Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Opera (1987)

Av alla blodiga och förvridna filmer som Dario Argento gjort Ă€r Opera den
 jag vill inte sĂ€ga ”vĂ€rsta”, men lĂ„t sĂ€ga den mest aggressiva, den minst förlĂ„tande, kanske den stördaste.

Det har blivit nĂ„gon slags truism att det var Argentos sista stora film. Rent generellt motsĂ€ger jag mig sĂ„dant prat, och Ă€ven med det sagt hĂ„ller jag inte med – frĂ„gan Ă€r om inte Trauma (1993), och sĂ€rskilt den underskattade Stendhal Syndrome (1996), försöker att reparera eller driva hem det som hĂ€nder i Opera.

För jag tror att nÄgot gÄr sönder hÀr. Opera Àr en sÄ brutal film att den hackar sönder hela den form som Argentos samlade verk upp till denna punkt utgör.

PĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r filmen onekligen en slutstation för Argento. Men att kalla det slutet pĂ„ hans ”gyllene era” förminskar den senare delen av hans karriĂ€r, och kastar en onödigt tung skugga pĂ„ de redan förbisedda kvalitĂ©er som finns i vissa av hans senare filmer.

Sant Ă€r snarare att en vrede löper genom Argentos 80-tal, och denna vrede löper fram till Opera dĂ€r den mynnar ut i en obehaglig tragedi, en nĂ€stan Macbethsk kĂ€nsla av oĂ„terkallelig förlust. Absolut Ă€r det nĂ„got som hĂ€r ”tar slut” för Argento.

Verdis opera, som fungerar som plot point, Àr lÀmplig i sammanhanget.

Men det hela har, som ni kanske förstÄr, att göra med mÄnga saker.

Man bör redan bli misstĂ€nksam pĂ„ filmens skenbart enkla story, om en ung sĂ„ngerska som av en slump fĂ„r rollen som Lady Macbeth i en förestĂ€llning, varpĂ„ hon stalkas av seriemördare. Det ser ut som den typ av intrig som Argento kan göra i sömnen, sĂ„nĂ€r som pĂ„ de iögonfallande dragen lĂ„nade frĂ„n ”Fantomen pĂ„ operan”.

Men fantomen Ă€r ett villospĂ„r (Argento skulle göra sin egen version av Leroux’ myt elva Ă„r senare). Det verkligt iögonfallande Ă€r förestĂ€llningens regissör, en provokatör vid namn Marco, som gjort skrĂ€ckfilmer och som nu sĂ€tter upp Lady Macbeth i en obegriplig utformning, dĂ€r sĂ„ngarna stĂ„r i ruiner av flygplansvrak i andra vĂ€rldskriget-stuk, och krĂ„kor flyger omkring pĂ„ scenen och kraxar med i musiken. Regissören Ă€r ett uppenbart alter-ego till Argento sjĂ€lv, men den stökiga och oformliga scenshow han vill sĂ€tta upp Ă€r en kuslig ledtrĂ„d till vad för film Opera ocksĂ„ Ă€r – ett kaotiskt, skrĂ€mmande sammelsurium dĂ€r de tematiska banden (som varit stringenta i Argentos tidigare filmer) nu börjar falla isĂ€r. (FrĂ„gan Ă€r ocksĂ„ vad vi ska göra med informationen att han ”runkar varje dag innan han börjar jobba”… som alltid visar Dario oss mer Ă€n vi törs veta).

Visst har filmen en huvudperson i sÄngerskan Betty (Cristina Marshillach), dotter till en berömd operadiva, jagad av mördare och omringad av misstÀnkta. Men Opera börjar som en Fellinifilm, pÄ teatern, i myllret av förberedelser och repetitioner, och regissören Àr den förste figur vi lÀr kÀnna.

Och visst har filmen Argentos sedvanligt utstuderade mordscener?

Ah, men jo. Berömd Ă€r Opera hos skrĂ€ckfilmsfans eftersom Betty i varje mordscen binds fast med rakblad under ögonen, sĂ„ att hon tvingas se mördaren ha ihjĂ€l sina offer framför hennes ögon. Morden har ocksĂ„ en detaljerad brutalitet som Ă€r ovanligt rĂ„ för att vara Argento – en kniv körs genom en gom, en bröstkorg klipps upp med (antar jag) vĂ€rldens starkaste sax.

Scenernas brutalitet, och den desperata voyeurfetishen, talar för att Argento hĂ€r uttrycker samma frustration som Marco. Han gjorde ju trots allt ”den sista giallon” redan 1975, i form av Deep Red, och den stringenta, bĂ„rhuskliniska Tenebrae (1982) var som subgenrens nekrofila skrattspegel. Att Argento inte var intresserad av giallon lĂ€ngre blev dĂ€refter helt klart i Phenomena (1985) dĂ€r subgenren mer eller mindre hĂ„nades.

Den filmen var Argentos mest personliga, och filmen han hade kunnat pensionera sig med. Men den förvirrade kritikerna och ansÄgs tam av fansen och Opera skulle med största sannolikhet vara en kommersiell comeback, en tour de force dÀr Argento visar vad han Àr bra pÄ och ger folk vad de vill ha.

Filmen blev, dĂ„, hans ”Are You Not Entertained?”-vrĂ„l – blodigare och mer grotesk Ă€n nĂ„gonsin, med den adderade kinken att offret tvingas bevittna brutaliteterna med sina stackars halvstrimlade ögonlock. Synen Ă„terkommer som tematisk ton filmen igenom – det tycks inte oviktigt att mördarens ena öga hackas ut av en korp (han förblir lĂ„ngt ifrĂ„n död) och i ett annat berömt ögonblick blir stackars Daria Nicolodi skjuten i ögat nĂ€r hon kikar genom ett nyckelhĂ„l.

Argento signalerar hĂ€r, som mĂ„nga pĂ„pekat, att han betackar sig för moralister som hĂ„ller för ögonen nĂ€r vĂ„ld kommer. Men han sĂ€ger ocksĂ„ till sina fans – som söker sig till vĂ„ldsamma filmer bĂ„de av nyfikenhet och rĂ€dsla – att det Ă€r bĂ€st att de vet vad de önskar, för nu ska de fĂ„ se. Edgar Allan Poes korp kommer hĂ€r i dussintal, och vid ett centralt ögonblick i filmen attackerar de bokstavligt talat publiken.

Jag tror alltsÄ Opera Àr en film gjord lite i trots, lite som en attack pÄ ÄskÄdaren, till stor del motvilligt, för att den mÄste göras. Saker blir verkligen inte vÀrre om man ser till Argentos privatliv, som förmodligen kanaliserades ganska ordentligt genom hans filmer under den hÀr tiden. Att han skjuter Nicolodi, sin ex-musa och hÀromkring ocksÄ ex-fru, har setts som nÄgot slags sadistiskt skÀmt, men jag tror att Argentos vrede ocksÄ mot henne Àr rÀtt genuin.

Jag ser nÀmligen Opera som andra delen i en trilogi som börjar med Phenomena och avslutas med Trauma eller Stendhal Syndrome (fördelen med trilogier som inte finns Àr att de kan se ut hursomhelst). Phenomena var personlig just för att Argento engagerar sitt kameraöga oerhört för sin dotter, jag vill mena hans verkliga dotter Asia, dÀr manifesterad genom en tonÄrig Jennifer Connelly. PÄ ett tÀmligen hutlöst sÀtt attackerar han sin fru genom att anvÀnda henne som tematisk budbÀrare, medan han ser barnet/dottern som en naturvarelse, katolskt rÀdd för hennes pubertet.

Samma sak upprepas i Opera, dĂ€r Bettys mor visar sig ha varit en kinky sadomasochist som hon i slutĂ€ndan mĂ„ste bevisa att hon inte alls Ă€r som, i ett mer eller mindre skrikande och hysteriskt tillstĂ„nd. I filmens sista ögonblick omfamnar Betty pĂ„ tal om ingenting en ormbunke och slĂ€pper lös en ödla frĂ„n sin fĂ„ngenskap under en grens (en kontrast till ödlan som dödades av ett sadistiskt barn i Deep Red). OcksĂ„ detta verkar vara en desperat önskan frĂ„n Argento om att barnet ska avsĂ€ga sig modern, och den ”farliga” sexuella drift som hon pĂ„ ett oundvikligt sĂ€tt delar med henne, för att bli ett harmlöst naturbarn, den mest perversa av alla de fantasier som Argento uppfyller i sina filmer.

Efter Opera, nĂ€r Asia som av en hĂ€ndelse blir vuxen ”nog” och sjĂ€lv Ă€r med i Darios filmer, Ă€r det ingen slump att uppföljaren heter just Trauma. Hans psykodynamiska behandling av Asia Ă€r mer komplex Ă€n de degraderade speglingarna av Daria, men de Ă€r precis lika privata. Det ska ta fram till Mother of Tears (2007) innan han kan se Asia som en hjĂ€ltinna, en vuxen och autonom person fri frĂ„n hans blick och patriarkala behov. Men processen börjar redan pĂ„ 80-talet, innan hon har nĂ„got att sĂ€ga till om.

Det hĂ€r mĂ„ lĂ„ta som en fördömande analys av Argento – för den som inte motsĂ€ger sig den som för lĂ„ngsökt eller dysfunktionell – men det Ă€r just ohyggligheten som gör Argento fĂ€ngslande. Det som ”höjer upp” hans filmer, om man vill uttrycka det sĂ„, till en ”mer konstnĂ€rlig” nivĂ„ Ă€r inte utstuderad teknik, fantasifulla mord eller en sĂ€rskild estetik. FrĂ€mst Ă€r det denna hutlösa personlighet, oförmĂ„gan att lĂ€gga band pĂ„ de egna fantasierna och tvĂ„nget att fullfölja dem, oavsett hur de ser ut och vad de kan tĂ€nkas sĂ€ga om konstnĂ€ren sjĂ€lv. Det Ă€r detta som gör att Argento kan kallas för en skrĂ€ckens Fellini, eller sĂ„. I en metoo-vĂ€rld Ă€r han sĂ€rskilt utmanande, eftersom han redan (mer eller mindre öppet) stoltserar med sin manliga blick, tvingar oss att förstĂ„ hans filmer utifrĂ„n ett neurotiskt, sadomasochistiskt perspektiv eller inte alls. Han gör alla andra tolkningar omöjliga. Han Ă€r redan dĂ€r, inte avslöjad som patriarkal sexist utan redan steget före analysen, i ett bakhĂ„ll; som om han vill sĂ€ga ”ja, detta Ă€r helt stört – let’s roll!” Fingrarna som kliar Ă€r perversa, fetischerande, de fĂ„r aldrig nog.

FREDRIK FYHR


PS.

Argentos filmer har getts ut i en trevlig Blu Ray-samling som jag recenserat hÀr. Flera av Argentos filmer har jag ocksÄ skrivit lite mer om hÀr, hÀr och hÀr.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *