💿 Satan Met A Lady (1936)

”Satan i gatan” hade varit den perfekta svenska titeln.

Warren William hade väl varit Satan – en dryg och rätt slemmig typ i William Powell-traditionen som hade oäran att spela skamlösa businessmän, fästmän, advokater, alla de i filmen man inte gillade och pekade på: ”Den där, han är inge bra han! Det ser man!”

I Satan Met A Lady spelar han Sam Spade, men av någon anledning heter han Ted Shane istället. Det var andra gången man gjorde en film av ”Riddarfalken från Malta” (tredje gången skulle John Huston göra filmen man minns) och tanken var uppenbarligen att göra någon slags komedi.

Inte springa-i-tunnor-komedi, då. Inte heller springa-i-dörrar-komedi. Här hade man listat ut att Den gäckande skuggan var populär så komedin man var ute efter var en dryg, vitsbetonad, cynisk och vagt anarkistisk. William hette William, trots allt, så en halv Powell kanske han var?

Ja inte vet jag. Satan Met A Lady är en svår film att bli klok på – att storyn är snårig är en sak, det ska den väl vara, men det ena händer efter det andra med sådan elefantliknande grace att man ofta undrar om tanken med filmen är att den ska vara dålig med flit. Varje scen verkar en ny karaktär dyka upp – antingen väntandes på Vår Man när han kommer in i rummet eller vice versa – och vad vem än vet om vad så visar det sig alltid att någon, oftast Vår Man själv, redan vet om det.

Det betyder, rätt och slätt, att filmen handlar om en sak eller annan, beroende på vilken scen som pågår framför ögonen. Bette Davis är stjärnkrediterad i filmen, vilket väl är rimligt. Men även hon är, vet och säger helt olika saker beroende på… ja vad? Jag har ingen aning.

När det begav sig var kritikerna inte nådiga mot filmen – den legendariske Bosley Crowther sa att filmen hör hemma i ”tristessens Pantheon” och att man borde starta en förening för att rädda Bette Davis från sitt dåliga omdöme. Senare har filmen fått ett lite mer generöst omdöme, på det sätt som konstigt nog ofta händer bara för att filmer blir gamla. Regin av William Dieterle (som året innan gjorde En midsommarnattsdröm med Max Reinhardt) har till exempel ansetts ha viss ”flärd” och så.

Själv tycker jag regin är särskilt dålig. Filmens rytm är i någon konstig otakt från första scenen till den oavsiktligt komiska sista repliken (”I solved a couple of murders!”); dialoger som ska vara snärtiga verkar snubbla sig fram, och filmen känns ofta som ett experiment byggt på missförståndet att originella filmer blir bra för att de struntar i regler och gör ”något annat”.

Men när filmer struntar i vissa formella regler så sker ju det förhoppningsvis för att någon annan kreativ princip styr projektet. Man kan inte bara ”göra allt fel” för sakens skull. Det blir lite som att sätta eld på ett hus bara för att man gillar majbrasor.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *