💿 2 Fast 2 Furious (2003)

Den första filmen var lite gullig, som ett barn som leker vuxen, dricker Pommac och låtsas att det är öl.

Uppföljaren representerar, med obönhörlig konsekvens, hur det barnet går in i en ängslig pubertet.

Det är en lite deppig syn, redan förvarnad i den desperata titeln yo. Ungen är nu på vippen till att faktiskt smyga till sig en starköl och testa cigaretter bakom parkeringsplatser. Attityden är liksom mer kaxig och helt humorbefriad. Lek och fantasi har bytts ut mot maskiner och teknik. Detaljer är plötsligt mer intressanta än helheten. Och vem behöver förresten mammas mat när det finns McDonald’s.

Så, ja, suck. Vrom vrom. Fast mycket streetracing blir inte av i 2 Fast 2 Furious. Den enda karaktären från ettan är Paul Walker, som nu är laglös i en kvart eller så innan FBI plockar upp honom för att infiltrera en slemmig skurk (Colm Feore) med Tony Montana-komplex. Jag antar att Vin Diesel inte var intresserad så Tyrese Gibson får hoppa in från avbytarbänken som kollegan. Eva Mendes är redan infiltrerad hos skurken i Notorious-stil.

Resten… försvinner, får man väl säga. Nog för att filmer om tjuvar, poliser och snabba bilar inte behöver världens bästa manus men ursäkten till story är här så tunn att man ser filmen som i en konstig dimma. Först har vi en scen där folk kör bil väldigt fort. Sen kommer en annan scen där folk håller pistoler mot varandra. Sen kommer en scen där folk har något gräl om att den ene är ditt och den andre är datt, nej men att du är, amen du då! Sen kommer en till scen där folk kör bil väldigt fort. Det ser väldigt självklart ut alltihop men ärligt talat är det svårt att förstå hur allt hänger ihop.

Det är faktiskt precis som när man försöker prata med en nybliven tonåring, som med halvdan entusiasm förklarar något som tydligen är viktigt att förstå men som samtidigt inte verkar vare sig relevant eller sammanhängande. Amen asså orka. Lite så känner jag för 2 Fast 2 Furious, eller kanske rätt fett mycket yo.

FREDRIK FYHR