📀 Bortom horisonten (1937)

mästerverkfont

Frank Capras Bortom horisonten är en av 1930-talets många ”kärlfilmer”, den inflytelserika grogrunden för så mycket som kommit att influera moderna filmer – eller åtminstone filmer från 80-talet, som filmer i vår tid, i sin tur, imiterar.

Ibland känns den nästan som att man hittat Steven Spielbergs undangömda leksakslåda. Pang-på börjar den i en flygplats i Shanghai, där Vår Man (med hatt) jagas av en kinesisk milis. Han bordar ett flygplan och kommer undan, bara för att halvvägs hem finna att planet styrs av en kinaman med pistol.

Det var nu ingen hemlighet att Indiana Jones inspirerades av just den här typ av 30-talsraffel, så det är kanske ingen överraskning – men den som letar kommer även finna John Hammond och Jawor, Apocalypse Now (1979) och Blade Runner (1982).

Inte för att det är det viktiga, förstås. Det är bara jag som med visst vankelmod sörjer de gamla filmernas död – i det att ingen tycks vilja se dem längre – trots att de till och med förstärker vårt nöje av de nya.

Det, och faktumet att Bortom horisonten förstås är en fantastisk film, kort och gott. Capra gjorde många inflytelserika filmer men av alla hans kändaste undrar jag om inte Bortom horisonten är den mest förbisedda. Den floppade när det begav sig, och jag är inte säker på att en modern publik skulle finna den exceptionellt underhållande heller, för den delen. De hade flockats till hans komedier och melodramer men detta var en mer seriös historia, om än i grunden precis lika eskapistisk och sentimental; han delade upp sina filmer på det sättet, liksom Spielberg senare skulle göra.

Stommen av filmen, efter en rafflande inledning och ett dramatiskt slut, utspelar sig på Shangri-La, som Vår Man hittar med ett ekipage slumpmässiga främlingar efter att de kraschat i tibetanska berg på outforskad mark (de var på det där flygplanet jag nämnde tidigare). Det blir därefter inga kidnappningsdraman eller bergsmonster utan koncentrerade meditationer över altruism och en fantastiskt effektiv studie i idealism.

I Shangri-La har man ju lyckats hitta sättet att leva – man arbetar lagom, äter lagom, sover lagom, och är allt som allt ”lagom lycklig”. Ingen övertas av destruktiva känslostormar, det finns inget habegär, så alla känner bara till fred. Det finns ingen sjukdom heller, faktiskt knappt någon död – folk lever tills de är flera hundra år gamla.

Detta väcker intresset hos Vår Man, som tekniskt sett är utrikesminister (!), och som ser krigets skugga torna upp sig och helst skulle vilja lägga ner alla vapen i hopp om att fienden skulle göra detsamma. Medan de andra figurerna slår sig till ro på platsen, och medan hans bror anar oråd och vill komma därifrån, dras han längre och längre in i platsens mystik, och finner sig snart vara en mer och mer central del av den.

Filmen berör flera ämnen, och säger flera saker, och alla dessa ämnen och saker är inte helt avsiktliga. Drömmen om att vapenvägra fram fred är fenomenalt naiv; historien skulle snart visa hur lite dekorum spelar roll för de som verkligen vill ha makt och konflikt, även om det är en lärdom som tycks ha fallit undan maktens minne sedan dess.

Å andra sidan är filmen medveten om att Shangri-La är just en fantasi, en dröm om en mänsklighet i harmoni, kanske en som till någon mån förnekat delar av sin mänsklighet. Filmen bär en känsla av storögd underdånighet som man kan ta lite för givet (detta var ju många årtionden innan de ironiska generationerna) men just på grund av det spelar den några fantastiska trick på oss. Främst får den oss att falla för Shangri-La själva, för vi vet att i en film från 1937 behöver vi inte så mycket logik eller vetenskap. Vi ser prästerna (eller vad man ska kalla dem) och tycker att det de säger låter bra.

Man kan nöja sig med att se filmen som en fantasi – inte bara en fantasi om fred på jorden utan även en kolonialistisk fantasi, och det av guds nåde – men jag tycker den, avsiktligen eller ej, är mer komplex än så. Vår mans bror, som aldrig gillar platsen och som är den som envisas med att vilja ta sig därifrån, tycks bli utmålad som den envise strebern, människans dåliga sida, hennes oförmåga att lyssna och tro, hennes knutenhet till rädsla och konflikt.

Men i ett år som 1937 vet jag inte om den tolkningen kan stå ensam. Han är aldrig utmålad som antagonist och hans enda synd är att han är otrevlig, vilket i sin tur kommer från hans frustration. Främst av allt är det han säger vettigt – vi vet inte om Shangri-La ens fungerar, eller vad som pågår bakom kulisserna. Sällskapet har blivit kidnappade men finner sig snart lyckliga. Å ena sidan kan vi ta berättelsen som den är, som en slags vuxensaga – å andra sidan ser vi en perfekt studie i hur ideologi fungerar i människan, särskilt i en totalitär stat (som Shangri-La när allt kommer omkring också är).

Året var som sagt 1937 och hur ska man kunna se Shangri-La här utan att tänka på Riefenstahl eller Mao-mani? Jag vet inte om James Hilton – som skrev romanen – närde någon dröm om en enpartistat, men filmen tillkännager att vi trots allt som hänt i historien söker en bättre plats att leva livet på, och vi vill tro att en annan värld är möjlig.

Så, visst, i filmen är det en dröm. Delvis. Å andra sidan finns en hungrig seriositet i Vår Mans syn på Shangri-La. Han kan tidigt slå hål på ideologiernas motsägelsefullhet, men finner ändå att han tror på denna plats.

Det är också lätt att förstå varför. Hans medpassagerare – flertalet av vilka fungerar som comic reliefs – börjar som motstridiga och konfliktfulla, men finner i Shangri-La harmoni och till synes evig lycka. Världens mödor finns inte kvar, för de tillhör just världen – i Shangri-La går det inte att ”jobba ihjäl sig”. Det går bara att leva, andas, en dag i taget, et cetera. Frågor om människans potential och fria vilja och så… ja, det tar vi väl en annan dag.

Filmen drar dem till en viss gräns, om än inte över den, till förmån för ett lyckligt slut. Capra balanserar på gränsen mellan allegori, som om det vi sett på något vis inte kan verifieras, och han lämnar kvar ett och annat mysterium som kan vara en logiklucka om man vill se det så. På liknande sätt kan man säga att människan är en dåre för sina krig, men kanske också att drömmen om fred på jorden är lika galen – och människan är för bristfällig för att någonsin vara helt sund. Betänk Vår Mans brors reaktion när han ser något som bara inte kan hända i vår värld; han möter ett konstigt öde, men ett som också har någon slags klang av sanning, som i en drömfilm av Buñuel.

På samma sätt är Bortom horisonten en märklig film som driver mellan fantasi och fanatism, drömmens fagra land och trons fasta övertygelse. Det är en film som vet att vi alla vet hur landet ligger, och vad som är förutsättningarna för ett människoliv dag för dag. Det är en film som därefter öppnar dörren på glänt till idén om ett annat liv, en annan värld. Jag tror att det är en film som handlar om frågorna vi möter när vi går till det rummet.

FREDRIK FYHR


<- Sagan om ringen: Härskarringen.
-> JFK.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *