💿 Backfire (1950)

Viveca Lindfors var verkligen en stjärna att vara stolt över. Visst, hon skulle importeras till USA som nästa Ingrid Bergman eller Greta Garbo, och det var ju rätt fantasilöst tänkt… men ändå. Fastän hon inte fick samma genombrott så var hon nästan lika fantastisk – på alla sätt och vis kändes hon som det oredliga sladdbarnet till Bergman och Garbo, hon som fick göra vad hon ville.

Hennes första USA-roll var som mystisk femme fatale i den utmärkta gamla noirfilmen Backfire – hennes namn var stjärnkrediterat, trots att hon inte har huvudrollen. Men kanske hon stod för filmens mest ”exotiska” inslag, när hon anlände framför kameran i Grace Kelly-stil, en hägring som hygglige Gordon MacRae tänker måste ha varit på riktigt.

Han ligger på en sjukhusbrits efter att ha skadats i krig. Frekvent besök får han av sin bästa kompis (Edmund O’Brien) som har planer om att bygga en ranch… men så en dag kommer han inte mer. Han tycks vara spårlöst försvunnen. Bara Viveca Lindfors dimmiga ansikte en medicinerad natt – ”there was a dark haired girl in my room – she had an accent!” – som verkar komma med varningar och ledtrådar.

Vår man Gordon kommer ut från sjukan och tar sig genom ett pristint vintage LA (filmen är till stor del inspelad kring palmerna och man hinner få syn på ett par klassiska platser som inte ser likadana ut idag).  Han är förstås fast besluten att hitta sin gamla poler. Men vem stannar honom om inte farbror blå?

Bakom ett skrivbord har vi Ed Begley, den oförbätterligt sure mörten som spelade den högljudda rasistgubben i 12 edsvurna män. Han spelar här poliskapten som förklarar för vår man att hans gamla kompis är misstänkt för mord.

”That can’t be! That’s impossible! Steve’s a swell guy!”

Men räddas den som räddas kan. Gordon får ratta sin cab och köra runt i soliga stan – som ibland är väldigt regnig – för att hitta sanningen om den förlorade vännen, samt gärna vem den där ”mystiska kvinnan med brytningen” är. Hans riktiga partner in crime blir arketypiska femtiotalshjältinnan Virginia Mayo, som ser ut lite grann som Reese Witherspoon i Inherent Vice (2014).

Faktum är att Backfire har en rätt stark ping till Inherent Vice överlag. Det är åtminstone den bästa primern till Paul Thomas Andersons film jag någonsin sett. Jag har aldrig haft någon spirande lust till att intervjua folk, men om jag träffade PTA i förbifarten skulle jag nog fråga om han såg Backfire innan han gjorde Vice. Kan sätta en spänn på att svaret skulle vara något i stil med ”I can’t believe you called me out on that!”

Sam Spade i all ära, men det finns något extra tillfredsställande med att se en helt random b-film som bara råkar innehålla någon slags blygsam magi, förlorad i tiden.

Ser man en valfri gammal b-film från gamla tider så har man visserligen rätt goda odds (någonstans mellan sex och sju av tio) att filmen kommer vara en rätt skön skumpedumpfärd genom skralt inredda vardagsrum och hyggligt gammal tugglingo – men Backfire är snäppet vassare än så. Den är otypiskt snygg – vitalt fotad med scener som är perfekt riggade för den perfekta mängden ”störtregn på palmblad” (en effekt man verkligen bara hittar i Hollywood) – och filmen har en underhållande flashbackstruktur; i takt med att vår man följer ledtrådar så ramlar han in i den ena personen efter den andra, och alla har en flashback att komma med.

Ni vet: ”I remember the last time I saw him…” *böljande effekt*

Den här strukturen gör så att storyn hela tiden kan börja om på ett underhållande sätt, och vi får tid på att lista ut mysteriet pö om pö.

Eller tja, ärligt talat listar vi ut mysteriet rätt fort. Filmen har ett förutsägbart slut, men ingen är perfekt. Det förutsägbara slutet är dessutom det enda trista i den här filmen, där Viveca Lindfors för övrigt får sin chans att skina lite mer, i sinom tid. Hon visar sig dock vara riktigt dålig på att parkera. Fast vad jag har förstått var det svårare förr, med de där gamla kärrorna. Fyra hjul är inte alltid four wheel drive.

Ja hursomhelst.

Märkligt nog finns ingen information om Backfire på några svenska databaser, trots att det var Viveca Lindfors första film i Hollywood. Enligt IMDb är den svenska titeln ”Spårlöst försvunnen”, men jag hittar ingen annan källa som skulle kunna bekräfta det. Hon medverkade i fem filmer bara år 1950, men filminstitutet nöjer sig med att lista en, Mörk stad med Charlton Heston.

Det kan förstås ha varit så att filmen helt enkelt inte exporterades över Atlanten men det verkar rätt otroligt. Ett ”return to sender” när ”filmens nesta stoora stjeerna” är i antågande? Verkar otroligt. Men vem vet. Svårt att säga. En hel värld försvinner när tiden går framåt och sveper undan det som blir det förflutna.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *