💿 Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Jo, men Tarantino Àr lite överskattad. Inte jÀttemycket, men Ätminstone lite grann.

Ni vet, för fem Ă„r sedan eller sĂ„, om jag hade skrivit en lista pĂ„ topp-tio saker jag aldrig skulle ha trott vara möjliga… me saying that would be right at the top.

Men vi mÄste ju alla vÀxa upp nÄgon gÄng, Ätminstone lite grann. Tarantino har sagt det bÀst sjÀlv, nÀr han pratat om Godard:

”Det finns mĂ„nga konstnĂ€rer man svarar pĂ„ starkt nĂ€r man Ă€r ung och de Ă€r viktiga för vad de Ă€r, för de tar dig till en ny plats. Men du kan ocksĂ„ vĂ€xa ur dem, och det Ă€r faktiskt syftet med [de konstnĂ€rerna]”.

Sannare ord har inte sagts, och sĂ„ ironiskt att Tarantino sjĂ€lv konstaterar det. Jag har pĂ„ gott och ont alltid haft ett förhĂ„llande med det analytiska – jag vill inte sĂ€ga ”objektiva” – men Tarantino har jag försvarat med en nördig emotionell lojalitet. Den har hĂ€ngt kvar sedan jag var tolv och sĂ„g Pulp Fiction, den första filmen som öppnade upp mediet för mig.

SĂ„dana saker sĂ€tter spĂ„r som inte gĂ„r att göra upp med hur lĂ€tt som helst. Min vurm för Tarantino har suttit i lĂ€nge. Han har blivit ”hemmalaget”. Jag har inte velat se nĂ„gra frĂ„getecken eller brister. SĂ„ sent som 2012 var jag överdrivet generös mot Django Unchained, en film jag motvilligt mĂ„ste erkĂ€nna att jag överskattade nĂ€r jag sĂ„g den. Dess brister stirrade mig i ansiktet redan nĂ€r det begav sig, men jag hade redan kommit till biografen med en femlitershink full av rosor sĂ„ jag var sĂ„ illa tvungen att kasta dem pĂ„ duken.

Problemet Ă€r inte nödvĂ€ndigtvis Tarantino sjĂ€lv, eller att hans framgĂ„ngar varit tĂ€tt förknippade med Harvey Weinsteins (Ă€ven om det kanske inte hjĂ€lpt). Problemet Ă€r helt enkelt att Tarantino, frĂ„n en viss punkt, inte levt upp till sina egna ideal om sig sjĂ€lv. FrĂ„n Inglorious Basterds (2009), nĂ€r han började orera om att han var en ”great director” och att filmen var hans ”mĂ€sterverk”, har han grovt överskattat betydelsen av hans egna verk. Han Ă€r för all del en fantastisk filmskapare som gör fascinerande filmer, men det finns nĂ„got direkt obegripligt över hans vilja att bli del av filmhistoriens kanon, och nĂ„got neurotiskt över hans insisterande, som om han innerst inne vet att hans glorifierade popkonst aldrig kommer rĂ€cka hela vĂ€gen. Jo, jag tycker fortfarande att Pulp Fiction Àr ett mĂ€sterverk, men det Ă€r ett mĂ€sterverk av teknik och vidunderliga omstĂ€ndigheter. Liksom Welles’ Citizen Kane (1941) Ă€r det ett mĂ€sterverk som sitter fast i en glipa pĂ„ CV:t. Alla andra filmer hör ihop, men de kommer aldrig Ă„t den dĂ€r ursprungliga storheten som gav dem liv.

För mig började den kognitiva dissonansen med Kill Bill: Vol 2. Det var dÀr jag lade locket pÄ. Filmen var ju sÄ kul att se pÄ att jag ignorerade den djupa kÀnslan av att nÄgot inte riktigt stÀmde. Allt smaskens skoj var dÀr mitt framför ögonen pÄ mig, men pÄ nÄgot sÀtt kom det inte ihop sig ordentligt ÀndÄ. Okej att röran smakar gott, men hur Àr egentligen receptet?

Ett krux Àr Harvey Weinstein, vars relation till Tarantino jag hoppas att framtiden ska ge oss mer klarhet i. Visionen med Kill Bill var ju att göra ett fyra timmar lÄngt kung fu-spektakel, en helaftonsshow som fungerade som ett slags tapasbord fullt av Tarantinos alla influenser, men som han ofta gjorde satte Weinstein kÀppar i hjulet. Det hela ansÄgs inte kommersiellt gÄngbart.

So far, so familiar. Tarantino fann sig sjĂ€lv i Welles och Stroheims skor, visionĂ€ra regissörer i filmhistorien som Hollywood inte ville jaka. De hoppade av skutan rebelliskt och arbetade ihjĂ€l sig pĂ„ sina projekt, som aldrig sĂ„g solens ljus. Tarantino hade möjligheten, mycket mer Ă€n de nĂ„gonsin hade, att göra detsamma – han hade kunnat göra en fyra timmar Kill Bill som en ren indieproduktion; mindre budget, men renare vision.

Men han gjorde ju inte det. Han delade istĂ€llet upp Kill Bill i tvĂ„ volymer, en kompromiss som alla verkade vara nöjda och glada med. FrĂ„gan Ă€r – och det Ă€r verkligen ingen dĂ„lig frĂ„ga – om han gjorde det för att han kĂ€nde detsamma som Weinstein, eller om han, liksom sĂ„ mĂ„nga andra, var rĂ€dd för vad som skulle hĂ€nda om han inte accepterade avtalet?

I vilket fall som helst har det blivit tydligt för mig att detta var punkten dĂ„ nĂ„got verkar ha knĂ€ppt till i Tarantinos huvud, punkten dĂ„ neurosen kickade igĂ„ng, som om den var inspirerad av dĂ„ligt samvete. Partilinjen var att Vol. 2 var filmen som gav ”djup” Ă„t sagan om den hĂ€mnande bruden, dĂ€r den första filmen (som jag entusiastiskt recenserade som sjuttonĂ„ring) var den som innehöll all action.

PĂ„ ytan verkar det stĂ€mma. Medan Uma Thurmans blodiga brud ger sig pĂ„ de sista förövarna som lĂ€mnat henne för död – den chosefria slusken Budd (Michael Madsen), den maniska Elle Driver (Darryl Hannah) och till sist den Ă€rade Bill sjĂ€lv (spelad av en ödlelik David Carradine) – fĂ„r vi fler dialoger och flashbacks till tiden innan berĂ€ttelsen börjar, dĂ„ Thurmans brud var ihop med Bill, utstod trĂ€ningen hos den komiskt omöjlige Pai Mei (Gordon Liu) och Ă€ven fick reda pĂ„ att hon var gravid, varpĂ„ hon flydde fĂ€ltet.

Det Ă€r bara det att mer prat inte per automatik betyder mer mening. Tarantinos dialoger i Kill Bill Àr hundra procent av hans trademark-lingo, eller ”supercool manchu” om man vill, och det finns ingenting i Vol. 2 som strikt taget fördjupar berĂ€ttelsen och den ger bara ytterst lite ”nyans”. Faktum Ă€r att tanken inte Àr att vi ska ha nyans eller djup. ”Let’s just have the guts to tell our revenge story!” utropade Tarantino i intervjuer nĂ€r det begav sig. Tanken att Vol. 2 pĂ„ nĂ„got sĂ€tt skulle vara djupare eller mer nyanserad Ă€r en efterkonstruktion, en officiell (o)sanning som hĂ€rstammar frĂ„n filmens PR-kampanj.

Varje gĂ„ng jag ser om Vol. 2 har jag slutat med en jĂ€st kĂ€nsla, som nĂ€r man sovit för lĂ€nge och blivit för trött för att gĂ„ upp ur sĂ€ngen. Den hĂ€r gĂ„ngen gled faktumet helt in i fokus – det Ă€r en kul film, sĂ„ vĂ€lgjord att den sĂ„klart inte gĂ„r att underkĂ€nna pĂ„ lĂ„nga vĂ€gar, och varje sekvens Ă€r som en egen kortfilm vĂ€rd att studera och fascineras av.

Men faktum kvarstĂ„r att Vol. 2 inte har mycket till egen identitet som film betraktad. Ärligt talat tycker jag inte att nĂ„gon av Kill Bill-filmerna har en helhetskĂ€nsla. Vol. 1. hade fördelen att vara en blodig popcornfilm som tog slut i en final som minst sagt kan kallas för en showstopper – men den slutar ju ocksĂ„ i en cliffhanger, och efter den övervĂ€ldigande finalen kommer Vol. 2. in utan att riktigt hitta en balans att vĂ€ga ut.

Mest av allt kÀnns faktiskt Vol. 2 som en sÄdan dÀr serie outtakes och borttagna scener som man kan se i ett svep pÄ extramaterialet till DVD- och Blu-Rays. Vi fÄr till och med tvÄ eftertexter, som om vi tittar pÄ en demonstration snarare Àn en riktig film.

Till nĂ„gon mĂ„n kan det förklaras av att filmen börjar med en alltför stor ellips – sist slutade vi i Japan men Vol. 2 börjar med att Thurmans ”brud” kommer körandes i en bil i film-noir-stuk, medan hon nonchalant tilltalar publiken. Sedan Ă€r hon ”in character”, ninjasmygandes under Budds trailer ute i El Pasos öken. Hur kom hon dit? NĂ€r kom hon dit? Tarantino brukar oftast kunna komma med formella kullerbyttor utan att det spelar roll, men jag tycker att nĂ„got i storymekaniken hackar till hĂ€r.

Sedan Ă€r det ju bara sĂ„ att Pai Mei-storyn, och den lilla anekdoten om hur bruden insĂ„g att hon var gravid, inte pĂ„ lĂ„nga vĂ€gar rĂ€cker för att hon ska bli nĂ„got liknande en karaktĂ€r av ”kött och blod”. Inte heller kan man, för att parafrasera manuset, dingla en unge framför oss för att huvudpersonens ”moderskap” ska bli relevant. Tanken Ă€r att Bill och Bruden ska ha en dynamisk relation, och att hon i sjĂ€l och hjĂ€rta Ă€r en ”killer”, men Uma Thurman Ă€r ju rakt igenom sĂ„ trevlig att det Ă€r svĂ„rt att se henne som nĂ„gon Black Mamba till att börja med.

Men filmen vill, vill, vill. Mellan raderna av allt sitt snajdiga visuella godis sĂ„ kan man höra det spöklika Ă„ngestvrĂ„let av frustrerad meningslöshet. Tarantino strĂ€cker sig sĂ„ mycket han kan efter en ytterligare nivĂ„… men utan att riktigt lyckas greppa tag om nĂ„got annat Ă€n skaftet pĂ„ hans katana.

Och med facit i hand kan man se att det bara var början, vad gĂ€ller överskattningen av de egna förmĂ„gorna. De skulle eskalera med jĂ€mn fart för varje film Tarantino gjorde dĂ€refter – Death Proof skulle vara feministisk (nja), Inglorious Basterds skulle vara en ”alternativ version av hur andra vĂ€rldskriget hade kunnat gĂ„ till” (eller hur!), Django Unchained skulle vara QT:s Black History Month (fast med sexigare vĂ„ld) och The Hateful Eight (2015) var till sist punkten dĂ„ Tarantino gick all-out pĂ„ att göra en film om USA:s blodiga historia… men det var helt enkelt inte det, utan istĂ€llet en tre timmar lĂ„ng film med den dĂ€r dialogen – den mĂ„ vara kul men den gör inte mer Ă€n en slev som snurrar runt i grytan. SjĂ€lva gumbon innehĂ„ller lik förbannat inga grönsaker.

Det smĂ€rtar mig att erkĂ€nna det, men jag mĂ„ste: Tarantino vill mer Ă€n han kan. TĂ€nk om han bara fĂ„tt göra sin fyra timmar lĂ„nga Kill Bill till att börja med (printen sitter han fortfarande pĂ„, och ryktet sĂ€ger mig att The Whole Bloody Affair existerar pĂ„ nĂ„gon slags bootleg). Kanske allt hade varit okej dĂ„. Kanske det Ă€ntligen fĂ„tt bli vad det hela tiden behövde fĂ„ vara – det vill sĂ€ga inget mer Ă€n vad det var.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *