💿 Herkules i New York (1969)

Verkligheten Ă€r en mĂ€rklig plats. SĂ€llan slinker den in i filmens vĂ€rld – till och med de flesta dokumentĂ€rer har en berĂ€ttelse att berĂ€tta, en version av verkligheten sedd ur sin egen synvinkel. NĂ€r vi anar verkligheten i en film gör vi det pĂ„ grund av uteslutningseffekten nĂ€r nĂ„got inte övertygar – vi tror inte att utomjordingar verkligen övervakar oss i Plan 9 From Outer Space (1959), dĂ€remot ser vi vuxna mĂ€n i kroppsstrumpor och vajande gravstenar av papp. Vi mĂ„ste undra över Ed Wood, som regisserade filmen, snarare Ă€n vad han försökte göra. Verkligheten slinker in bakvĂ€gen, liksom, nĂ€r det inte varit meningen. Det Ă€r ett bevis pĂ„ hur skör en films fiktion Ă€r, och nĂ„got slags hopp inför den gamla tesen att en film alltid Ă€r en lögn.

Arnold Schwarzeneggers stolta filmdebut skedde i Herkules i New York, en film som absolut har sin plats i Olympen av ”de sĂ€msta filmer som nĂ„gonsin gjorts” tillsammans med Wood, som vĂ€l Ă€r Zeus dĂ€r. De filmerna Ă€r kanske inte alltid tekniskt sett de allra sĂ€msta filmer som gjorts – de existerar nĂ„gonstans nere i Dantes inferno, snarare – men de Ă€r liksom representanterna för dem. ”It ain’t just any movie” sĂ€ger Jerry Seinfeld om Plan 9 i ett tidigt avsnitt (av ”Seinfeld”, dĂ„), ”it’s the worst movie ever made!” Det Ă€r ett bevis pĂ„ hur fascinerade vi Ă€r av filmen, kanske, att vi kan se pĂ„ de dĂ„liga med nĂ€stan samma vördnad som vi ser pĂ„ de bra.

Det som skiljer de dĂ„liga filmerna frĂ„n de verkligt dĂ„liga – lĂ„t sĂ€ga den glada kalkonen frĂ„n den ofattbara antifilmen – Ă€r förmodligen nivĂ„n av tekniskt misslyckande. Herkules i New York gjordes pĂ„ minimal budget, i förbifarten, vad som verkar vara en kall höst i New York Ă„r 1969. Den har nĂ„got porrfilmsliknande över sig, nĂ€r den inte pĂ„minner om en sketch ur Monty Pythons TV-serie frĂ„n samma era. Tanken Ă€r att vi ser Herkules (Schwarzenegger) fly Olympen för att turista i New York – men vi förstĂ„r pĂ„ en gĂ„ng att ”Olympen” bara Ă€r nĂ„gon trĂ€dgĂ„rd i stan som rĂ„kar sakna inskydd pĂ„ grund av en lĂ€mpligt hög hĂ€ck. Ibland Ă€r man övertygad om att Zeus ska kasta en av sina blixtar (som verkar vara gjord i skumgummi) sĂ„ att kameran precis hinner fĂ„nga en brevbĂ€rare eller trĂ€dgĂ„rdsskötare som undrar vad det Ă€r för typer som stĂ„r och filmar.

Kuriosan Ă€r relativt vĂ€lkĂ€nd. Arnold var vid det hĂ€r laget kĂ€nd ”enbart” som bodybuilder – han hade faktiskt vunnit Mr. Universe-titeln sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger att man tappat rĂ€kningen – men man ansĂ„g Ă€ndĂ„ hans namn obegripligt, sĂ„ han fick finna sig i att heta Arnold Strong i den hĂ€r filmen. Han var dessutom dubbad, med resultat som Ă€r för komiska för att ord ska göra dem rĂ€ttvisa. Tanken var förmodligen att göra ”Arnold Strong” ena delen av ett radarpar, dĂ€r den andra var den taniga New York-komikern med namnet Arnold Stang (sĂ„klart). Till den mĂ„n filmen hade monetĂ€ra ambitioner sĂ„ ville den alltsĂ„ damma av Herkules – som förr var en filmhjĂ€lte i Tarzan-stuk – och göra Strong & Strang till nĂ„gon slags Bud Hill och Terence Spencer.

Den hĂ€r informationen sĂ€ger nog inte mycket för en modern Ă„skĂ„dare. ÄndĂ„ var det den historiska kontexten som fascinerade mig nĂ€r jag sĂ„g den hĂ€r filmen. Jag vore sen pĂ„ bĂ„ten om jag försökte hitta pĂ„ nĂ„got roligt att sĂ€ga om den hĂ€r filmen – jo, den nonsensartade storyn har mĂ„nga komiska höjdpunkter, inte minst nĂ€r Arnold slĂ„ss med en ”grizzlybjörn” som utan anledning gĂ„r lös i Central Park, och Ă€ven nĂ€r man Ă„terstĂ€llt Arnolds röst (de flesta DVD-utgĂ„vor har tvĂ„ ljudspĂ„r) lĂ„ter han hĂ€r helt och hĂ„llet som Rainer Wolfcastle, det vill sĂ€ga hans alter ego i ”Simpsons”, som jag fram till nu trodde var en överdriven karikatyr.

NĂ€, naturligtvis Ă€r filmen en sĂ„dan film som mestadels vĂ€rmer studentikosa efterfester – Ă€rligt talat kĂ€nde jag mig lite gammal nĂ€r jag sĂ„g den nu, eller Ă„tminstone anade jag definitivt en Ă€nnu avlĂ€gsen men med kisande ögon sebar medelĂ„lder, för efter en halvtimme var jag rĂ€tt trött pĂ„ filmen (som i alla tekniska avseenden Ă€r helt inkompetent). Det fina tyckte jag istĂ€llet var den oavvisliga kĂ€nslan av tidsmaskin. New York ser verkligen rĂ„kallt ut – och av alla Arnolds mĂ€rkliga, och förstĂ„s ”overkliga”, filmer sĂ„ Ă€r denna tveklöst den just verkligaste.

Filmen Àr förstÄs för dÄlig för att övertyga nÄgonstans. Det enda man egentligen kan göra med den dÄ Àr att förestÀlla sig hur det mÄste ha varit att spela in den, eller kanske Ànnu mer att ha varit en oavsiktlig statist. NÄgon som bara haft vÀgarna förbi. Plötsligt fÄr man syn pÄ ett litet filmteam som filmar en gigantisk österrikare som brottas med en man i en grizzlybjörn. Well, gee whaddayaknow, som Stang skulle sagt.

DĂ„ kan man ocksĂ„ kanske uppskatta faktumet att ett mĂ€rkligt ögonblick i tiden Ă€ndĂ„ fĂ„ngats hĂ€r. Inte en kotte hade haft anledning att vilja se den idag om det inte vore för att det var Arnold Schwarzeneggers första film – tveklöst en av representanterna för The American Dream, sjĂ€lva manifestationen av en osannolik amerikansk McFramgĂ„ngssaga. Bortom ens ironiska skratt vilar dĂ€rför en mĂ€rklig ”Om inte”-upplevelse i den hĂ€r filmen. Arnolds framtrĂ€dande hĂ€r, i en helt obetydlig produktion, Ă€r sĂ„ oglamoröst att andra sidan av myntet genast framgĂ„r i all sin trista verklighet – med lite mer otur hade han lika gĂ€rna kunnat bli en bortglömd österrikare som en gĂ„ng spelade Herkules i en usel film ingen minns. Herkules i New York fĂ„ngar dĂ€rför en verklighet dĂ€r filmstjĂ€rnan Arnold inte finns, inte ens som ett avlĂ€gsen möjlighet. Samtidigt har han, kanske dĂ€rför, aldrig kĂ€nts mer verklig och Ă„tkomlig Ă€n vad han gör hĂ€r, dĂ€r vi aldrig hör honom sĂ€ga ”I’ll be back”.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.


Herkules i New York hade vÀrldspremiÀr i New York City i december 1969 och fyller dÀrför 50 Är i Är.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *