💿 Född den fjärde juli (1989)

Född den fjärde juli är Oliver Stones Spielberg-film – hans romantiskt svepande, ja tamejtusan hans feel-good.

På sätt och vis, förstås.

Stone var alltid en populist, och han var det på mer gott än ont, men betydelsen var mest politisk, intellektuell, den särskilda hetta som kan brinna mellan bokryggarna på ett hundra år gammalt familjebibliotek. Född den fjärde juli är hans people’s film och det var också till folket den nådde – visst, han hade inte gjort JFK (1991) än, den verkliga jordbävningen, men det här kan ses som ett förskalv.

Född den fjärde juli är mest av allt en konsekvent uppföljare till Oscarsvinnaren Plutonen (1986). Den halvt självbiografiska filmen handlade om Vietnamkriget, sett ur dess inferno, som Stone själv sett det, som frivillig soldat, en rich kid med för mycket myt i huvudet och för lite erfarenhet. Den tematiska uppföljaren handlar om att komma hem. Hem från kriget, men också i en bredare mening. Alla som flyttat till en annan stad kan känslan av att komma tillbaka och plötsligt inse, för första gången, var man faktiskt kommer ifrån. Man har alltid kunnat sin gata, sitt kvarter, men det är inte förrän nu man förstår vart mammas gata ligger. Vem som är mammas mamma, så att säga. Det där som ryssarna kallar Moder Ryssland. Det där som jänkarna kallar The Man. Det man i Sverige kallar… måndag?

För Ron Kovic (Tom Cruise) är denna insikt våldsam och smärtsam och blodig – hans blick är ny i nästan bokstavlig mening, som om han fått ögonen utpetade som Oidipus, vingarna brända som Ikarus (jämförelser som alldeles säkert skulle få Oliver Stone att mullrigt spinna som en jättestor katt). Han har älskat sitt USA för att han har älskat sitt USA. Han har älskat sin gata, liksom. Det är hans gata. Han har älskat kärleken, den patriotiska placentan; förutsättningen för alla andra amerikanska myter är ju först och främst den att du måste älska landet oavsett vad: ”Love it or leave it, pal!”

Kovic börjar som en hängiven patriot. Han gör två turer i Vietnam. Ser saker där, saker som inte skulle lämna honom ifred ens om han inte blir skjuten i foten. Vilket han blir. Förlamad. Rullstol resten av livet. Helvetiskt militärsjukhus. Kommer hem. Vietnam är Vietnam, Nixon är Tricky Dicky, revolter och döda Oz-trollkarlar brinner på gator och torg. Man kan säga att Kovic ändrar inställning. Stone skulle förmodligen hellre se det som att han blir upplyst, som Hesses Siddharta, och att han inser att den sanna patriotismen inte handlar om att love it or leave it. Man kan också change it. Eller försöka. Dessa saker – upplysning, aktivism, konflikten mellan myt och historia – är kanske de mest centrala i Stones katalog.

Så filmen börjar i ett soldränkt idylliskt 50-tal och slutar i ett brinnande inferno av 70-tal, såsom Kovic börjar som pojke som leker krig i skogen, slutar som rullstolsburen antikrigsaktivist. Det är lätt att glömma hur oerhört cinematiskt det hela är – mer än någon annan Stone-film är denna svepande visuell och emotionalistisk i Griffiths gamla pumpande traditioner, komplett med musiken av John Williams. Stone skildrar pojkarnas lek på samma sätt som han skildrade kriget i Vietnam. Han skildrar även Kovics rullstolsburna kamp som ett krigsinferno. Varje bild slår, även om den också har en inneboende skönhet; den där klassiska storbildsskönheten, som gör att vi vet att vi ser på något från Hollywood.

På så sätt är detta kanske Oliver Stones fräckaste film. Den ser ut, och är gjord som, en tvättäkta storfilm i klassiskt stuk. Berättelsen är heroisk, påkostad, tilltalar känslorna, vänder sig till vanligt folk – filmen har gott om karaktärer och skådespelare, många känner vi igen, och fastän Stones budgetar alltid var relativt strama så ser allting väldigt påkostat och övertygande ut.

Skillnaden är förstås att Stone vänder upp och ner på den assimilerade patriotism som kom från John Ford och Howard Hawks, Capra och de andra. Om det någonsin fanns goda krig så utkämpades de på dessa mäns tid. Den kranka verkligheten hann ikapp i och med Vietnam, som Stone ser det, och det krävs aktiv ignorans för att ignorera det. Kovic hade hjärtat nära rötterna, men han var inte dum. Kommunisterna var vänsterspöken, väderkvarnar han slogs mot – han förlorade sina ben, och flera generationer urholkades på liv, på grund av ett krig som i sanning var totalt meningslöst. I den amerikanska kontexten är detta det slutgiltiga tonårsupproret – att vända sig mot Big Popa, landet själv, och säga: Du har gjort saker fel, jag måste finna min egen väg.

Ur en svensk kontext är det möjligt att filmen har en viss känsla av det jag kort och gott brukar kalla ”baseball” (dvs en påtvingad och irrelevant export, ”sånt där amerikanskt”, vem vet vad) men filmen drivs också framåt av stora, breda mänskliga stråk. Den som aldrig flyttat från sin hemstad kommer troligen aldrig att förstå. Det tror jag att jag kan säga utan att raljera.

Jag tror också det är samma människor som levt till vuxen ålder utan att drabbas av en peripeti, en sådan där avgörande stund då allt plötsligt förändras och resten av ens liv börjar handla om något helt annat. De bästa patrioterna, eller nationalisterna, är de som lever för sin bakgård. De noterar förstås att saker och ting inte är som det brukar, att det inte finns jobb där det förut funnits, att nyheter blir svårare att hänga med i och att folk omkring en stör ens vardagsvyer genom att se annorlunda ut.

Men de är inte nyfikna på vad som finns på andra sidan gatan. De är i verkligheten helt oengagerade av sitt land. De vet inte vad ett land är, de vet bara vad deras värld är och de tror det är samma sak. Fångade i sådana myter måste de spänna näven om trädgårdstomten i frustration, och tillåta fienden att växa fram som ogräs inuti huvudet. Där och ingen annanstans, om man inte vill göra slag i saken, gå med i det militära och ta strid mot alla dessa ondingar som springer runt i världen och ondar sig.

Men även då måste man komma hem en vacker dag. Om man inte skoningslöst slaktas på det där fältet man så ädelt drömt om. Kanske man rullas fram, med trasiga ben eller ett trasigt huvud. Den enda trösten då är att man kanske förstår. Inte vart man varit, eller varit med om, utan tvärtom vart man återvänder. Platsen man kommer från, denna plats man en gång lämnade i dess eget namn. Men inte platsen som man minns den, utan platsen som den faktiskt var. Inte nationen man tjatar om, detta ständiga alibi, utan landet som det ligger, sanningen om dig och det du kallat för ditt.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *