💿 The Gift (2000)

Jo, en ung kvinna försvinner. Alla är misstänkta, särskilt rötäggen som har ”Det Var Faktiskt Inte Jag” skrivet i pannan. Det finns poliser och advokater och ett träsk som draggas. Det finns till och med en synsk kvinna som hjälper polisen. Småstaden är kall och bister och full av ugglor i mossen. Snålvinden drar över det där träsket, där andedräkten syns. Någon varnar för storm. Åska och dunder kommer på beställning.

Men The Gift är inte filmen som uppstår i ens huvud när man berättar de här sanningarna. De är omständigheter bland flera. Det råkar bara vara så. Jo, en ung kvinna försvinner. Folk försvinner varje dag. Även när det inte är ett mysterium kan det vara svårt att begripa.

Filmens verkliga försvinnande, dess egentliga konflikt, är begraven djupare än kroppen på botten av träsket. Det försvinnandet rör Annies man. Han dog i en olycka på verket han arbetade. Orten vi rör oss i har, såklart, ett verk eller annat. Annie lämnades ensam att ta hand om sina tre söner.

Detta har hänt innan filmen börjar. Vi får inte ens en flashback som ger oss den älskade och saknade. Mannen är borta, liksom alla döda. Händelsen spökar genom hela filmen, men Sam Raimi – som regisserat – har en så finkänslig hand att vi inte lägger märke till det förrän filmen är över.

Annie är en spådam. Jo, hon har kort som hon vänder upp och ner. Folk kommer och vill veta vad hon ser. Men hon bor i ett vanligt hus som hon måste städa som alla andra. Hennes tre pojkar går i skolan och en och annan kommer hem med blåmärken. Livet är vad det är. De pengar Annie har kommer från socialtjänsten och från de ”gåvor” hon får. En replik förklarar för oss att det är olagligt att ta betalt för spådomar – filmen är full av sådana sluga repliker, som elegant förklarar saker för oss bara vi har öronen spända.

Är Annies syner verkligen på riktigt?

Förmodligen. Det verkar så. En film har friheten att föreslå att en sådan ”gåva” är möjlig att ha.

Det råkar liksom bara vara så. Polisen kan följa hennes kryptiska meddelanden och finna vad de söker. Resten är ett mysterium som inte behöver förklaras.

Det vore inte fel att kalla The Gift för en thriller, eller till och med en skräckfilm, men i själ och hjärta är det en sydstatsgotisk melodram i Tennessee Williams-traditionen. Det betyder, i enklaste ordalag, att den utspelar sig på vischan, handlar om diverse färgstarka figurer, flera av vilka har hutlösa lik i garderoben, och att de flesta mer eller mindre tror på voodoo.

Fördelen med ett sådant drama är att den kan råka handla om spöken, sierskor och helvetiska monster, utan att för den sakens skull göra en så stor sak av det. Liksom när de gamla TV-såporna då och då svängde in på en avkrok och började handla om utomjordingar eller demonisk besatthet så är det helt enkelt saker som ryms i paketet.

Så, fastän filmen handlar om övernaturliga mordgåtor har den allt ljus på karaktärerna. En av Annies besökare är en kvinna, misshandlad av sin man, men för rädd för att leva utan honom. Mannen, i sin tur, är precis lika sympatisk som man kan tro och är fullt övertygad om att Annie är en häxa som gett staden en förbannelse. Hon är också ständigt uppvaktad av en skrämd, psykiskt instabil figur som aldrig kan sluta prata om sin pappa och en viss blå diamant.

Det finns fler karaktärer. Alla tar sina platser och fyller ut canvasen på ett helt tillfredsställande sätt. Vissa är mer misstänkta än andra, även om alla inte alltid får ”så mycket att göra”, som den kritiska klichén lyder.

Men man ska inte stirra sig blind på intrigen. The Gift utspelar sig i det mänskliga. Cate Blanchett spelar Annie, och rollistan i övrigt består av Hilary Swank, Giovanni Ribisi, Keanu Reeves, Katie Holmes, Greg Kinnear, Kim Dickens, Gary Cole, Rosemary Harris, J.K Simmons och John Beasley – alla har åtminstone ansikten du känner igen, och man kan vara säker på att de har lockats till filmen för att manuset (av Billy Bob Thornton och Tom Epperson) inte gått att tacka nej till. I deras ögon får de nog oerhört mycket mer att göra än vad de skulle fått i nästan vilken annan film som helst. Thornton ska ha byggt storyn, för övrigt, på sin mormor, som tydligen ska ha varit synsk. Filmen är rakt igenom mänsklig.

The Gift är också gjord i en intressant skarv i Sam Raimis karriär. Från att ha slagit igenom i kultiga genrefilmer som Evil Dead-trilogin och Darkman (1990) hade han arbetat sig fram till den evigt underskattade, halvklassiska thrillern En enkel plan (1998). Den filmen hade en karg, vintrig feeling som redan bar på spår av den gotiska såpan.

The Gift var helt klart ett ännu mer definitivt steg åt det hållet – en nödtvunget långsam och rakt igenom subtil och underdriven film, totalt lyhörd till sina karaktärer och vad de säger. Genom sin totala lojalitet till materialet lyckades han här göra en film där en övernaturlig spåkvinna och ett dramatiskt mordmysterium bara lyckas bli något som slinker iväg i förbifarten, medan vi ser dessa människor försöka ta hand om sin vardag.

Det är tveklöst Raimis mest subtila, minst konventionella och mest utmanande film – kanske den är för subtil för sitt eget bästa, eftersom Cate Blanchett (naturligtvis strålande) ser till att göra Annie till filmens konstanta fokus, trots att hon kan göra mycket lite för att påverka någonting som händer omkring henne. Till syvende och sist är det lite frustrerande att hennes erfarenheter – hennes döda man, det trauma hon bearbetar, det liv hon försöker leva – förblir en instängd, privat affär, något vi aldrig får ta del av.

Till någon mån är det förstås poängen. Hennes ”gåva” är inte nödvändigtvis en strikt förbannelse, men den gör henne ensam där hon står, omringad av andra människors problem och förehavanden, som alla trollpackor i alla tider. Filmen mer än antyder, på tal om det, att hon faktiskt är en häxa. Men Raimi har ett sådant beundransvärt pokerface som regissör att den informationen passerar under näsan på oss utan att vi ens reagerar på den.

Alla de här sakerna gör The Gift till en säregen upplevelse, bekant men också väldigt främmande, formellt konventionell men i praktiken originell. Alla regissörer når, om de är engagerade nog i sin egen gärning, gränstrakterna för vart de kan ta sina uttryck. The Gift är för all del inte perfekt – upplösningen är förutsägbar och det är egentligen bara detaljerna längs vägen dit som är det spännande med den – men den representerar den här speciella platsen för Raimi, punkten där han når en kreativ vägs ände. Hans fascination för det gotiska, och sublimt övernaturliga, stod ju tydlig att se redan i Evil Dead (1981). The Gift är, på gott och ont, den visionen i en helt fullvuxen form.

Det var kanske inte någon slump att han följde upp den med Spider-Man.

FREDRIK FYHR


Bildprover ur The Gift.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *