💿 Tag vad du vill ha (1960)

Vi fÄr inte vÀlja vÄra förÀldrar. Theron ska snart förstÄ det. Han Àr sjutton Är gammal, men i sin moders ögon Ànnu tolv. Hon har stÄtt för det mesta av vad uppfostran heter. Men! Nu reser sig pappa ur den blodröda lÀderfÄtöljen som om tiden Àr inne. Han anser att det Àr dags att göra pojken till man. Patriarkens rum Àr fullt av skjutvapen och jakttroféer. Först och frÀmst ska han lÀra sig hur man hittar i skogen och skjuter ihjÀl vildsvin. Pappan spelas av Robert Mitchum, den skÄdespelare i Hollywoods historia som kanske mest liknat en mÀnsklig version av en rullad Tiedemanns Gul 3.

MĂ„ste den mjuke pojken bli en hĂ„rdhudad man? Kanske, kanske inte, men det spelar ingen roll. Saker Ă€r helt enkelt inte sĂ„ enkla. Hur tuff eller mjuk Theron Ă€n blir sĂ„ kommer han för alltid vara fast i en dragkamp mellan sina tvĂ„ förĂ€ldrar – eller som Terrence Malick femtio Ă„r senare skulle uttrycka det i Tree of Life: ”Mother, father, always you wrestle inside me, always you will.”

Theron Àr dessutom direkt skadad, för hans förÀldrar Àlskar inte varandra. De lever bara inlÄsta i sitt stora hus, i det skugglagda 50-talets kompromiss av stÀngda dörrar och delade sovrum. De lever i summan av sina misslyckanden, och att de fortfarande lever tillsammans Àr det största av dem alla. Theron kommer inte att gÄ deras vÀg, men han Àr redan pÄ god vÀg att börja göra egna misstag. NÄgra ska vi fÄ se innan filmen Àr slut, och det kommer verkligen att svida. Han lÀr sig, sist av alla, att hans pappa Àr en ökÀnd Àktenskapsbrytare. SÄ det goda familjenamnet Àr inget att ha. Alternativet Àr ett hemlöst liv i obskyr fattigdom. Detta Àr en ung man som har tak över huvudet och gott om pengar frÄn familjen, som för övrigt tycks vara nÄgon slags magnat i trakten. Jo, han har en mamma och en pappa men han Àr förÀldralös.

En bit in i filmen uppdagas det att hans vĂ€n Rafe egentligen Ă€r hans halvbror. Deras far har avsagt sig oĂ€ktingen och lĂ„tit honom leva vind för vĂ„g, med prat om att saker Ă€r vad de Ă€r och att vĂ€rlden har sina haves and have-nots. Rafe Ă€r numera en slags cowboy, hĂ„rt arbetande och fattig som en lus. Till skillnad frĂ„n Theron – feminint mjuk, kĂ€nslig, bortklemad – har Rafe levt ett genuint förĂ€ldralöst liv. För fattigdomen och strĂ€vandet har han dock vunnit sin frihet, lĂ€rt sig stĂ„ pĂ„ tvĂ„ ben och gjort smĂ€rtan sin egen. PĂ„ det stora hela gĂ„r saker bra för honom, medan Theron Ă€r dömd att vandra misĂ€rens vĂ€g. SĂ€rskilt i förhĂ„llande till Libby, the girl next door, uppstĂ„r ett scenario dĂ€r karaktĂ€rerna blir mindre lyckliga och misslyckas i allt högre grad, ju mer de begĂ€r vad de efterstrĂ€var. Theron lĂ„ter sina kĂ€nslor leda honom till vredesutbrott och drastiska handlingar. Han förskjuter bĂ„de den ena och den andra personen och hamnar lĂ€ngre och lĂ€ngre bort frĂ„n nĂ„gon försoning med sig sjĂ€lv. Rafe dĂ€remot Ă€r skeptisk och mĂ„ttfull, varpĂ„ mer saker Ă€n han bett om tycks landa i hans famn.

Det vore lÀtt att förenkla ner budskapet till en frÄga om fostran, och den förlegade mÀnniskosyn som sÀger att man fÄr gott folk (som Rafe) av lite hÄrda tag, och att curlingförÀldrar skapar förvirrade dÄrar som Theron (det Àr en myt som jag tror bottnar i bildningsförakt; i verkligheten talar det mesta för att det Àr bra att vara curlingförÀlder). Snarare verkar figurerna i den hÀr filmen lida av en dÄrdans av tur och otur, som om ett bittert strÄk av kosmisk ironi plÄgat deras liv sedan innan de föddes, som om deras namn funnits i hatten hos Momos, ironiernas gud. Den verkliga boven i dramat mÄste heta arvsynd, för vore det inte för pappa Mitchums glada turer i sÀnghalmen hade allt varit frid och fröjd. PÄ nÄgot sÀtt Àr den svidande sÄpan trots allt bara det förvirrade resultatet av hans lustfyllda Àventyr. Mitchums far förblir stoisk filmen igenom, men bakom hans iskalla ögon finns en slags rÀv i hönshuset, en som i ovetskap skapar kaos till linjerna som följer hans, alltid sÀker pÄ att fortet hÄller sÄ lÀnge man hÄller god min. Som om det inte vore nÄgon skillnad mellan stabilitet och en fasad av stabilitet.

Ack, det grymma ödet kommer att lĂ€ra Ă€ven honom en lĂ€xa, för varenda karaktĂ€r i den hĂ€r filmen slutar lĂ€ngst ut i den andra Ă€nden av den de började. Man kan tycka att det Ă€r typiskt melodramatiska sĂ„pasvĂ€ngar som leder dem dit, men manusets mekanik Ă€r vackert – betĂ€nk den dĂ€r skogen som Theron ska jaga i, alldeles i början av filmen. Se hur elegant den kommer tillbaka, och hur noga filmen Ă€r med att inte vĂ€lja de allra mest uppenbara vĂ€garna att gĂ„. BerĂ€ttelsens tycks prydligt strukturerad, men kĂ€nns inte alls kalkylerad eller förprogrammerad. Den ena hĂ€ndelsen leder till den andra, inte för att nĂ„gon bestĂ€mt det, utan för att spĂ€nningen föder ny spĂ€nning; den nya riktningen Ă€r inte pĂ„tvingad, den krĂ€nger sig fram frĂ„n omstĂ€ndigheterna hos den förra.

FilmĂ„ret 1960 sĂ„g mĂ„nga tidstypiska, mer eller mindre pĂ„kostade Hollywood-melodramer som det finns mer eller mindre stor eller liten anledning att vilja studera. Det ojĂ€mna men intressanta slut shaming-dramat Inte för pengar, med Elizabeth Taylor som ”dĂ„lig flicka” i kamp för heder, till exempel. Eller den enligt mig nĂ„got överskattade Elmer Gantry, med Burt Lancaster som munter bullshit-evangelist. Tennessee Williams-floppen Mannen med ormskinnsjackan gjordes till en film detta Ă„r, en förvirrad och lĂ„ngdragen historia med Brando och Anna Mangini och mycket skĂ€ll och vĂ€s. Men den filmen har getts ut igen av Criterion och har fĂ„tt sin beskĂ€rda del omlĂ€sningar och nya anseenden.

SjĂ€lv tycker jag att Tag vad du vill ha slĂ„r ut dem allihop i frĂ„ga underskattade och förbisedda melodramer. Den blev inte ens nominerad för en enda Oscar i nĂ„gon kategori, och blev nĂ„got av en flopp trots fina recensioner nĂ€r det begav sig. Till skillnad frĂ„n mĂ„nga andra filmer frĂ„n denna era finns det ingenting i den hĂ€r filmen som man kan peka pĂ„ som uppenbart skavande eller komprimerat, liksom sjĂ€lvcensurerat av sin tid som sĂ„ mĂ„nga filmer pĂ„ 50-talet var (och Ă„ret 1960 tillhör ju till viss del det Ă„rtiondet). KaraktĂ€rerna har fler Ă€n en sida, likasĂ„ har det som sker mer Ă€n en betydelse. Öppenheten i det moderna vilar i filmen för alla att se.

Den regisserades av Vincente Minnelli, av alla mÀnniskor, som trots sina högt Àrade melodramer (Illusionernas stad och Insats förlorad) mest Àr kÀnd för musikaler som Vi mötas i St. Louis, An American in Paris och Gigi. I en film som Tag vad du vill ha Àr det som om han vill skrapa bort lacken pÄ den tjocka, tunga kÀckheten i sÄdana filmer. Den hÀr Àr för all del ocksÄ vacker och slÄende, men bygget Àr ocksÄ invaderat av de tusen mumsande smÄkryp som heter mÀnsklighet, och nÄgot gungar i filmen, svajar rastlöst hit och dit, liksom alla filmer rastlöst svajar nÀr de verkligen funnit kontakt med mÀnniskans sjÀl.

FREDRIK FYHR


PS.

Filmen heter i original Home from High Hill. Eleanor Parker mĂ„ste nĂ€mnas. Hon Ă€r fantastik som Therons hĂ€rdade mor – kolla blicken liksom. George Hamilton, som spelar Theron, Ă€r ocksĂ„ chockerande lik Anthony Perkins bĂ„de i utseende och manĂ©r, vilket Ă€r extra slĂ„ende eftersom ju Psycho Ă€ven kom detta Ă„r. Till mitt stĂ€ndigt vĂ€xande Star Wars-kompendium spar jag Ă€ven Hamilton och Perkins som möjliga inspirationer till valet av Hayden Christensen i rollen som Anakin; jag har tidigare nĂ€mnt Rudolph Valentino nĂ€r jag spekulerat om saken, och Hamilton/Perkins faller fint in i den fĂ„ran ocksĂ„. Hayden hade förresten kunnat göra en underbar Norman Bates.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *