💿 Fredagen den 13:e del 3 (1982)

Det är svårt att förklara den idiotiska glädje som bor i den här filmen, men i tidigare Fredag-recensioner har jag pratat om Scooby Doo-faktorn, och den slår ju faktiskt i taket här.

Fredagen den 13:e del 3 är en film där vuxna människor går omkring och pratar som om de är karaktärer i ett barnprogram. Tonåringarna – vars plikt det är att dö, med eller utan kläder – är nu äppelkindade och muntra på det där ”hi, kids!”-sättet, helt utan minsta ironi. Istället för en hund har vi Shelly, den stackars mulliga losern som ingen gillar och som inte kan låta bli att vara en jäkla klant.

Ack mitt hjärta ömmar för Shelly, som fastnat i en självdestruktiv cirkel där han måste gå runt och utföra practical jokes på folk vars förolämpningar han därefter tacksamt och underdånigt tar emot som salt, gnuggat som schampo i det öppna sår som är hans blödande hjärta. Oh Shelly… du får åtminstone dö i tre dimensioner.

Ack ja, detta är inte bara Fredagen den 13:e del 3, utan Fredagen den 13:e del 3… D! Liksom sin kusin Hajen 3D är det tal om en best från det tidiga 80-talet, då man bestämde sig för att 3D skulle vara grejen. Det innebar att ett par mycket dåliga filmer kom under ett par korta år och alla hade 3D-effekter som mig veterligen ingen någonsin anklagat för att vara bra.

Fans slutar aldrig jubla över den här filmens effekter, dock – en tredimensionell gummifest i skräckkabinettstuk där ögat är under attack. Jason skjuter en harpun genom någons ögonhåla, jubel! Jason mosar någons huvud så att ögat flyger ut som en projektil, hurra! Men minst lika minnesvärd är ju scenen där en lurkig gubbe håller i en kratta, vars långa träskaft svajar in i förgrunden. Eller varför inte den oförglömliga scenen där någon sitter (i en hel minut?) och jojjar in i kameran!

Formellt sett är del 3 otroligt lat. Den hade varit knappt en timme lång hade det inte varit för att den börjar med en utdragen repris på slutet i del 2. Därefter kommer en helt absurt utdragen sekvens med ett par bonnlurkar som tittar på TV, hänger tvätt, går på dass och efter mycket om och men tas av daga.

Och folk klagar på Terrence Malick! Ingenting i The Tree of Life är lika påfrestande som de första tjugo minuterna av Fredagen den 13:e del 3. Den här sekvensen pågår så länge att man hinner börja reflektera över saker som att paret av någon anledning har skafferiet på toaletten, vilket ju är äckligare än något annat som händer i filmen.

När ”storyn” därefter börjar (inga citationstecken kan blir för stora här) uppstår den fascinerande känslan av att man tittar på något slags Warholskt experiment i industriell upprepning. Uppsättningen kids är bara en till uppsättning kids, men nu en kopia på en kopia, liksom extra Stomatol-falska och menlösa.

Som om filmen instinktivt försöker att hitta någon slags kreativ livskälla slänger den därför in en trio MC-huliganer som oprovocerat åker runt och är oprovocerade as, typ. Mer generösa tolkare än jag skulle säkert göra något av faktumet att Ali, Fox och Loco (!) är etniska minoriteter som kanske eller kanske inte på det ena eller det andra sättet, har något att säga om våld och rasism, särskilt eftersom finalen utspelar sig i en ladugård och involverar vad som verkar vara visuella blinkningar till lynchningar.

Nä, jag vet, fan tro’t. Karaktärer i Fredagen den 13:e-filmer existerar inte för att agera politiska metaforer. De existerar för att dö.

Till sist är också Fredagen den 13:e del 3 filmen som berömt ger Jason sin hockeymask. Den är bara där av en händelse, som resultatet av ett av stackars Shellys många feltänkta, tragikomiska skämt. Det är ändå en fin tanke – varje gång ni ser Jason komma lunkandes med sin hockeymask, skänk då också en tanke på Shelly, vars sparade artefakt det faktiskt är han har på ansiktet!

Liksom allt annat här i livet sker ödets väg genom elegant, prosaistisk slump. Shelly kan åtminstone skatta sig lycklig över att något han gjorde, i en serie där alla måste dö, ändå levde kvar.

FREDRIK FYHR


Bildprover, Fredagen den 13:e del 3.


Friday the 13th Part III/Friday the 13th part 3: 3D. 1982 USA 95 min.  färg/35mm/2.35:1. R: Steve Miner. S: Dana Kimmell, Paul Kratka, Tracie Savage, Jeffrey Rogers, Catherine Parks, Larry Zerner, Rachel Howard, David Katims, Nick Savage, Kevin O’Brien, Gloria Charles, Richard Brooker, Cheri Maugans, Steve Susskind, David Wiley.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *