💿 Backfire (1950)

Viveca Lindfors var verkligen en stjĂ€rna att vara stolt över. Visst, hon skulle importeras till USA som nĂ€sta Ingrid Bergman eller Greta Garbo, och det var ju rĂ€tt fantasilöst tĂ€nkt… men Ă€ndĂ„. FastĂ€n hon inte fick samma genombrott sĂ„ var hon nĂ€stan lika fantastisk – pĂ„ alla sĂ€tt och vis kĂ€ndes hon som det oredliga sladdbarnet till Bergman och Garbo, hon som fick göra vad hon ville.

Hennes första USA-roll var som mystisk femme fatale i den utmĂ€rkta gamla noirfilmen Backfire – hennes namn var stjĂ€rnkrediterat, trots att hon inte har huvudrollen. Men kanske hon stod för filmens mest ”exotiska” inslag, nĂ€r hon anlĂ€nde framför kameran i Grace Kelly-stil, en hĂ€gring som hygglige Gordon MacRae tĂ€nker mĂ„ste ha varit pĂ„ riktigt.

Han ligger pĂ„ en sjukhusbrits efter att ha skadats i krig. Frekvent besök fĂ„r han av sin bĂ€sta kompis (Edmund O’Brien) som har planer om att bygga en ranch… men sĂ„ en dag kommer han inte mer. Han tycks vara spĂ„rlöst försvunnen. Bara Viveca Lindfors dimmiga ansikte en medicinerad natt – ”there was a dark haired girl in my room – she had an accent!” – som verkar komma med varningar och ledtrĂ„dar.

VÄr man Gordon kommer ut frÄn sjukan och tar sig genom ett pristint vintage LA (filmen Àr till stor del inspelad kring palmerna och man hinner fÄ syn pÄ ett par klassiska platser som inte ser likadana ut idag).  Han Àr förstÄs fast besluten att hitta sin gamla poler. Men vem stannar honom om inte farbror blÄ?

Bakom ett skrivbord har vi Ed Begley, den oförbÀtterligt sure mörten som spelade den högljudda rasistgubben i 12 edsvurna mÀn. Han spelar hÀr poliskapten som förklarar för vÄr man att hans gamla kompis Àr misstÀnkt för mord.

”That can’t be! That’s impossible! Steve’s a swell guy!”

Men rĂ€ddas den som rĂ€ddas kan. Gordon fĂ„r ratta sin cab och köra runt i soliga stan – som ibland Ă€r vĂ€ldigt regnig – för att hitta sanningen om den förlorade vĂ€nnen, samt gĂ€rna vem den dĂ€r ”mystiska kvinnan med brytningen” Ă€r. Hans riktiga partner in crime blir arketypiska femtiotalshjĂ€ltinnan Virginia Mayo, som ser ut lite grann som Reese Witherspoon i Inherent Vice (2014).

Faktum Ă€r att Backfire har en rĂ€tt stark ping till Inherent Vice överlag. Det Ă€r Ă„tminstone den bĂ€sta primern till Paul Thomas Andersons film jag nĂ„gonsin sett. Jag har aldrig haft nĂ„gon spirande lust till att intervjua folk, men om jag trĂ€ffade PTA i förbifarten skulle jag nog frĂ„ga om han sĂ„g Backfire innan han gjorde Vice. Kan sĂ€tta en spĂ€nn pĂ„ att svaret skulle vara nĂ„got i stil med ”I can’t believe you called me out on that!”

Sam Spade i all Àra, men det finns nÄgot extra tillfredsstÀllande med att se en helt random b-film som bara rÄkar innehÄlla nÄgon slags blygsam magi, förlorad i tiden.

Ser man en valfri gammal b-film frĂ„n gamla tider sĂ„ har man visserligen rĂ€tt goda odds (nĂ„gonstans mellan sex och sju av tio) att filmen kommer vara en rĂ€tt skön skumpedumpfĂ€rd genom skralt inredda vardagsrum och hyggligt gammal tugglingo – men Backfire Ă€r snĂ€ppet vassare Ă€n sĂ„. Den Ă€r otypiskt snygg – vitalt fotad med scener som Ă€r perfekt riggade för den perfekta mĂ€ngden ”störtregn pĂ„ palmblad” (en effekt man verkligen bara hittar i Hollywood) – och filmen har en underhĂ„llande flashbackstruktur; i takt med att vĂ„r man följer ledtrĂ„dar sĂ„ ramlar han in i den ena personen efter den andra, och alla har en flashback att komma med.

Ni vet: ”I remember the last time I saw him…” *böljande effekt*

Den hÀr strukturen gör sÄ att storyn hela tiden kan börja om pÄ ett underhÄllande sÀtt, och vi fÄr tid pÄ att lista ut mysteriet pö om pö.

Eller tja, Àrligt talat listar vi ut mysteriet rÀtt fort. Filmen har ett förutsÀgbart slut, men ingen Àr perfekt. Det förutsÀgbara slutet Àr dessutom det enda trista i den hÀr filmen, dÀr Viveca Lindfors för övrigt fÄr sin chans att skina lite mer, i sinom tid. Hon visar sig dock vara riktigt dÄlig pÄ att parkera. Fast vad jag har förstÄtt var det svÄrare förr, med de dÀr gamla kÀrrorna. Fyra hjul Àr inte alltid four wheel drive.

Ja hursomhelst.

MĂ€rkligt nog finns ingen information om Backfire pĂ„ nĂ„gra svenska databaser, trots att det var Viveca Lindfors första film i Hollywood. Enligt IMDb Ă€r den svenska titeln ”SpĂ„rlöst försvunnen”, men jag hittar ingen annan kĂ€lla som skulle kunna bekrĂ€fta det. Hon medverkade i fem filmer bara Ă„r 1950, men filminstitutet nöjer sig med att lista en, Mörk stad med Charlton Heston.

Det kan förstĂ„s ha varit sĂ„ att filmen helt enkelt inte exporterades över Atlanten men det verkar rĂ€tt otroligt. Ett ”return to sender” nĂ€r ”filmens nesta stoora stjeerna” Ă€r i antĂ„gande? Verkar otroligt. Men vem vet. SvĂ„rt att sĂ€ga. En hel vĂ€rld försvinner nĂ€r tiden gĂ„r framĂ„t och sveper undan det som blir det förflutna.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *