💿 Fallet doktor Knox (1960)

Liksom Jack the Ripper fanns de på riktigt, Burke och Hare. Det är lätt att glömma bort. Det är också det kanske märkligaste med denna redan rätt så märkliga film – en av de allra bästa och mest underskattade brittiska gammelrysarna, med ett av de allra bästa framträdandena av Peter Cushing. Det ser ut som att han spelar en till galen vetenskapsman. Det ser ut som att filmen skulle kunna vara gjord av Hammer. Det svartvita fotot och den viktorianska miljön är där som en kuggfråga. Men Fallet doktor Knox är, om vi ursäktar uttrycket, en riktig film. Och berättelsen är helt sann.

Det finns naturligtvis inget ”oriktigt” med Hammers gamla rullar. Men de följde formler och var därför till hälften otänkta, som ready mades. Det är formler som den här filmen på ett oväntat intelligent sätt leker med. Jo, 1800-talsgatorna är som sagt här, och likaså cockneypöbeln och doktorns underjordiska håla. Men filmen ber oss inte ta det för givet. Istället frågar den sig hur en Hammerfilm skulle se ut om den bemödade sig med att vara lite verklighetstrogen.

Så, Burke och Hare var det. Denna frejdiga duo var ett par oheliga gravskändare som till sist gick över till att helt sonika ha ihjäl folk, för att sälja dem till universitetet, närmare bestämt doktor Cushing, som naturligtvis (I Vetenskapens Namn!) aldrig tackar nej till en ny döing att skära i. Så långt låter det hela som en typisk film av sitt slag, men vi är på väg mot ett par ordentliga överraskningar. En tidig föraning kan vi få i doktorns enögdhet. Den är nämligen inte bara metaforisk – Cushing gör rollen med ett lazy eye på vänster öga, som om vi hela tiden ska påminnas om att något centralt är brutet i denna människas själ.

Jag vill inte göra misstaget att förstöra överraskningarna – för jag tycker att det här är en genuint underskattad film som bör ses – men man kan säga som så att det är slående att filmen kom samma år som Psycho. Fallet doktor Knox är naturligtvis inte lika bra, men filmerna har ändå vissa formella likheter, vilket är imponerande nog. Liksom i en bra roman, eller (faktiskt) i en Tarantino-film, binder den ihop flera berättelser; Cushings doktor, Burke och Hare samt läkarstudenten Chris (John Cairney) som vill mer än han kan och kärar ner sig i högljudda barslinkan Mary (Billie Whitelaw) som han desperat försöker göra rumsren för den förnäma eftermiddagspromenaden, där man ska lyfta på hatten och hälsa på sina bekanta. Howd’youdo, och så vidare.

Här slinker en klasstematik in i filmen som är helt oväntad. Burke och Hare är ett par sociopatiska drägg som inte bryr sig ett skvatt om människorna de har ihjäl – de är utan några som helst överdrifter samma varelser som den deprimerande duon i John McNaughtons nästan osebara Henry – en massmördare (1986); de mördar för att tjäna brödfödan och möjligen för att de, i stundens hetta, blir upphetsade av akten.

Samtidigt är denna iskalla ickesyn på liv och död en de delar med Cushings doktor, som anser att den enskilde individen gott och väl kan få trilla av pinn för vetenskapens skull. I en typisk film av sitt slag skulle han försöka röja sina spår, eller försöka komma undan undersökningarna, men han är helt öppen med vad han håller på med. Inför hotet om åtal, för han har många ovänner inom akademin, ställer han sig helt öppen. Det spelar ingen roll vad som händer med honom, hans gärning är fortfarande i sig helt rätt, och viktigare än något annat.

I takt med att intrigen utvecklar sig, för detta är verkligen en film där intrigen utvecklar sig och inte en som hoppar hage mellan förutbestämda destinationer, förändras och nyanseras våra perspektiv på karaktärerna, liksom deras på dem själva. Burke och Hare finner att världen inte är riktigt så cynisk som de själva utgår ifrån. Chris finner sig fångad mellan akademiens överklass och den ocerebrala arbetarklass han tillhör, medan hans dam Mary tidigt inser vart hon hör hemma. Vi inser också att en ung manlig läkarstudent, oavsett klass, är ”värd” mer än en ung kvinna som sjunger fyllesånger på krogen. Alla dessa vägar bär till det Rom som är Cushings doktor. Där den typiska galna doktorn i en sådan är film går under i en eldhärjad väderkvarn får han åtminstone chansen att rannsaka sig själv.

Det är lustigt hur långt filmen kommer genom att bara organisera om de typiska klichéerna och sätta ett nytt ljus på dem. Ton är en annan viktig anledning till att den fungerar. När vi träffar Burke och Hare påminner de om klumpiga comic reliefs – särskilt gör vi oss beredda att skratta åt Hare, som spelas av en vättirländsk Donald Pleasence. Men filmen vågar ta stereotypen precis till gränsen för det fåniga, utan att någonsin passera den. När de dödar en kvinna, för att sedan lakoniskt konstatera att de ”inte rört” henne, är det inte den Monty Python-sketch en annan film hade fått det till.

John Landis, på tal om det, gjorde en film om Burke och Hare år 2010 med Simon Pegg och Andy Serkis. Det var mer eller mindre en grötig katastrof, och ett bra exempel på att gamla vintagejunkies som Landis, som växte upp under och efter den sexuella revolutionen på 60-talet, inte alltid kunde hitta tillbaka till det strama allvar som vilade i botten på de b-filmer de sett upp till. Kanske vi med åren blivit för dåraktigt hårdhudade, meningslöst ironiska, orättvist cyniska. Det finns i grund och botten ingenting roligt med våld och blod. Det kan vara värt att påminna sig om ibland.

FREDRIK FYHR


The Flesh and the Fiends. 1960 STORBRITANNIEN 94 min. sv/35mm/2.35:1. R: John Gilling. S: Peter Cushing, June Laverick, Donald Pleasence, George Rose, Renee Houston, Dermot Walsh, Billie Whitelaw, John Cairney, Melvyn Hayes, June Powell, Andrew Faulds, Philip Leaver, George Woodbridge, Garard Green, Esma Cannon.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *