💿 Herkules i New York (1969)

Verkligheten är en märklig plats. Sällan slinker den in i filmens värld – till och med de flesta dokumentärer har en berättelse att berätta, en version av verkligheten sedd ur sin egen synvinkel. När vi anar verkligheten i en film gör vi det på grund av uteslutningseffekten när något inte övertygar – vi tror inte att utomjordingar verkligen övervakar oss i Plan 9 From Outer Space (1959), däremot ser vi vuxna män i kroppsstrumpor och vajande gravstenar av papp. Vi måste undra över Ed Wood, som regisserade filmen, snarare än vad han försökte göra. Verkligheten slinker in bakvägen, liksom, när det inte varit meningen. Det är ett bevis på hur skör en films fiktion är, och något slags hopp inför den gamla tesen att en film alltid är en lögn.

Arnold Schwarzeneggers stolta filmdebut skedde i Herkules i New York, en film som absolut har sin plats i Olympen av ”de sämsta filmer som någonsin gjorts” tillsammans med Wood, som väl är Zeus där. De filmerna är kanske inte alltid tekniskt sett de allra sämsta filmer som gjorts – de existerar någonstans nere i Dantes inferno, snarare – men de är liksom representanterna för dem. ”It ain’t just any movie” säger Jerry Seinfeld om Plan 9 i ett tidigt avsnitt (av ”Seinfeld”, då), ”it’s the worst movie ever made!” Det är ett bevis på hur fascinerade vi är av filmen, kanske, att vi kan se på de dåliga med nästan samma vördnad som vi ser på de bra.

Det som skiljer de dåliga filmerna från de verkligt dåliga – låt säga den glada kalkonen från den ofattbara antifilmen – är förmodligen nivån av tekniskt misslyckande. Herkules i New York gjordes på minimal budget, i förbifarten, vad som verkar vara en kall höst i New York år 1969. Den har något porrfilmsliknande över sig, när den inte påminner om en sketch ur Monty Pythons TV-serie från samma era. Tanken är att vi ser Herkules (Schwarzenegger) fly Olympen för att turista i New York – men vi förstår på en gång att ”Olympen” bara är någon trädgård i stan som råkar sakna inskydd på grund av en lämpligt hög häck. Ibland är man övertygad om att Zeus ska kasta en av sina blixtar (som verkar vara gjord i skumgummi) så att kameran precis hinner fånga en brevbärare eller trädgårdsskötare som undrar vad det är för typer som står och filmar.

Kuriosan är relativt välkänd. Arnold var vid det här laget känd ”enbart” som bodybuilder – han hade faktiskt vunnit Mr. Universe-titeln så många gånger att man tappat räkningen – men man ansåg ändå hans namn obegripligt, så han fick finna sig i att heta Arnold Strong här. Han var dessutom dubbad, med resultat som är för komiska för att ord ska göra dem rättvisa. Tanken var förmodligen att göra ”Arnold Strong” ena delen av ett radarpar, där den andra var den taniga New York-komikern med namnet Arnold Stang (såklart). Till den mån filmen hade monetära ambitioner så ville den alltså damma av Herkules – som förr var en filmhjälte i Tarzan-stuk – och göra Strong & Strang till någon slags Bud Hill och Terence Spencer.

Den här informationen säger nog inte mycket för en modern åskådare. Ändå var det den historiska kontexten som fascinerade mig när jag såg den här filmen. Jag vore sen på båten om jag försökte hitta på något roligt att säga om den – jo, den nonsensartade storyn har många komiska höjdpunkter, inte minst när Arnold slåss med en ”grizzlybjörn” som utan anledning går lös i Central Park, och även när man återställt Arnolds röst (de flesta DVD-utgåvor har två ljudspår) låter han här helt och hållet som Rainer Wolfcastle, det vill säga hans alter ego i ”Simpsons”, som jag fram till nu trodde var en överdriven karikatyr.

Nä, naturligtvis är filmen en sådan film som mestadels värmer studentikosa efterfester – ärligt talat kände jag mig lite gammal när jag såg den nu, eller åtminstone anade jag definitivt en ännu avlägsen men med kisande ögon sebar medelålder, för efter en halvtimme var jag rätt trött på filmen (som i alla tekniska avseenden är helt inkompetent). Det fina tyckte jag istället var den oavvisliga känslan av tidsmaskin. New York ser verkligen råkallt ut – och av alla Arnolds märkliga, och förstås ”overkliga”, filmer så är denna tveklöst den just verkligaste.

Filmen är förstås för dålig för att övertyga någonstans. Det enda man egentligen kan göra med den då är att föreställa sig hur det måste ha varit att spela in den, eller kanske ännu mer att ha varit en oavsiktlig statist. Någon som bara haft vägarna förbi. Plötsligt får man syn på ett litet filmteam som filmar en gigantisk österrikare som brottas med en man i en grizzlybjörn. Well, gee whaddayaknow, som Stang skulle sagt.

Då kan man också kanske uppskatta faktumet att ett märkligt ögonblick i tiden ändå fångats här. Inte en kotte hade haft anledning att vilja se den idag om det inte vore för att det var Arnold Schwarzeneggers första film – tveklöst en av representanterna för The American Dream, själva manifestationen av en osannolik amerikansk McFramgångssaga. Bortom ens ironiska skratt vilar därför en märklig ”Om inte”-upplevelse. Arnolds framträdande här, i en helt obetydlig produktion, är så oglamoröst att andra sidan av myntet genast framgår i all sin trista verklighet – med lite mer otur hade han lika gärna kunnat bli en bortglömd österrikare som en gång spelade Herkules i en usel film ingen minns. Herkules i New York fångar därför en verklighet där filmstjärnan Arnold inte finns, inte ens som ett avlägsen möjlighet. Samtidigt har han, kanske därför, aldrig känts mer verklig och åtkomlig än vad han gör här, där vi aldrig hör honom säga ”I’ll be back”.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.


Herkules i New York hade världspremiär i New York City i december 1969 och fyller därför 50 år i år.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *