📀 JFK (1991)

mÀsterverkfont

Oliver Stones JFK Àr en film som övervÀldigar alla ord. Den bÀr pÄ samma intensiva cinematiska urkraft som i filmer av Eisenstein eller Hitchcock, och den driver den pÄ alla vÀxlar.

Som alltid nĂ€r det kommer till riktigt bra filmer Ă€r det svĂ„rt att beskriva JFK rĂ€ttvist. Man kan sĂ€ga att den handlar om Jim Garrison (spelad av Kevin Costner), den enda advokat att vĂ€cka Ă„tal i mordet pĂ„ John F. Kennedy, och hans kamp för att avslöja vad han övertygades var en konspiration. Det Ă€r helt sant. Det Ă€r ocksĂ„ som att sĂ€ga att Titanic handlar om en bĂ„t, eller att År 2001 handlar om en stor svart sten.

Viss förvirring har att göra med filmens uppmĂ€rksamhet. NĂ€r det begav sig var JFK extremt kontroversiell – mycket var gagg byggt pĂ„ missförstĂ„nd, och mĂ„nga debatter fördes helt i onödan. Samtidigt var den kaotiska uppstĂ„ndelsen oundviklig. Man kan ha ett dussin Ă„sikter om filmen, men det som sammanbinder allt i den har att göra med emotionella saker. Dess mest övervĂ€ldigande styrka Ă€r helt enkelt hur den kĂ€nns. NĂ„got primalt och intensivt pulserar i den.

Den minsta gemensamma nÀmnaren för alla som ser filmen kanske Àr paranoia och otillfredsstÀllelse. Alla vet hur paranoia kÀnns. Alla vet ocksÄ frustrationen i ett gapande hÄl. KÀnslan av att nÄgot verkligen hÀnt och att vi kanske aldrig fÄ veta vad.

Om man Àr kritisk mot filmen mÄste man se den med Oliver Stones kommentarspÄr. Han förklarar pÄ en gÄng, och upprepar det ofta, att filmens poÀng Àr att förena publiken i denna kÀnsla av frustration. Stone propagerar inte för sina Äsikter i filmen, Ätminstone inte i första hand. I första hand Àr det en film som tÀnker kollektivt, en film som vill fungera tillsammans med sin publik. Vi har varit med om nÄgot i och med det hÀr mordet, sÀger Stone, och vi mÄste bearbeta det.

Filmen vilar i denna tanke som ett hav som hela tiden brusar upp – JFK Ă€r en malström av minutiöst sammanstĂ€llda bildströmmar; vi ser spelfilm, vi ser dokumentĂ€rt material, vi ser övertygande rekonstruktioner, vi ser illustrerade spekulationer, fiktioner-i-fiktionen, verkligheter-utanför-verkligheten. Allt sitter som en mirakulös smĂ€ck. Att filmen klipptes ihop pĂ„ ett halvĂ„r Ă€r för mig ofattbart och, med tanke pĂ„ vilket enastĂ„ende perfekt kalejdoskop som filmen bildar, en av de största bedrifterna i modern filmhistoria.

Man kan nog Ă€ndĂ„ sĂ€ga att filmen i stommen Ă€r en mysteriethriller, en ”folk som jobbar”-film, dĂ€r Costner och hans kompani försöker reda ut alla ledtrĂ„dar, kalla som varma, och vĂ€nda upp och ner pĂ„ materialet de har; vittnen, buggar, skurkar, offer, misstro, kackel, kĂ€bbel, allting i skuggan av Dallas, skotten vars smĂ€llar aldrig ekar ut.

Ur denna stomme berĂ€ttar Stone fler berĂ€ttelser – berĂ€ttelser om Oswald, berĂ€ttelser om CIA, berĂ€ttelser om den dĂ€r dagen i november; varje vittnesmĂ„l ger en ny berĂ€ttelse, och filmen översvĂ€mmas av narrativer. Det Ă€r ett gigantiskt stoff som Stone gör sitt allra yttersta för att göra sĂ„ brĂ€nnhett som möjligt.

Vissa karaktĂ€rer har slagits ihop, andra tagits isĂ€r. Vissa saker vi ser Ă€r arkivmaterial, annat iscensatt. Ingenting vi ser Ă€r opartiskt men allting Ă€r historia. Liksom all historia rör den pĂ„ sig – gick det till si, gick det till sĂ„?

SÄ fort vi bestÀmmer oss har vi bildat en myt, och till skillnad frÄn vad mÄnga Àlskar att utgÄ ifrÄn sÄ hÄller Stone hela tiden oss borta frÄn en sjÀlvklar slutsats. Det finns mycket som Garrison sÀger som Stone sjÀlv inte hÄller med om. Men han Àr en man ur historieböckerna som har rÀtt att uttrycka sig, och hans sida behöver höras. Att sÄ mÄnga kan bli sÄ upprörda av det Àr irriterande, men samtidigt gör det ocksÄ att filmen smÀller högre, gör varje stund till en liten bomb som gÄr av dÀr den andra smÀllt. Vi lyssnar. Vi dras in. Vi engageras av vad som hÀnt. Historia, det som reciterats som död fakta utan kontext, lever plötsligt. Vi Àr del av den hÀr vÀrlden. Vi kÀnner att det finns en mening i att kÀnna vad vi kÀnner, tÀnka vad vi tÀnker, att vi finns eller, som Kennedy sa, att vi alla Àr dödliga.

Filmen Ă€r tre timmar, tre och tjugo i Director’s Cut, och jag vet ingen annan film som Ă€r lika snabb. Varje gĂ„ng jag ser den dröjer det inte lĂ€nge förrĂ€n jag ser om den med Stones obetalbara timbre – som sagt helt avgörande att lyssna pĂ„, sĂ€rskilt om du missförstĂ„tt filmen som enögd propaganda.

TvÀrtom har filmen tusen ögon, som Dr Mabuse, och det finns lika mÄnga berÀttelser i den. Vissa Àr upplevda och andra Àr pÄhittade och nÄgra vet vi inte vad vi ska sÀga om, och allihop mynnar ut i berÀttelsen om USA. Ett land som Stone menar förÀndrades grundligt efter skotten i Dallas. Mer Àn en löjlig fotnot hoppas han Ànnu att vi i 2000-talet ska förstÄ vilken tragedi detta mord var.

Och den beska ironin Àr förstÄs att filmen handlar om att vi inte vet, att det Àr svÄrt att veta, att varje dag Àr en dag full av desinformation. SÄ har det alltid varit, men vi har haft offentligheter som en vÀgg mot vilken vardagens och verkligheten kunnat hitta sin gravitation. Internet har gett oss fortsÀttningen pÄ 60-talets bomb, det som sövdes under 1900-talets slut. Revolutionen Àr igÄng igen, mycket mindre uppenbar och mycket krÄngligare men ocksÄ mer konkret. För varje övervakningskamera blir vi mindre sÀkra pÄ att allt Àr som det ska i vÄr vÀrld. Vi kan tweeta presidenten nu, det finns inga avstÄnd.

SÄ nu mer Àn nÄgonsin har JFK hittat hem.

Jag sĂ€ger det inte för att dra till med en enkel ping till ”vĂ„r tid” av fake news. Det Ă€r inte JFK som överlevt till vĂ„r tid, det Ă€r vĂ„r tid som hunnit ikapp JFK. NĂ€r det begav sig gick det kanske att dra en konventionell grĂ€ns mellan begreppen fakta och fiktion, men idag kan vi ta det för givet att dessa ord Ă€r relativa. Vi existerar alla i var sin dimma, och vi fĂ„r bara klarhet för stunden. Av alla saker som JFK söker förutspĂ„ Ă€r det mĂ€rkligt hur detta – överflödet av information och omöjligheten till objektiva fakta – Ă€r vad den prickar bĂ€st.

Det och faktumet att makten inte lÀngre stÄr isolerad pÄ toppen. Kanske detta var vad som oroade folk mest med filmen. Alla diskussioner om fakta och fiktion Àr ju gamla. FrÄgan om vem som dödade Kennedy Àr faktiskt gammal den ocksÄ. Men tanken att nÄgon skulle göra en obduktion pÄ landet, hitta Oz-trollkarlen bakom skynket, bidra med det vi idag kallar transparens, det kanske var en lÄngt mer skrÀmmande tanke för mÄnga inflytelserika mÀnniskor Àn om Oswald drack en Cola eller inte.

För mig Ă€r Abraham Zapruder nyckeln till alltihop. Jag brukar ofta fundera pĂ„ vad som hade hĂ€nt om denne klĂ€dtillverkare inte rĂ„kat filma kortegen med sin Bell & Howell Zoomatic. År 1963 hade inte vĂ€rlden ett digitalt nervsystem. Presidenten kunde skjutas utan övervakning, vara död under omstĂ€ndigheter ingen kunnat klargöra. HĂ€ndelsens sjĂ€lva verklighet var fĂ„ förunnad. Det hela hade bara kunnat klargjorts, förts vidare som fakta. Oswald haffad, skyldig, okej.

Zapruders film, som inte blev offentligt visad förrĂ€n pĂ„ 1970-talet, Ă€ndrade pĂ„ allt det dĂ€r. Oswald var skyldig? Okej, lagt kort ligger. Plötsligt ser vi presidenten under attack frĂ„n alla hĂ„ll och kanter, med ett nĂ„daskott vars precision Ă€r av guds nĂ„de. Hundratals meter avstĂ„nd, frĂ„n höjden, pĂ„ ett rörligt föremĂ„l, mitt i prick… och, förstĂ„s, back and to the left.

Men det var ju en nervreaktion…! VĂ€l?

Tja, det Àr ju inte omöjligt. Och med det sagt Àr det inte omöjligt att Oswald gjorde allt detta mirakulösa pepprande med sin usla bössa, frÄn sitt enorma avstÄnd, som en enarmad knivkastare som stÄr pÄ huvudet pÄ en vajer mellan tvÄ skumpande lÄngtradare.

Möjligt ja, men som Holmes sa, inte speciellt troligt?

Men lagt kort ligger och mÄnga vill dÄ instinktivt försvara det lagda kortet. LÄt sÀga att filmen blivit sedd innan Oswald greps. Vem hade trott pÄ hans skuld dÄ?

MissförstÄ mig rÀtt, men Kennedymordet Àr pÄ sÀtt och vis en av mina favorithÀndelser. Den skÀr upp en perfekt skiljelinje i hur du ser pÄ vÀrlden. FÄr du informationen och kÀmpar för att försvara den, eller utgÄr du frÄn dig sjÀlv och ditt eget omdöme? Den förstnÀmnde lever i en bÀttre vÀrld, helt klart. Regeringen Àr rimlig i sig. SamhÀllssystemet fungerar. Nationen Àr en gud att tröstas av. Man ifrÄgasÀtter inte sin omgivning och fÄr tillbaka en kÀnsla av mening och sammanhang. Den andra personen lever mycket mer farligt, förstÄr att hon Àr ensam, att man inte kan lita pÄ nÄgon för hjÀlp, och att institutionerna fungerar inom citationstecken och till en viss grÀns.

Det finns sĂ„klart olika varianter av de hĂ€r grupperna – idag ligger de alla i ett slags inbördeskrig. Varför förneka det. Och kan det inte vara dĂ€r rentav, i Dallas, som grunden för kriget lades? Jag hittar ingen historisk hĂ€ndelse innan som jag kan jĂ€mföra mitt avgrundsdjupa frĂ€mlingskap inför den person som tror pĂ„ Oswald som ensam gĂ€rningsman, utan nĂ„gon som helst vidare kontext. Bara för att de sa det, och för att det tekniskt sett inte Ă€r absolut och till hundra procent omöjligt. Att alla hundratals besynnerliga omstĂ€ndigheter, allihop, i varje tĂ€nkbar kontext och ur varje synvinkel, Ă€r hĂ€gringar. Det krĂ€vs faktiskt en fenomenal, för mig ofattbar och nĂ€stan beundransvĂ€rd, tillit pĂ„ samhĂ€llets institutioner, sĂ€rskilt de amerikanska, för att tro det.

Bekantar man sig nĂ€rmare med Oliver Stone mĂ€rker man snart att det Ă€r spekulationer av det hĂ€r slaget som han Ă€r intresserad av – inte, som den falska och automatiska bilden av honom lyder, som nĂ„gon slags aktivist som Ă€r ute efter att bombardera folk med hjĂ€rtefrĂ„gor. Man kallade JFK för propaganda, men det var inte ordet Oliver Stone anvĂ€nde. Han sa sjĂ€lv att hans film var en myt, en ”kontramyt” mer specifikt, mot den myt som han ansĂ„g att den djupt bristfĂ€lliga Warrenkommissionen var. Betyder det att han inte Ă€r övertygad om att Garrison var sanningen pĂ„ spĂ„ret, att Kennedymordet kom frĂ„n höga höjder och smala korridorer?

”Jag vet sĂ„klart inte” sĂ€ger han, flera gĂ„nger, under kommentarspĂ„ret. Liksom karaktĂ€rerna i filmen anvĂ€nder han ofta uttryck som ”let’s speculate”, ”what if”, ”he could be”, ”this could mean”. Stone har en akademikers noggrannhet och vill aldrig pĂ„stĂ„ nĂ„got utan belĂ€gg. Det gĂ€ller Ă€ven i en scen som den mellan Garrison och informanten Mr. X (verklighetens L. Fletcher Prouty), dĂ€r vi nĂ„r pudelns kĂ€rna. Donald Sutherland, som spelar Mr. X, ger oss ett ungefĂ€rligt scenario om hur mordet, enligt denna teori, hade kunnat gĂ„ till. Det Ă€r en massiv monologdumpning som Sutherland ger oss med stuns och pondus. Det Ă€r mycket övertygande, men hur avslutar han? ”Don’t take my word for it. Do your own reading.”

Detta Ă€r sjĂ€lva kĂ€rnan i Oliver Stones filmskapande. Han tĂ€nker som en historiker och en agitator, inte en politruk eller propagandist. Tankefelet Ă€r att en person som har starka Ă„sikter per definition bara Ă€r intresserad av att föra fram dem – det och sĂ„klart den naturliga svĂ„righeten i att reda ut vad som Ă€r vad i en film till att börja med. Vi lĂ€ser bilder, lyssnar inte alltid pĂ„ orden, lĂ„ter oss förföras. Men om vi Ă€r sĂ„ dumma att vi tror att en spelfilm Ă€r 100% sann om nĂ„got
 tja, dĂ„ kan vi ju lika gĂ€rna tro pĂ„ Warrenkommissionen. 1-1. Det Ă€r rĂ€ttvist.

Om Oliver Stone hade velat övertyga oss om att mordet gick till pÄ ett visst sÀtt hade han naturligtvis gjort en mycket kortare, enklare och ytligare film. IstÀllet har han gjort en film som greppar tag om just det obegripliga i att vara vid liv och att förstÄ nÄgot överhuvudtaget, för det Àr viktigt och nödvÀndigt att vara lite förvirrad och osÀker. NÀr alla gÄr runt och accepterar blint vad samhÀllet sÀger, Àven nÀr det uppenbarligen skaver i alla tÀnkbara hÄll och kanter, dÄ Àr samhÀllsbilden farlig. Filmen Àr ett försök att vÀcka folk ur sin omedvetna vardagsslummer och till Stones enorma förtjÀnst lyckades den ocksÄ skapa en hel del opinion som Àn idag inte försvunnit. Varför skulle den. Har du lÀst pÄ sjÀlv?

Om inte sÄ Àr filmen en fantastisk startpunkt. Den fÄr en inte bara att dras med i en spÀnnande berÀttelse, det Àr en av fÄ filmer som gör en genuint hungrig efter att börja lÀsa historia. Det innebÀr, med tveklös konsekvens, att JFK ocksÄ Àr en film som förÀndrar mÀnniskors liv. Det innebÀr ocksÄ i sin tur att det Àr en film som bidrar till att förÀndra vÀrlden. Inte för att den övertygar oss om nÄgot annat Àn det vi förut trott, utan tvÀrtom för att den fÄr oss att tvivla pÄ allt vi ser omkring oss.

Om Stone propagerar för nÄgot sÄ Àr det att vÀrlden Àr vÄr att forma, om ingen annanstans sÄ inom pannbenen. Saker behöver inte vara vad de sÀgs vara, och vi Àr fria att sjÀlva avgöra hur vi ser pÄ saker, och vad vi vill göra Ät det. Vi Àr inte döda Àn. DÀrför Àr detta vÄr tid att leva och dagen vÄr att gripa. Vi kan ta den som den kommer och göra vad vi kan för att stÄ för de saker vi stÄr för, röra om i grytan bÀst vi kan, törs och orkar.

NÀr vi vÀl kommer över tröskeln av skrÀck sÄ ser vi att detta faktiskt Àr nÄgot spÀnnande. Det Àr okej, pÄ nÄgot sÀtt, att upplevelsen av att vara vid liv ibland kÀnns helt kaotisk. Det ska vara komplicerat att leva. Det ska kÀnnas. Den dagen vi ser mÀnniskors huvuden skjutas bort och vi möter det med en axelryckning, för nÄgon har kommit och förklarat för oss vad som hÀnt sÄ vi inte behöver tÀnka pÄ det mer, den dagen förtjÀnar vi inte lÀngre att höra bebisjoller eller koltrastsÄng.

FREDRIK FYHR


<- Bortom horisonten (1937).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *