💿 Eight Taels of Gold (1989)

Jag har en mörk hemlighet, det är nästan ett slags tabu: Jag är inte överdrivet förtjust i komedier. Det är inte en meriterande sak att erkänna, eftersom komedin är inte bara en av filmens två grundläggande kärngenrer utan en central del i hela berättelsekonstens historia. Alla berättelser är i slutändan ett drama eller en komedi, så att säga att man inte är så förtjust i den ena typen är, för en filmperson, lite grann som att räcka upp handen och erkänna Palmemordet. Kommer någon ens tro en?

Nä, så låt mig specificera. Jag tycker naturligtvis om när filmer är roliga. Jag blir däremot nervös på förhand när jag vet att en film har avsikten att vara rolig. Jag blir mycket gladare när en film blir rolig, liksom av sig självt. Jag tror nyckeln är att börja i glädje och inte just skratt. Man kan egentligen berätta vilken historia som helst – hur djup som helst, hur tragisk som helst – om man börjar med glädje. Har man roligt med sin berättelse, någon form av distans eller självironi, så kommer humorn automatiskt. När man väl förlöjligat sig själv kan man börja se vad man har som faktiskt är värdefullt. Då har man brutit isen, och man har något att arbeta med.

Eller, jag är åtminstone övertygad om att det är så. Märkligt nog har tesen sällan prövats. Komedier vill gärna börja i enfald och hålla enfalden vid liv filmen igenom, så att ingen i publiken ska behöva oroa sig för att de ser på något ambitiöst eller pretentiöst (många vet inte skillnaden). Dramer vill inte alltid ”smutsa ner sig” med skratt och trams. Roliga filmer som är lite dramatiska också fastnar lätt i ett slags priviligierat ingenmansland, där man ska navelskåda cement i tegelväggar på en gata där inga ekonomiska bekymmer bor.

Eight Taels of Gold är däremot en rolig film som handlar om ganska känsliga och djupsinniga saker, och som handlar om dem utan att sänka humorgarden. Betrakta denna dialog mellan en man och en kvinna i Kina:

Hon: ”Är det sant att man kan ändra sin hudfärg i USA? Jag skulle vilja det, så jag blev mindre mörk.”

Han: ”Öh. Jo. Det är sant. Man tar hud från rumpan. Den är ju så len och vit. Så använder man det på ansiktet.”

”Men… betyder inte det att man kommer att gå runt och ha sin rumpa som ansikte?”

”Jo. Jo, men det är inte så farligt. Så länge man inte pruttar.”

Jag vet inte om jag gör mig själv några tjänster om jag säger att jag skrattade så att jag grät åt denna replikväxling – kanske man måste se filmen för att förstå, men jag vill ändå slå ett slag för allt som kommuniceras här. Mest uppenbart kommenteras förstås vithetsnormer, och den typ av kulturella ockupation som alla icke-vita kulturer på daglig basis egentligen befinner sig under. Men det som gör dialogen så rolig är hur den vrider om idealiserad skönhet till bokstavligt talat rumphuggen fysik, samtidigt som den gestaltar könsroller på ett sätt som är ganska kärleksfullt, liksom barnsligt, dansa tryckare och prata prutt.

Mannen där är Sammo Hung, som på 70-talet var akrobatisk kung fu-hjälte i komiska hopp-och-sparkfilmer som byggde lika mycket på skojfriskt våld som lurkig bonnhumor och hysterisk slasptick. Till skillnad från Jackie Chan, Hungs mest kända protegé, förstod Sammo poängen med att lägga akrobatiken på hyllan när åren började stacka sig. I Eight Taels of Gold spelar han en helt dramatisk roll i en hyggligt dramatisk film, och man skulle inte kunna tro att han en gång i tiden slog volter mellan takbjälkar.

Berättelsen följer en stomme som amerikanska filmer hade hyvlat ner till förutsägbar mekanik – huvudpersonen (Sammo) låtsas vara rik, hamnar i en oväntad situation, träffar en kvinna som ska gifta sig med någon annan, romantik uppstår sakteligen, vem ska hon välja och kanske någon springer i slutet (Sammo cyklar).

Skillnaderna här är mer än bara de uppenbara, även om de också bör nämnas. Sammo är en taxichaffis i New York som återvänder till Kina, där alla tror att han är rik och lyckad – han går runt med en sedelbunt som i verkligheten är alla pengar han äger. Han eskorterar sin barndomsvän och hennes lille son och en väldigt provinsiell typ av roadmovie följer. Vi ser platserna han växte upp på, förstår vad han flytt från – hans känsla av oduglighet, som kommer dels från det där mänskliga fenomenet som är att inte höra in, dels från landsbygden han kommer ifrån (som lämnar mycket att önska – elektricitet, till exempel), dels från Kina som det såg ut när vi förstod att han flytt.

Han har kommit hem, eller åtminstone tillbaka, satt sina fötter på hemlandets marker igen – men han vet inte vart han ska ta vägen. Kvinnan han träffat ska gifta sig inte med vem som helst utan en stilig, hel och ren affärsman som har en restaurang i Chinatown – han ser åtminstone skenbart ut som den personen Sammo låtsas vara. Men närmare undersökningar visar att hans engelska är mycket dålig, och att han inte har tid att ta kurser för att få krogen att gå runt.

Det är på märkliga, oväntade sätt som den här filmens subtila lager kränger sig. Den börjar som en dråplig flabbekomedi, men slutar på en symbolisk bild. Utan att vi märkt det har vi slutat skratta, lyssnat noggrannare, upptäckt det mänskligt kvidande i de där roligheterna, tagit del av en människas berättelse, sett konturerna av hans land och fått en känsla för hur det varit där fram till denna punkt. Allt genom det där skrattet, humorn som sägs vara det universella språket och som här åtminstone bygger broarna.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *