💿 Varulven (1941)

”Det hänger något mycket tragiskt över den mannen…”

Det är nog min favoritreplik i Varulven, filmen som i sin tur är den mest underskattade och romantiska i Universals monsterkatalog. Man gillar Dracula för vitlöksfeelingen och James Whales båda Frankenstein-filmer är odödliga på det där djupt cinematiska sättet. Den osynlige mannen har en spännande, vagt studentikos känsla för det subversiva och är för sin tid en väldigt modern film. Gälmannen, i sin lagun, är vad han är. Fantomen på operan kom aldrig riktigt upp ur katakomberna.

Lon Chaneys vargman, däremot, har en kvalitet som inte riktigt kan sammanfattas i en enda idé, ett enda ord, en bild. Han glider oss något ur händerna. Han är fysiskt stor, men till sättet ganska liten. Han kommer från en ärbar, rik familj, men bär det provinsiella namnet Larry. Han har världen vid sina fötter men verkar lida av dåligt självförtroende och osäkerhet. Hans kunskaper och insikter sträcker sig till tekniska saker – maskiner, apparater – men intellektuellt sett är han vilsen. Han står hjälplös inför abstraktioner. ”All these things you can’t even see!” utbrister han frustrerat.

Och på tal om saker man kan se – kvinnan i fönstret, som han ser i sitt teleskop. Han har sina begär men vet inte vad han ska göra för att få utlopp. Efter att ha sett kvinnan i teleskopet går han till henne för att beundra örhängena som ligger i spegelbordet på övervåningen. Hans uppvaktningar bär på spåren av sadism, som att det i honom finns en rädsla som väcker en mobbare till liv. Hon säger nej men de ses ändå. Hon har med sig en vän. Han når inte fram. Det är något han gör fel. Hon är förlovad med en annan, visserligen, men hon har gått ut med Larry ändå. Det är något med honom. Men vi vet att hon i slutändan inte kommer vilja veta vad. I slutändan kommer hon vilja fly för livet, för det ”är något” med Larry. Något mycket tragiskt. Han är därför dömd till att stå utanför. Kom för nära och du kan råka öppna locket på lådan där hans längtan bor – då smäller det.

Ack ljuva besvär, som Bellman sjöng. Ur den lilla idén om ”det goda och onda i oss alla” växer en hel tematisk flora fram och ett blad på den blomman handlar om Dionysus och Apollon, skillnaden mellan begär och ömhet, sex och kärlek, våld och smek. Vi kan ana att väldiga begär bor inuti Larry, väldiga begär och en väldig skam över de begären, och dessa saker påverkar hans sociala system, gör honom timid och blyg, egenskaper som kan misstas för artighet och något väluppfostrat, kanske rentav charm, för den som inte tittar efter så noga.

Men hans lågmälda beteende hänger, vid närmare betraktelse, inte riktigt ihop. Det är något med Larry, redan innan han blir biten av den där vargen, som skevar. Han är inte riktigt hemma i sin omgivning. Som att det finns något alla andra vet, något självklart och outsägligt, något som han svävar i ovisshet om.

Utanförskap är en sval och mörk plats, varför Varulven är en sval och mörk film. Dimman dränker skogarna i den studioekande kvällen, men vi är inte i Transsylvanien eller Frankensteins landsbygd utan i någon form av skuggsida i någon form av idyll. Trots den viktorianska stämningen känns platsen modern. Larrys stränga, kärlekslösa pappa (stramast tänkbara Claude Rains) kan misstas för en trygg medelklassakademiker – flickan som Larry åtrår kan misstas för tonåringar i suburbia som fått börja dejta. Säkert är det ingen slump att just Varulven är en särskild favorit hos många skräckfilmsnördar – mer än någon annan Universalfilm bär den på nördens sorgesång, den destruktiva mansnormens slagsida, och ett problem än idag, alldeles oavsett althöger, incels allt vad dagens varulvar kallar sig.

Jag tycker om alla Universals monsterfilmer, till varierande grad, men Varulven har en elegans, till och med subtilitet, som de andra inte har. När jag ser Bela Lugosis greve, till och med Karloffs monster, ser jag en slags pastisch som tiden gjort magisk. Men när jag ser Varulven känner jag att jag ser en film som är angelägen på ett annat sätt, en film som greppar tag om den jag är och får mig att minnas (kanske motvilligt, men ändå) de egna patetiska snedspåren i unga år, när man var i Larryfasen, en fas som många män tyvärr aldrig växer ut ur. Varulven är på gott och ont en film för dem, åtminstone en film om dem – dem och den sociala värld där vi lever, och där saker har sin bestämda plats: Vissa saker sker på ytan, där alla ser. Andra saker gör vi under ytan, i skydd av mörkret. Där hoppas vi att ingen ser oss. Det är när de två platserna möts, när något bryter sig loss från underjorden för det vill upp över ytan, som vi börjar förstå Larry.

Det är skrämmande inte främst för att det är mordiskt eller våldsamt, utan ömkligt och tragiskt. Det som gör att vi tycker synd om Larry är detsamma som gör att vi räds honom – han är en sorg med huggtänder.

FREDRIK FYHR


Bildprover, Varulven (1941)


The Wolf Man. 1941 USA 70 min. sv/35mm/1.37:1. R: George Waggner. S: Lon Chaney Jr, Claude Rains, Ralph Bellamy, Warren William, Patric Knowles, Bela Lugosi, Maria Ouspenskaya, Evelyn Ankers, Fay Helm, J.M. Kerrigan, Forrester Harvey.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *