💿 Mumiens hĂ€mnd (1940)

Jag misstÀnker att jag tillhör den sista generationen som stod i kontakt med den sÄ kallade gamla vÀrldens mystik. Kanske har jag fel, men jag har svÄrt att tro det. Dess ande var svag nÀr jag var liten, svag men dÀr, oavvisligt gÀckande. Jag har svÄrt att tÀnka mig att anden inte flytt vÀrlden nu, men vem vet.

Exakt vart den kom ifrÄn vet jag inte. En gÄng i tiden var det inte en ande, antar jag. Den hade kropp och tyngd, och bestod av tusentals böcker och matinéfilmer. Den var synonym med Àventyr och eskapism, saker man tog för givet. NÀr jag var liten hade den krympt till ett disigt vÀsen, spÄren av nÄgot som en gÄng var men som nu bara fanns kvar i smÄ skrymslen av populÀrkulturen, smÄ igenvuxna stigar i dess skog.

Men jag kÀnner den fortfarande, om nÄgon nÀmner ord som djungelexpedition, gaslampa och hjulÄngare. Det gamla brÀdspelet Diamanten vaknar till liv, jag försvinner ner i dess papp och kan plötsligt kÀnna doften av gammal piptobak och pergamentrullar.

Det Àr en vÀrld som försvunnit, och det Àr för all del ingenting konstigt. Dess tid har varit. Den Àr ingenting om inte upplyst, för den delen, i de vidstrÀckta fÀlt som kallas postkolonialism. Men jag lider inte av dÄligt samvete för att jag dÄ och dÄ kan kÀnna en avlÀgsen, svidande lÀngtan till denna försvunna vÀrld. Det hör till sakens natur. Inga platser Àr ju sÄ perfekta som de som inte finns.

Allt detta kĂ€nns kanske som en tung kontext att lĂ€gga över axlarna pĂ„ en sĂ„ liten och obetydlig film som Mumiens hĂ€mnd, men jag vet inte
 nĂ„got klickade hĂ€r. Filmen Ă€r nĂ„got av ett fynd – kalla det filmhistorisk arkeologi! – och nĂ„got jag inte rĂ€knade med.

Filmen Ă€r frĂ„n 1940, vilket Ă€r en stor skillnad mot 1932, dĂ„ Karloff spelade mumien i det knarriga originalet Mumien vaknar. Mumien var alltid doldisen i Universals katalog och till skillnad frĂ„n Dracula och Frankenstein sĂ„ fick ”Mumme” inga direkta uppföljare (jag föredrar att kalla honom Mumme framför Ardath Bey, vem det nu Ă€r liksom). Sedan lade man locket pĂ„ skrĂ€ckfilmerna, eftersom de fick för mycket dĂ„lig publicitet, och sedan gick Hitler in i Polen och man fick annat att tĂ€nka pĂ„ – och man behövde inte lĂ€ngre filmmonster för att skrĂ€mmas, för den delen.

Men under krigsĂ„ren hade Universal en strategi för att gĂ„ runt: Återvinning! Det Ă€r en lustig lĂ€xa för de som klagar pĂ„ uppföljare och reboots idag, för det Ă€r ju knappast nĂ„gon ny företeelse. Universal var eventuellt den första studion som tĂ€nkte i termer av ”franchsies”, och de shoppade titlar friskt under den hĂ€r tiden.

De var inte ute efter att göra nyinspelningar pĂ„ enskilda filmer, de var ute efter att göra vad vi idag skulle kalla reboots. LĂ„g Sherlock Holmes och skrĂ€pade efter att Fox misslyckats med honom nĂ„gra Ă„r tidigare? ”Vi tar honom!” sa vĂ€l chefen Carl Leammle, varpĂ„ de spottade ur sig tvĂ„-tre Holmes-filmer om Ă„ret (somliga var riktigt bra). Det var billigt, och likasĂ„ blev filmerna billiga – enkla varumĂ€rken som kunde göras enkelt, för bĂ€sta profit.

Det var Ă€ven hĂ€r de gjorde en kategorisk reboot pĂ„ Mumien – inte nödvĂ€ndigtvis sĂ„ mycket filmen frĂ„n 1932 som Mumien som koncept. De manglade fram fyra filmer allt som allt, med start i Mumiens hĂ€mnd som alltsĂ„, till min stora förvĂ„ning, fyllde mig med en viss förundran.

Det Àr inte en stor film, nej, men den har en styrka som ekat genom filmhistorien. Man skulle ju kunna tro att alla mumiefilmers moder var Karloffs, men det Àr faktiskt Mumiens hÀmnd som Àr mumiefilmernas plantskola. Mumien sjÀlv, seg och bandagerad, driven av tusenÄrig dödsdömd kÀrlek, dyker upp hÀr och han heter Kharis, liksom han skulle heta nÀr Christopher Lee gjorde rollen Ät Hammer. Storyn Àr omringad av pseudoegyptisk ockultism, reinkarnationer, gamla riter och tanablad. Intrigen Àr ett ÀventyrsstÄhej som pÄminner mycket mer om filmen frÄn 1999 Àn vad den pÄminde om filmen frÄn 1932. Huvudpersonerna i Mumiens hÀmnd Àr en snubbig duo, en fager hjÀlte och hans jobbiga sidekick, vilket plötsligt förklarar Ätminstone en idé i Tom Cruise-fiaskot The Mummy. OcksÄ den filmen Àr mycket mer av en Äterspegling av Mumiens hÀmnd Àn nÄgot annat.

HjĂ€lten har det stabila namnet Steve Banning och spelas av Dick Foran, en tjĂ€nstgörlig skĂ„despelare som var hjĂ€lten i matinĂ©filmer pĂ„ samma sĂ€tt som en Billyhylla ofta stĂ„r i folks vardagsrum. Han har sin snackiga Lou Costello-sidekick i form av Wallace Ford, vars uppgift det Ă€r att vara rĂ€dd och östkustdrĂ€pande. De ska förestĂ€lla vara panka arkeologer
 okej, visst. De finansierar sin expedition genom en trollkarl (Cecil Kellaway) som egentligen Ă€r pank. SĂ„klart har han en dotter (Peggy Moran) som munhuggs med VĂ„r Man Steve
 och vem smyger i skuggorna om inte den stramt hotfulle George Zucco, som var Moriarty Ă„t Holmes nĂ€r han inte var mumiemonstrets vĂ€ktare, som hĂ€r.

Jag kan inte beskriva intrigen som annat Ă€n snĂ€rtig. Scenerna Ă€r snyggt hoprafsade, tempot högt och dialogen slirig pĂ„ det sĂ€tt som pĂ„minner om Howard Hawks (som Ă„ret innan gjorde sin centrala genombrottsfilm, Endast Ă€nglar ha vingar). NĂ€r expeditionen tuffar ivĂ€g till den egyptiska graven – dĂ€r VĂ„r Man sĂ„klart vill hitta skatter, men istĂ€llet vĂ€cker till liv den högst otrevlige Kharis – fĂ„r vi klassiska ylanden mot fullmĂ„nar. NĂ€r filmen inte Ă€r rolig och medryckande Ă€r den perfekt mysrysig
 och, det ocksĂ„, Kharis sjĂ€lv Ă€r riktigt ruggig! Jag har aldrig tyckt att mumien varit en speciellt lĂ€skig figur, men det Ă€r för de flesta mumier har ordentliga ögon kvar. Kharis i Mumiens hĂ€mnd kĂ€nns som en mardröm ur min Arkiv X-prĂ€glade barndom.

Jag kan inte gĂ„ i god för uppföljarna – som jag inte hört bra saker om – men Mumiens hĂ€mnd kĂ€nns rĂ€tt spontant som en av Universals mest underskattade monsterfilmer. Inte sĂ„ mycket för dess givna innehĂ„ll som för det robusta sĂ€tt pĂ„ vilket det utförs. Det Ă€r en okomplicerad matinĂ©film vars enda uppgift var att roa publiken, och jag Ă€r övertygad om att den lyckades. Jag tror den mĂ„ste ha varit en sĂ„dan dĂ€r film som var minnesvĂ€rd nog att sĂ€tta sig i folks huvuden, Ă€ven om den kanske inte var bra nog för att titeln skulle fastna.

Kvalitéerna som lÀckte ut ur filmen mÄste snabbt ha blivit större Àn enskilda titlar, och det kan inte ha dröjt lÀnge förrÀn alla glömt att det faktiskt var i Mumiens hÀmnd som det mesta av all mumielore började. Det Àr sÀkert dÀrför den fick mig att kÀnna dofterna av den förlorade vÀrlden av Àventyr frÄn den tidiga modernismen. Det finns inte mycket i sjÀlva filmen som tekniskt sett sticker ut, men den har att göra med saker som tilltalar den del av vÄr fantasi som söker sig bakÄt i tiden, till platser som aldrig funnits, drömda lÀgereldar vid kusliga tÀltlÀger intill dimhöljda berg under en fullmÄne tÀckt av hastigt flytande svarta molntÀcken.

FREDRIK FYHR


Bildprover ur Mumiens hÀmnd.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *