂ€rtat.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *