💿 Fredagen den 13:e del 4 (1984)

Det skulle vara den sista, men blev den första och kanske enda. Jason var en drunknad pojke, som kanske eller kanske inte fortfarande levde. Sedan var han en sur jäkel som bodde ute i ett skjul och gick runt med en säck på huvudet. I den tredje filmen hittade han en hockeymask, förvisso, men det var egentligen bara av en slump. I den filmen visste dessutom ingen vem han var – namnet nämns inte av karaktärerna i den filmen en enda gång. Kanske Jason kände sig deppig där ute i skjulet om nätterna, tuggandes någon råtta intill det ruttna huvudet av hans döda mamma. ”I used to be somebody, mom!”

Det är lustigt att det inte förrän del 4 som Jason, som filmhistorien känner honom, vaknar till liv. Ännu lustigare att det var i en film som rubricerades som ”The Final Chapter”. Den borde snarare ha hetat ”A New Beginning”, men den titeln sparade de till vad om inte del 5.

Vaknar till liv är verkligen rätt ord att använda, för övrigt. Filmen börjar någonstans kring ambulansepilogen i del 3 – Jason är död! Inte förrän de kör honom till bårhuset vaknar han till liv, som om han inser att det här inte kan stämma. Som någon slags fix idé i en freudiansk mardröm aktiveras han igen – för att citera vår final girl: ”You can’t be alive, you can’t be alive!”

Jodå. Jason är uppe och hoppar, pigg som en bisonoxe. De har ju gjort en till film, så då är det ju bara att sätta igång.

Ett nästan lika stort mysterium är vart busslasten ungdomar kommer ifrån. Jo tack, det är exakt samma uppsättning kids som åker upp till skogen för en mysig helg. Här måste man ju börja undra hur folk är funtade egentligen. Jason hade ihjäl ett dussin figurer i andra filmen. Trean tog vid exakt därefter och där hade han ihjäl ett dussin till. Trakterna kring Crystal Lake har alltså härjats av ett massmord de senaste dagarna, av en mördare som av allt att döma inte går att få tag på för fem öre, men inte nog med att ett gäng glada kids serverar sig själva, ingen annan är där att stoppa dem!

Det räcker inte med att kalla det här för dumt eller ologiskt – det är snarare surrealistiskt, eller kanske djupt filmiskt. En film har ju trots allt möjligheten att ge oss vad som helst, hur som helst, så länge den är medveten om vad den gör.

Kanske det är det som gör att jag ändå hyser en viss outgrundlig acceptans för nästan alla filmer i den här serien. Mitt betyg är inget tryckfel, för den här filmen är verkligen usel, men den är åtminstone usel på sitt eget lilla knasiga sätt.

Inom fankretsar är saken mindre abstrakt, om jag förstått saken rätt. Man gillar den gediget sunkiga 80-talsstämningen här och man uppskattar att Corey Feldman och Crispin Glover är med. Om en film har dessa namn i rollistan, särskilt en från 80-talet, så fungerar det som en slags medalj som genast gör en film mer värdefull. Man jublar även åt Tom Savinis specialeffekter, där en machete glider genom en huvudskål och klyver skallen på ett alldeles utmärkt adekvat sätt. Vid ett tillfälle gör Glover en knasig dans, det anses också vansinnigt minnesvärt. Det påminner om någon arkaisk fluga från 1920-talet som bara historiker känner till, eller 90-talet, när jag växte upp, då det ansågs rimligt att komma till jobbet och dansa the funky chicken för man ville ha Chicken Tonight.

Nej, kulten kring slasherfilmer – särskilt Fredagen den 13:e – har jag aldrig helt förstått. Ljudet av folk som jublar i grupp över folk som has ihjäl (i ”memorable kills”) finner jag mycket mer skrämmande än något jag sett i nästan vilken skräckfilm som helst.

Men jag kan inte förneka att något historiskt ändå händer i den här filmen, på gott och ont. När det begav sig sågades Fredag-filmerna till fotknölarna av alla kritiker (mest bevingat Siskel & Ebert som utmoraliserade Siwert Öholm med råge) men folk gick och såg dem och moneytalket fick ihop en visklek där Jason till sist blev en populärkulturell ikon.

Jag kan inte heller förneka att filmen till någon mån förtjänar sin framgång. Formellt sett är det exakt samma film en gång till, skit samma, tuta och kör, en stendöd rit urholkad på nästan alla kreativa impulser – om det inte är den perfekta definitionen av en skräpfilm så existerar inga skräpfilmer överhuvudtaget – men den ger också sig själv utrymme att vara precis den filmen som man (korrekt) anat att folk vill ha. Den driver inte med sig själv. Skådespelarna är lojala till sina meningslösa rollfigurer. Pliktskyldigt försöker man lägga till ett minimum av utveckling – kidsen bor den här gången grannar med en familj som bara råkar bo där ute i skogen; Jasons öde blir kopplat till Corey Feldman och ute i skogen bor en tapper tjomme som har en hel polisutredning i sitt tält (någon måste ju ha en!)

Men nä, filmen har inte mer ambitioner än vad nöden kräver. Det är en skruttig och sunkig film som jag finner blodisande långtråkig om jag ser den i ensamhet, eller spiknykter. Men i mer festiva och sociala sammanhang fungerar dess förutsägbarhet som en fantastisk räls på en underbart okomplicerad resa – det som kan skärskådas som uselt av det enskilda ögat är istället, i grupp, en platt canvas av självklara nöjen.

Det är fullständigt barockt, visserligen, men oavvisligt. Jag tänker mig ett gäng dyngraka rännstenssuputer på 1700-talet som tjoar och tjimmar intill en glad skald vars ord och toner hela tiden fungerar som väggen som tar emot all denna eländiga eskapism. Fredagen den 13:e del 4 är förmodligen så nära vår tids motsvarighet som vi vågar föreställa oss.

FREDRIK FYHR


Friday the 13th: The Final Chapter 1984 USA 91 min. färg/35mm/1.85:1. R: Joseph Zito. S: Kimberly Beck, Erich Andersen, Corey Feldman, Barbara Howard, Peter Barton, Lawrence Monoson, Joan Freeman, Crispin Glover, Alan Hayes, Judie Aronson, Camilla More, Carey More, Bruce Mahler.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *