💿 Fredagen den 13:e del 7 (1988)

Här börjar jag få dåligt samvete över min illojala relation till den här serien, som jag med glädje följer samtidigt som jag ger alla tråkiga, konventionella kritiker rätt när de säger att den är kass. Fredagen den 13:e del 7, enligt mig den klart sämsta i serien, regisserades av salig John Carl Buechler, som dog i fjol. Det finns inte ett Fredag-fan på planeten som inte skulle se den här filmen för att hylla Buechler, som liksom nästan varenda regissör som någonsin gjort en skräckfilm är mer eller mindre helgonförklarad av skräckfilmsfans. (Buechler var dessutom mest känd som specialeffektsskapare – herre, då är saken ännu mer salig).

Ingen utom jag då, antar jag. Visserligen tror jag säkert att The New Blood, den mer eller mindre helt meningslösa undertiteln som del 7 förärats, mycket väl kan ha the Buechler touch. Det är faktiskt en betydligt stiligare och mer effektfull film än de flesta av föregångarna, den har ett par storyidéer (vilket i sig gör den mer ambitiös) och om inget annat är den åtminstone färgstark; Jason klampar verkligen in i The High 80’s här, där alla kidsen ser ut som programledare för Disneyklubben. Det är möjligt att del 7 är den Fredag-film som bäst passar ihop med en Scream-programmering.

Hur kommer det sig då att en av de bättre filmerna i den här serien faktiskt är den sämsta?

Ja, men det är ju det som är grejen. Redan den förhållandevis lattjo del 6 hade det här problemet – den var lite för bra för en Fredag-film. När de blir för bra blir de dåliga. Genom att höja ambitionerna börjar man blåsa luft i en död kalkon. Till den mån ens den första Fredagen den 13:e hade några legitima kvalitéer så hade den det av en slump.

Sexan kom undan, om än med nöd och näppe, för att den åtminstone var en medveten komedi, men man kör i diket i The New Blood, som ger oss en story om stackars Tina (Lar Park Lincoln) som har telekinesiska krafter. Den slöa, ogenomtänkta storyn får det till att hon råkat ha ihjäl sin pappa när hon var liten – han drunknade precis där de dumpade Jason i slutet på sexan. Av oklara anledningar återvänder Tina med sin mamma, och en riktig rövhatt till psykolog, och såklart råkar hon väcka Jason till liv.

Och nämen, vad har vi i huset intill om inte en stor villa full med festande tonåringar? De är svårare att komma ihåg nu än någonsin – att komma ihåg karaktärer i den här serien är som att spela ett långt parti Memory – men är å andra sidan skrattretande stereotypa. Under samma tak har vi sportfånen, Ivy League-bitchen, filmnörden, den vågade partytjejen och de strikt segregerade afroamerikanska inslagen (en kille och en tjej som får ha sex i en skåpbil utanför huset, som servicepersonal).

Det låter som en icke-fråga att undra varför de här människorna någonsin skulle känna varandra – de är kidsen i en Fredag-film, duh! Men någonstans måste man faktiskt dra gränsen. Även stereotypa karaktärer måste ha lite kött och blod – Jason måste ju ha något att hugga i – annars blir de bara tomma skal vars tomhet skär genom fiktionen och överröstar allt som filmen försöker göra.

Det är just denna skallrande tomhet som gör The New Blood så bedövande trist och… helt enkelt värdelös, rent kategoriskt. Visst skulle jag kunna roa mig med psykoterapeutiska övertolkningar men det gör inte Tinas telekinesis till något annat än en klonkig Carrie-ripoff som inte tjänar något syfte i storyn. På samma sätt spelar det ingen som helst roll att ett av Jasons offer plaskar som Chrissy i början av Hajen (1975).

Orsaken tror jag är att det på något sätt inte spelar roll vad en Fredag-film innehåller – formen i sig är dess alfa och omega. Formen har ingen högre poäng, så varje idé som Buechler packar in i den här filmen saknar all tänkbar styrka – det är bara tomma ballonger av tristess i en sketen fest som inte är rolig längre.

FREDRIK FYHR


*När Tina väcker Jason till liv så gör hon samma sak som Mrs. Voorhees gjorde i den första filmen, det vill säga tar monstret från omyndiga fantasier in i verkligheten. Men i The New Blood får serien sin slutgiltiga hämnd på vuxenvärlden, som på det stora hela framställs som mycket mindre sympatisk än ungdomsvärlden; kidsen råkar visserligen illa ut de också, men de skildras med en annan solidaritet än vad de vuxna gör. Där de tidigare filmerna handlat om ungdomar som bryter mot reglerna, och får vad de ”förtjänar”, handlar The New Blood på sätt och vis om att vara en bra vuxen. Jason, som de vuxna tidigare bussade på barnen, blir nu väckt av Tina. Den typ av förmyndarskräck som Mrs. Vorhees representerade, och som spökat i den här serien fram tills nu, går här i graven. Det är en av anledningarna till att detta också känns lite grann som den sista Jason-filmen. Lustigt nog tycker jag fortfarande att det är en stendöd uppvisning, som film betraktat.


Friday the 13th Part VII: The New Blood. 1988 USA 88 min. färg/35mm/1.85:1. R: John Carl Buechler. S: Lar Park-Lincoln, Terry Kiser, Susan Blu, Kevin Spirtas, Susan Jennifer Sullivan, Heidi Kozak, William Butler, Staci Greason, Larry Cox, Jeff Bennett, Diana Barrows, Elizabeth Kaitan, Kane Hodder.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *