🎞 Det: Kapitel 2 (2019)

Filmatiseringen av Stephen Kings 1200 sidor lĂ„nga ”Det”, vilket Ă€r en film uppdelad i tvĂ„, Ă€r förtjusning och frustration hand i hand. Jag vĂ€ljer att se det som ett barn som försöker lĂ€ra sig cykla, utan att ge upp. Det Ă€r möjligt att de dĂ€r hjulen rullar gatan fram till slut, men det Ă€r ocksĂ„ efter ett dussin skrubbsĂ„r och hundra tĂ„rar.

Det finns en massa saker man skulle kunna sÀga: Du gör fel! Det dÀr kommer inte fungera! Du mÄste tro pÄ dig sjÀlv! Sopa! Eller kanske jag Àlskar dig ÀndÄ. Och: Vi fÄr försöka igen en annan gÄng.

Det jag försöker sÀga Àr att jag kÀnner ömhet för den hÀr filmen, bÄde kapitel 1 och kapitel 2, trots att jag har kritik att komma med som fÄr det att lÄta som om jag vill vÀcka Ätal mot en förskingrare. Ibland kan tvÄ saker vara sanna samtidigt, antar jag.

LÄt oss anvÀnda oss av modellen det goda, det onda och boken.

Det goda Ă€r egentligen uppenbart. Det Ă€r en vĂ€ldigt hoppfull och inspirerande historia, vilket Ă€r rĂ€tt slĂ„ende med tanke pĂ„ att det Ă€r en berĂ€ttelse om en monsterclown som Ă€ter barn. Man kan anse att ”Det” representerar mĂ„nga saker, Ă€ven om filmen nöjer sig med fenomenet skrĂ€ck; skrĂ€ck Ă€r rĂ€dslan för vĂ„ld, Ă„ngesten för att dö, men skrĂ€ck Ă€r ocksĂ„ fobier och trauman. Förtryck, kan man ocksĂ„ kalla det. Alla mĂ€nniskor Ă€r rĂ€dda för nĂ„got, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt, och Det handlar i slutĂ€ndan om att stĂ„ upp för sig sjĂ€lv och försöka leva livet Ă€ndĂ„; kasta ett ljus pĂ„ de stora fasorna, se hur de krymper ihop till absurda neuroser, saker man kan handskas med.

Det sistnÀmnda Àr nivÄn som Kapitel 2 lÀgger till. De sju barnen, som upptÀckte att smÄstadens mÀrkliga dödsfall berodde pÄ en hungrig barnÀtande clown, har vÀxt upp. Tjugosju Är senare gestaltas de av begÄvningar som James McAvoy, Jessica Chastain och Bill Hader. Ensemblen har sett den första filmen och tar vid dÀr barnskÄdespelarna slutade. Det Àr, som sagt, bara fortsÀttningen. Alla verkar vara med pÄ noterna. SkÄdespelarna har kontakt med den hoppfulla sjÀl som regissören Andy Muschietti Àr ute efter att mejsla fram. Estetiskt Àr filmen tilltalande, vilket ocksÄ hjÀlper att vagga in en i dess sfÀr, den dÀr kÀnslan av att filmen mÄ fungera si eller sÄ bra, men vÀrlden den utspelar sig i vill man gÀrna stanna kvar i.

Ofta vill jag skynda till filmers försvar nĂ€r de anklagas för att vara ytliga; att de ”ser bra ut, men
” Film Ă€r ett till stor del tekniskt medium, och de flesta av de stora filmupplevelser vi har, de som stannar i oss livet ut, har ingenting att göra med bra dialoger eller ett vĂ€lsvarvat manus. Mycket av filmkonstens ande vilar i fotot, klippningen och det tonlĂ€ge som regissören fĂ„r fram i sĂ„vĂ€l skĂ„despelarna som i filmens generella rörelse. Det dĂ€r vi kallar feeling. Och jag har svĂ„rt att tro att de som Ă€lskade Kapitel 1 inte kommer svĂ€lja Kapitel 2 och vilja ha mer. Det finns gott om feeling hĂ€r, sĂ€rskilt om man uppskattar Freddy Krueger och flottitalet (det jag kallar 80-talet som det framstĂ€lls i ”Stranger Things”).

Det mĂ„ ha problem med sin rytm och sin ton, men inte alltid. Det finns stunder dĂ„ den verkligen sĂ€tter fingret pĂ„ vad den Ă€r ute efter. Estetiskt Ă€r den helgjuten rakt igenom, och skĂ„despelarna bĂ€r sina fina rollfigurer oklanderligt. Det rĂ€cker faktiskt pĂ„fallande lĂ„ngt, och jag tror inte riktigt pĂ„ de som pĂ„stĂ„r att de inte förstĂ„r varför folk inte tilltalas av ”sĂ„nt hĂ€r”. Det Ă€r vĂ€l uppenbart att se för vem som helst som har ögon.

Med det sagt finns förstÄs en sÀck full av det onda ocksÄ.

Det Àr, rakt upp och ner, en kollapsad filmatisering. Bland annat just för att den försöker vara en filmatisering. Hade det bara varit en vanlig filmslakt, den typ av bagatellisering av sidornas rymd och djup som leder till filmer som The Dark Tower, hade jag varit mindre frustrerad. Hade man gÄtt sin egen vÀg, som Kubrick nÀr han gjorde The Shining, hade jag varit helt öppen för att se det pÄ nÄgot annat sÀtt.

Men nu har man verkligen försökt göra just en filmatisering, nÄgot som ska vara troget förlagan om Àn anpassat för vad en typisk biopublik gÄr och ser en fredagskvÀll. Problemen man stött pÄ redogjorde jag för i min recension av förra filmen, men i korthet rör det sig om nÄgon slags formell och tonmÀssig anarki som verkar bli mer och mer populÀr i Hollywood. Den ena scenen verkar inte riktigt hÀnga ihop med den andra, och den tredje verkar komma som frÄn ingenstans för att sedan aldrig tas upp igen. TÄrar blandas med skratt blandas med blod. StÀmningen Àr vÀldigt hoppsan hejsan. AlltsÄ finns det ingen ordentlig stÀmning. Inte heller en berÀttelse, sÄ mycket som ett scenario, dÀr scen efter scen kastas upp och faller ner för att landa pÄ en till synes slumpmÀssig plats.

Stephen King har sjĂ€lv alltid sagt att han arbetar utefter scenarion snarare Ă€n intriger. För all del. Hans böcker Ă€r i nio fall av tio ”tĂ€nk om”-idĂ©er som han dĂ€refter laborerar pĂ„. Det har sina begrĂ€nsningar, ofta kör han fast i sista akten och mĂ„ste hitta pĂ„ nĂ„got lĂ„ngsökt slut, men det kan ocksĂ„ ge en lattjo resa pĂ„ vĂ€gen. Jag förestĂ€ller mig ocksĂ„ att han gĂ„r tillbaka och opererar in en hel del efterhandskonstruktioner nĂ€r första utkastet vĂ€l Ă€r klart.

Ett stĂ„ende skĂ€mt i Kapitel 2 Ă€r just att Kings slut alltid Ă€r sĂ„ dĂ„liga. Man har alltsĂ„ verkligen gett sig sjutton pĂ„ att sĂ€tta finalen, som Ă€r lĂ„ng och gedigen och sammansatt pĂ„ ett sĂ€tt som ingenting annat i filmen Ă€r. Liksom Kapitel 1 hoppar Kapitel 2 hage mellan scener utan nĂ„gon ordentlig sammanhĂ„llning. Om de Ă€r lĂ€skiga eller inte lĂ€mnar jag till den enskilde att bedöma – sĂ„nt Ă€r subjektivt – men ofta försöker de Ă„tminstone vara roliga med flit. Ibland Ă€r stĂ€mningen mer knepknasig, som om McAvoy slĂ€pat med sig en gycklande ond ande frĂ„n Shyamalans Split och Glass.

Man kan tycka att filmen Ă€r en upprepning frĂ„n den förra, att första akten Ă€r sĂ€rskilt hafsig och rörig, att vi inte lĂ€r kĂ€nna de vuxna karaktĂ€rerna tillrĂ€ckligt mycket, att vi hoppar tillbaka till barnscenerna utan förvarning
 men Ă€ven om det kanske stĂ€mmer Ă€r jag mer förlĂ„tande. Ser man Kapitel 2 i tandem med Kapitel 1 sĂ„ blir formen lite tydligare.

Men inte hur tydlig som helst, vilket tar oss till del tre av denna utlÀggning: Boken.

SĂ€ga vad man vill om Stephen King men inom ramarna för hans författarskap mĂ„ste ”Det” vara hans mĂ€sterverk, den roman dĂ€r hans ovanor till sist blir fördelar. Hans stilistiska torftighet gestaltar platsen han beskriver pĂ„ ett utmĂ€rkt sĂ€tt och hans svamlande sidospĂ„r hjĂ€lper bygga den labyrint som berĂ€ttelsen till sist brer ut sig till. Clownen Pennywise representerar inte bara skrĂ€ck pĂ„ en privat nivĂ„ – som i filmen – utan Ă€ven den skrĂ€ck som prĂ€glat smĂ„stĂ€dernas USA i hundratals Ă„r; det förtryck som ligger begravt under Ă„rtionden av Americana, och som inte förrĂ€n pĂ„ senare Ă„r blivit helt synlig igen.

Jag vill gĂ„ sĂ„ lĂ„ngt som att sĂ€ga att ”Det” Ă€r en modern amerikansk klassiker. Jag lĂ€ste aldrig boken i sin helhet nĂ€r jag var i rĂ€tt Ă„lder, men sedan förra filmen har jag lĂ€st den och vet ni vad att nu lĂ€ser jag den igen. Det Ă€r Kings ”PĂ„ spaning efter den tid som flytt”, jag kan inte fĂ„ nog.

En av de mest imponerande sakerna med boken Ă€r just dess struktur – sĂ€rskilt i förhĂ„llande till Kings andra böcker Ă€r ”Det” ett intrikat och intensivt vidstrĂ€ckt lapptĂ€cke, som Ă€ndĂ„ vilar pĂ„ solida grunder och fĂ„r sagt det den vill ha sagt en mening i taget. Mest av allt lĂ€mnar den kvar intrycket av smĂ„staden, Derry, fĂ€rgat av höstens första regn, och strömmar ner i kloaksystemen. SĂ„ kĂ€nnbar Ă€r denna plats i mitt inre att jag nĂ€stan finner mig sjĂ€lv gĂ„ omkring dĂ€r, runt husknutarna, med en och annan dystert fĂ€rgglad ballong i synfĂ€ltet.

PĂ„ sitt metodiska sĂ€tt berĂ€ttar King ocksĂ„ ovĂ€ntat kĂ€rnfullt om hur minnet fungerar nĂ€r vi blir vuxna. Hur barnets ofiltrerade, öppna upplevelse av livet skingras av Ă„ren för att bli ett dimmigt, diffust ingenmansland i huvudet, en plats som man inte kan komma tillbaka till
 och som man lyckades skulle man förmodligen bli galen. NĂ€r karaktĂ€rerna Ă„tervĂ€nder till Derry efter 27 Ă„r Ă€r det för att ”Det” har kommit tillbaka, och för att de slutit en pakt, men det vet de bara i kroppsminnet. De har, i verkligheten, glömt allt. Inte förrĂ€n de rullar in till stan igen börjar sakerna komma tillbaka, en detalj i taget, innan hela deras barndomsvĂ€rld stĂ„r inför deras inre öga. Jag kan sjĂ€lv skriva under pĂ„ att denna hemvĂ€ndarkĂ€nsla Ă€r oerhört vĂ€l fĂ„ngad och totalt allmĂ€ngiltig
 ja, bortsett frĂ„n den mordiska clownen som Ă€ter barn, dĂ„.

Filmens impuls Ă€r, som mĂ„nga filmer, att skala bort allt â€Ă¶verflödigt” frĂ„n boken för att helt fokusera pĂ„ ”karaktĂ€rerna” och deras ”konflikt”. Det centrala problemet som filmen Det har Ă€r att karaktĂ€rerna och deras konflikt Ă€r akut bundna till, just, det dĂ€r â€Ă¶verflödiga”. Utan Derry – dess olika invĂ„nare, dess vĂ„ldsamma historia, traditioner och ruljangs, och sĂ€rskilt dess zoner av verklighet och overklighet, sjĂ€lva spelplanen som gör att Pennywise kan finnas (nĂ€r han finns) – spelar det helt enkelt inte sĂ„ stor roll. DĂ„ Ă€r karaktĂ€rerna bara tomma kĂ€rl som kastas in i en godtycklig hinderbana full av blodiga specialeffekter, en berg- och dalbana som lĂ€mnar ett kaotiskt och förvirrat efterskalv i huvudet men inte jĂ€ttemycket mer.

Kapitel 2 Ă€r nĂ€stan tre timmar lĂ„ng. ÄndĂ„ Ă„terkommer repliken ”Vi har ont om tid!” minst tre gĂ„nger, och jag finner det symptomatiskt. Problemet Ă€r inte alls att filmen Ă€r sĂ„ lĂ„ng – filmer fĂ„r gĂ€rna vara hur lĂ„nga som helst, vad mig betrĂ€ffar – utan att den verkar vara det nĂ€stan oavsiktligt. En beundrare av boken leds förstĂ„s till att tro att Muschietti gjort en sĂ„ lĂ„ng film för att verkligen sĂ€tta Kings textur, mĂ„la Derry i alla sina relevanta fĂ€rger och detaljer, hitta nyanserna som vĂ€xlar om vartannat ocksĂ„ i Kings bok. Allt talar ju för att detta ska vara Den Legitima Filmatiseringen av boken.

IstĂ€llet Ă€r filmen sĂ„ lĂ„ng som den Ă€r bara för att vi ska gĂ„ igenom samma tradiga melodramatiska kĂ€bbel som vi fĂ„r i TV-seriernas statiska vĂ€rld. Filmen i sin helhet pĂ„minner mer Ă€n nĂ„got annat om en miniserie, vilket Ă€r ofantligt ironiskt dĂ„ det naturligtvis redan finns en, den halvkultiga saken frĂ„n 1990 med Tim Curry, och trots alla skavanker i den gamla besten sĂ„ lyckades den faktiskt klĂ€mma in kontexten av Derry pĂ„ ett hörn. Man kan tycka att den var lite tradig som berĂ€ttade sin berĂ€ttelse genom att episodiskt ta en karaktĂ€rs berĂ€ttelse i taget
 men vet ni, det var Ă„tminstone en struktur. Miniserien hade Ă„tminstone valt vĂ€g. Filmatiseringen springer hit och dit, i det hux-flux, hit-dit och upp-och-ner-spattiga berĂ€ttande som alldeles för mĂ„nga Hollywoodfilmer lider av idag. Det Ă€r den typ av film som fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ Kevin Costner i JFK (1991), nĂ€r han frustrerat lĂ€ser igenom den slarviga Warrenkommissionens vittnesförhör: ”Ask the question, ask the question!” Men medan filmen flyger fram blir den… liksom aldrig av.

SĂ„ hĂ€r Ă€r jag Ă€ndĂ„, till slut, och klankar ner pĂ„ Det: Kapitel 2 precis som jag sa att jag skulle göra. ÄndĂ„ ser jag fram emot att se den en gĂ„ng till, i ett obligatoriskt maraton ihop med den första filmen. Materialet Ă€r tillrĂ€ckligt bra för att det ska fĂ€rga av sig, och det finns tillrĂ€ckligt mĂ„nga fina stĂ€mningar och vackra ögonblick för att hĂ„lla en sysselsatt. Och dĂ€r filmen formellt brister Ă€r den fortfarande en rolig bioupplevelse, med rĂ€tt mĂ€ngd skrik och skratt för de som suktar efter just det.

Men det jag verkligen hoppas Àr att nÄgon mixar ihop de bÄda filmerna till en, sÄ att det blir ordentligt. Nu har man tagit en solid, vÀlstrukturerad roman och improviserat fram tvÄ kapitel, som om varje steg varit helt planerat. Jag vill tro att en ny grund gÄr att lÀgga, för man har ju gott om material att arbeta med. SÀkert finns de som tror att mina krav Àr orimliga men filmkonst Àr ingen myt bara för att Hollywood glömt den. NÀr Spielberg gjorde Hajen sÄg han till sÄ att den lilla semesterön Amity Island helt fastnade i vÄra huvuden. SmÄ, obetydliga karaktÀrer kom tillbaka tills vi kÀnde ocksÄ dem. Rent mentalt gick Amity Island att vara i, och platsen betydde nÄgot, precis som Kings Derry. Och Spielberg behövde inga fem timmar. Han skapade en hel vÀrld pÄ en halvtimme, för liksom Kings bok berÀttade han metodiskt, en mening i taget, tills hela strukturen pö om pö visat sig.

Alla filmer, Àven pÄkostade och effektdrivna skrÀckfilmer, behöver en stadig puls och ett sunt omdöme. Det, kapitel 1 som kapitel 2, Àr en massa fantastiska saker nerkörd i en skoningslös mixer. Oftast kÀnns det som att det Àr allt vi har att se fram emot numera.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *