💿 Fredagen den 13:e (1980)

Fredagen den 13:e är inte en speciellt bra film, men jag har alltid känt att den har något litet extra som den inte riktigt fått erkännande för. I mycket unga år, när jag (naturligtvis) såg filmen, kunde jag bara beskriva det som någon slags ”feeling”. Kanske lägret såg ut som ett jag själv varit på. Kanske en regnig natt i skogen har sin alldeles egna atmosfär. Något gjorde att Fredagen den 13:e hade en kvalitet som andra förglömliga slasherfilmer inte hade. Så känner jag fortfarande.

Nu vet jag att jag bara letat på fel ställe. Filmälskare konditioneras tidigt till att studera manus och regi, och söka näste Brando i nästa hotshot, vare sig han heter Heath Ledger eller River Phoenix.

Det är sant att Fredagen den 13:e är ganska värdelös, sedd ur de omständigheterna. Det närmaste vi har en Brando är en grön Kevin Bacon i kalsonger. Många scener pågår för länge och filmen har inte mycket till rytm, för regissören Sean S. Cunningham var helt enkelt en jäkla klant.

Men detaljerna är inte oviktiga. Särskilt inte i skräckfilmer, där en hockeymask kan bli så ikonografisk att den definierar en hel värld. Floden av blod i The Shining är också en detalj. Inte så viktig, på det stora hela. Musiken i Psycho också… som för övrigt plagieras helt skamlöst här.

Det som ger Fredagen den 13:e sin marginella styrka är dess fantastiska känsla för Scooby Doo-ångest.

Jo, Scooby Doo-ångest. Om ingen har kommit på det här begreppet förr så myntar jag det nu.

Förresten. Varning för psykoterapihunden! Och totala spoilers.

Scooby Doo-ångest är känslan barn har när de ger sig av på egna äventyr och undersökningar, särskilt om de sker ute i vuxenvärlden, som de inte förstår men här låtsas ta del av. Ångesten handlar om att de gör något som de vuxna inte vet om. Ångesten består av oro, en känsla av skam och skuld över att göra fel, men den består också av nervositet och till och med exaltation, kittlingen i att göra något okänt och förbjudet. Sist men inte minst består ångesten också av rädsla – känslan av att närsomhelst kommer den stora vuxenhandens gripklo i nacken. ”A-HA! Det är här ni är!”

Fantasin i Scooby Doo gick ut på att barn (eller ”ni ungdomar”, som det bevingat hette) på egna ben, det vill säga i den mysigt kojliknande flower power-skåpbilen, åker ut i den mörka vuxenvärlden och avslöjar den. I varje avsnitt stöter mysteriegänget på spöken och gastar och i varje avsnitt avslöjar de att allt bara är båg och bluff, orsakat av någon sniken vuxen som försöker luras. Detta är en slags barnens hämnd mot alla vuxna som försökt skrämma en med spökhistorier eller skräckexempel. I Scooby Doo avslöjas de vuxna som bluffmakare, drivna av en obegriplig elakhet, och barnen blir i denna fantasi maktfullkomliga erövrare över vuxenvärlden, samtidigt som de besegrar sina rädslor för monster och fantasifoster.

Jag tror att Fredagen den 13:e utspelar sig i samma mentala zon som Scooby Doo. Skräcktwisten kommer när den där erövringen inte sker. Inte nog med att det demaskerade monstret inte kan besegras utan lidande – mördaren är helt enkelt bara en galen vuxen, redo att döda sina metaforiska barn – i slutet visar det sig att det faktiskt visst finns ett monster kvar där ute någonstans ändå.

Så, storyn följer en prototyp som gällt åtminstone sedan 50-talet: Ungdomar ger sig ut, någonstans där de inte borde vara, och dåliga saker händer dem. Den psykodynamiska knorren är att ungdomarna här är lägerledare, stora barn som ska ta hand om små barn. Detta är en annan definition av Scooby Doo-ångest – tonåringen som får för mycket ansvar, är orolig över att inte kunna handskas med vuxenvärlden eller, ännu värre, inte ser sina egna begränsningar. Ångesten är densamma som hos barnet, men här kan det handla om en fest som spårar ut eller ett klockslag som inte respekteras eller något mycket värre (se Hereditary).

Kollot ligger ute i skogen, ett lugnt och stilla prunkande Eden där våra sedvanligt dimmiga ungdomar springer runt medan de gör i ordning stugorna. Det avgörande är inte bara att de är ensamma där, utan att vuxenvärlden lämnat dem till sitt öde. Inne i byn säger man att kollot har en förbannelse. Renfields scen på värdshuset i början av Dracula repriseras här på en bensinmack. Vuxenvärlden representeras av en sur långtradarchaffis som tycker att ”ni ungar förstår ingenting” samt den lokale knäppgöken Ralph, som cyklar runt som en påtänd Per Oscarsson – ”it’s got a death currrrse!”

Det kommer såklart inte som en överraskning att de tas av daga en efter en. En yxa i fejset här, en kniv i buken där. Blodseffekterna från den obarmhärtigt begåvade Tom Savini är minnesvärda. Det ser verkligen ut som att någon får halsen genomborrad av en vass pil. Natten är verkligen svart där ute på landet och det regnar en massa. Det må vara filmens billigaste snålskjuts, men taskig väderlek och rå natur bär helt enkelt på oavvisliga intryck. Den regniga skogen i Fredagen den 13:e påminner om… tja, om Scooby Doo. Mysrys. Sen får någon halsen avskuren och det blir mindre barnvänligt.

I majoriteten av gamla slasherfilmer är mördaren bara någon galenpanna och morden bara slakterirutin, men det är tydligt i Fredagen den 13:e att en bestraffande vuxenvärld är ute efter att ha ihjäl ungdomarna. Här vi olydiga ungdomar som inte gör som de vuxna säger, och istället för att bli besegrade tas de av daga. Den där vuxenhanden – ”a-HA!” – går överstyr.

Det hela ställs bortom allt tvivel när mördaren avslöjas. Alla som såg Scream först, som jag, visste såklart redan på förhand att Mrs. Voorhees är vår boogeyman, och att ”Jason didn’t show up until the sequels!” Vi tar det för givet idag att det är Betsy Palmer, en medelålders tant i stickad tröja, som är den galne mördaren. Trots att det är, mig veterligen, den enda film i filmhistorien där så är fallet.

Fru Voorhees har uppenbarligen tappat förståndet efter att hennes åttaårige son drunknat flera årtionden tidigare, detta eftersom den tonåriga personalen inte höll koll på honom (säger hon, i alla fall). Ledtrådar filmen igenom avslöjar för oss att Pamela, som hon heter, inte alls är en främling i byn. De flesta vet vem hon är och föreställer vi oss att ett Midsumer ligger kring Camp Crystal Lake så skulle hon bara vara en av de många gemytliga misstänkta med ugglor i mossen.

Hon är alltså ingen uppenbar galning, inget monster i garderoben, utan en etablerad del av vuxenvärlden. Som en riktigt dålig mamma vars onda händer inte slutar veva med brödkaveln går hon bärsärkagång på alla barn hon kan se. Och i filmens besynnerliga slutkläm har vi vår Final Girl på en kanot, där hon vilar ut efter att Pamela fått säga farväl till sitt huvud, och SPLASH OCH DÅN OCH WII WII WIII upp ur vattnet kommer vem om inte Jason.

Detta har alltid varit ett lustigt samtalsämne för Fredag-fans. Om Jason drunknade när han var liten, hur har han överlevt? Två helt olika verkligheter tycks här sammanfalla. Förutsatt att det inte finns någon Lilla sjöjungfrun-värld på Camp Crystal Lakes sjöbotten, där Jason spelar snäckflöjt med krabban Sebastian, är filmen helt enkelt kortsluten.

Men ur en rent symbolisk synvinkel är det inte svårt att förstå. De olydiga ungdomarna ger sig ut i obygden för att själva vara vuxna, det vill säga ta hand om barn. De kliver således över på de vuxnas territorium och bestraffas av en hämnande Ond Mor, en som tar till yxan när hon inte längre kan skrämmas med spökhistorier. Men när hon väl dödas så väcks sagomonstret faktiskt till liv, som en hämnande vålnad av kött och blod. Så när hon sa ”gör som jag säger annars kommer trollet och tar dig” visade det sig vara helt sant. Och den allra mest hisnande twisten är förstås att trollet är hennes eget barn.

Jag vill gå så långt som att påstå att filmen i grund och botten handlar om riktigt taskiga föräldrar med en riktigt destruktiv världsbild och människosyn. Hotar man sitt barn med sagomonster betyder det ju att man är rädd för sitt eget barn, dess inneboende potential till makt över dig. Det man egentligen säger är: Får jag inte pli på dig kommer du äta upp mig. Man ser inte att man faktiskt tror på monstret man hittat på, att monstret faktiskt är barnet man själv avlat, att man överhuvudtaget inte vet vad skillnaden är mellan en människa och ett monster.

FREDRIK FYHR


Bildprover, Fredagen den 13:e.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *