💿 Varulven (1941)

”Det hĂ€nger nĂ„got mycket tragiskt över den mannen
”

Det Àr nog min favoritreplik i Varulven, filmen som i sin tur Àr den mest underskattade och romantiska i Universals monsterkatalog. Man gillar Dracula för vitlöksfeelingen och James Whales bÄda Frankenstein-filmer Àr odödliga pÄ det dÀr djupt cinematiska sÀttet. Den osynlige mannen har en spÀnnande, vagt studentikos kÀnsla för det subversiva och Àr för sin tid en vÀldigt modern film. GÀlmannen, i sin lagun, Àr vad han Àr. Fantomen pÄ operan kom aldrig riktigt upp ur katakomberna.

Lon Chaneys vargman, dĂ€remot, har en kvalitet som inte riktigt kan sammanfattas i en enda idĂ©, ett enda ord, en bild. Han glider oss nĂ„got ur hĂ€nderna. Han Ă€r fysiskt stor, men till sĂ€ttet ganska liten. Han kommer frĂ„n en Ă€rbar, rik familj, men bĂ€r det provinsiella namnet Larry. Han har vĂ€rlden vid sina fötter men verkar lida av dĂ„ligt sjĂ€lvförtroende och osĂ€kerhet. Hans kunskaper och insikter strĂ€cker sig till tekniska saker – maskiner, apparater – men intellektuellt sett Ă€r han vilsen. Han stĂ„r hjĂ€lplös inför abstraktioner. ”All these things you can’t even see!” utbrister han frustrerat.

Och pĂ„ tal om saker man kan se – kvinnan i fönstret, som han ser i sitt teleskop. Han har sina begĂ€r men vet inte vad han ska göra för att fĂ„ utlopp. Efter att ha sett kvinnan i teleskopet gĂ„r han till henne för att beundra örhĂ€ngena som ligger i spegelbordet pĂ„ övervĂ„ningen. Hans uppvaktningar bĂ€r pĂ„ spĂ„ren av sadism, som att det i honom finns en rĂ€dsla som vĂ€cker en mobbare till liv. Hon sĂ€ger nej men de ses Ă€ndĂ„. Hon har med sig en vĂ€n. Han nĂ„r inte fram. Det Ă€r nĂ„got han gör fel. Hon Ă€r förlovad med en annan, visserligen, men hon har gĂ„tt ut med Larry Ă€ndĂ„. Det Ă€r nĂ„got med honom. Men vi vet att hon i slutĂ€ndan inte kommer vilja veta vad. I slutĂ€ndan kommer hon vilja fly för livet, för det â€Ă€r nĂ„got” med Larry. NĂ„got mycket tragiskt. Han Ă€r dĂ€rför dömd till att stĂ„ utanför. Kom för nĂ€ra och du kan rĂ„ka öppna locket pĂ„ lĂ„dan dĂ€r hans lĂ€ngtan bor – dĂ„ smĂ€ller det.

Ack ljuva besvĂ€r, som Bellman sjöng. Ur den lilla idĂ©n om ”det goda och onda i oss alla” vĂ€xer en hel tematisk flora fram och ett blad pĂ„ den blomman handlar om Dionysus och Apollon, skillnaden mellan begĂ€r och ömhet, sex och kĂ€rlek, vĂ„ld och smek. Vi kan ana att vĂ€ldiga begĂ€r bor inuti Larry, vĂ€ldiga begĂ€r och en vĂ€ldig skam över de begĂ€ren, och dessa saker pĂ„verkar hans sociala system, gör honom timid och blyg, egenskaper som kan misstas för artighet och nĂ„got vĂ€luppfostrat, kanske rentav charm, för den som inte tittar efter sĂ„ noga.

Men hans lÄgmÀlda beteende hÀnger, vid nÀrmare betraktelse, inte riktigt ihop. Det Àr nÄgot med Larry, redan innan han blir biten av den dÀr vargen, som skevar. Han Àr inte riktigt hemma i sin omgivning. Som att det finns nÄgot alla andra vet, nÄgot sjÀlvklart och outsÀgligt, nÄgot som han svÀvar i ovisshet om.

Utanförskap Ă€r en sval och mörk plats, varför Varulven Ă€r en sval och mörk film. Dimman drĂ€nker skogarna i den studioekande kvĂ€llen, men vi Ă€r inte i Transsylvanien eller Frankensteins landsbygd utan i nĂ„gon form av skuggsida i nĂ„gon form av idyll. Trots den viktorianska stĂ€mningen kĂ€nns platsen modern. Larrys strĂ€nga, kĂ€rlekslösa pappa (stramast tĂ€nkbara Claude Rains) kan misstas för en trygg medelklassakademiker – flickan som Larry Ă„trĂ„r kan misstas för tonĂ„ringar i suburbia som fĂ„tt börja dejta. SĂ€kert Ă€r det ingen slump att just Varulven Ă€r en sĂ€rskild favorit hos mĂ„nga skrĂ€ckfilmsnördar – mer Ă€n nĂ„gon annan Universalfilm bĂ€r den pĂ„ nördens sorgesĂ„ng, den destruktiva mansnormens slagsida, och ett problem Ă€n idag, alldeles oavsett althöger, incels allt vad dagens varulvar kallar sig.

Jag tycker om alla Universals monsterfilmer, till varierande grad, men Varulven har en elegans, till och med subtilitet, som de andra inte har. NĂ€r jag ser Bela Lugosis greve, till och med Karloffs monster, ser jag en slags pastisch som tiden gjort magisk. Men nĂ€r jag ser Varulven kĂ€nner jag att jag ser en film som Ă€r angelĂ€gen pĂ„ ett annat sĂ€tt, en film som greppar tag om den jag Ă€r och fĂ„r mig att minnas (kanske motvilligt, men Ă€ndĂ„) de egna patetiska snedspĂ„ren i unga Ă„r, nĂ€r man var i Larryfasen, en fas som mĂ„nga mĂ€n tyvĂ€rr aldrig vĂ€xer ut ur. Varulven Ă€r pĂ„ gott och ont en film för dem, Ă„tminstone en film om dem – dem och den sociala vĂ€rld dĂ€r vi lever, och dĂ€r saker har sin bestĂ€mda plats: Vissa saker sker pĂ„ ytan, dĂ€r alla ser. Andra saker gör vi under ytan, i skydd av mörkret. DĂ€r hoppas vi att ingen ser oss. Det Ă€r nĂ€r de tvĂ„ platserna möts, nĂ€r nĂ„got bryter sig loss frĂ„n underjorden för det vill upp över ytan, som vi börjar förstĂ„ Larry.

Det Ă€r skrĂ€mmande inte frĂ€mst för att det Ă€r mordiskt eller vĂ„ldsamt, utan ömkligt och tragiskt. Det som gör att vi tycker synd om Larry Ă€r detsamma som gör att vi rĂ€ds honom – han Ă€r en sorg med huggtĂ€nder.

FREDRIK FYHR


Bildprover, Varulven (1941)


The Wolf Man. 1941 USA 70 min. sv/35mm/1.37:1. R: George Waggner. S: Lon Chaney Jr, Claude Rains, Ralph Bellamy, Warren William, Patric Knowles, Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya, Evelyn Ankers, Fay Helm, J.M. Kerrigan, Forrester Harvey.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *