💿 Doctor Blood’s Coffin (1961)

Jo han heter verkligen Doctor Blood.

Hans mottagning ligger ute på landsbygden, vilket väl är tur för honom eftersom han nog inte klarat mycket konkurrens. Frågan är om man hellre inte går och undersöker sig hos en veterinär än hos Dr. Blod.

Fast mottagning och mottagning. Doktorn verkar inte vara inne. När han dyker upp är det på morgonkvisten och då har han tydligen varit uppe hela natten. Hmmm… hiiiighly suspicious. Särskilt eftersom trakten på sistone drabbats av mystiska försvinnanden. Så många människor bor inte i trakten, så det dröjer väl inte länge förrän det inte finns någon kvar. Det enda stället man kan gömma människokroppar på är de gamla gruvorna, men doktor Blod försäkrar allmänheten om att de är helt tomma på lik. Han har sett efter själv, ser ni.

Så, filmen tuffar på och man väntar förgäves på någon slags twist. Det ser ju onekligen ut som att det är doktor Blod själv som har ihjäl folk och använder dem i sina experiment. Redan första scenen avslöjar att han blivit opopulär hos sin gamla klinik eftersom folk inte gillar det här med att försöka få liv i lik.

Men filmen envisas med att göra något slags mysterium av något som inte är ett mysterium. Doktor Blod spelas av någon vemodig crewcut-tjomme vid namn Kieron Moore. Han gör väl vad som förväntas av honom, ser lite trulig ut ibland sådär så att vi ska tycka lite synd om honom. Vi gör det via sköterskan spelad av en viss Hazel Court (det låter som att jag hittar på de här namnen). Hon tycker doktor Blod är rätt intressant, trots hans tendens att då och då stirra ut i ingenstans och hålla tal i storhetsvansinne. Hon känner sig kanske lite ensam, eftersom hon är änka. Hennes man dog i en bilolycka… har hon förresten sett efter så att liket är kvar i graven? Man kan aldrig veta i dessa trakter.

Det går att vara överdrivet taskig mot den här filmen, det går att vara överdrivet generös. Det är en b-filmsutstickare som uppenbarligen försöker smälta in i Hammer-katalogen även om den saknar vitlök och blodtänder. Den har istället lite bleka, halvfina engelska vyer, ett och annat oväntat splattrigt stycke make-up och gott om scener där lik släpas från en punkt till en annan, långsamt, långsamt, tills det pågått så länge att vi faktiskt tittar på en långfilm. Det är den typ av film som ingen längre kommer ihåg om de sett, och som ingen förmodligen skulle se om de inte gav sig sjutton på det. Du finner den mitt i natten på någon lokal TV-station, där den spelar som en bandspelare i rymden, ut i intet, varken bättre eller sämre än något annat, fast i ett perfekt ingenstans där dess vemod råkar blanda sig perfekt med dess obetydlighet.

FREDRIK FYHR


1961 STORBRITANNIEN 92 min. färg/35mm/1.85:1. R: Sidney J. Furie. S: Kieron Moore, Hazel Court, Ian Hunter, Kenneth J. Warren, Gerald Lawson, Fred Johnson, Paul Hardtmuth, Paul Stockman, Andy Alston.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *